På eftermiddagen den 22 juli i år vaknade jag upp blodig och kraftigt förvirrad i en ambulans. Det var på den kubanska landsbygden och det kom att bli starten på den värsta veckan hittills i mitt liv. En sjukhusvistelse följdes av förhör med lokal kubansk polis, som följdes av isolering och bevakning av beväpnade vakter samt förhör av landets säkerhetspolis.
Jag var i Kuba för att ge mitt stöd till den kristdemokratiska rörelsen i landet. Den är internationellt sett den mest erkända oppositionella kraften mot den auktoritära kommunistiska regimen.
Resan slutade mycket tragiskt. Två kubanska oppositionspolitiker omkom i en bilkrasch.
Den bil som jag och min spanske resekamrat färdades i kolliderade med ett träd i Granmaprovinsen, 75 mil öster om Havanna. De som dog var det kubanska kristdemokratiska partiets ledare Oswaldo Payá och ledaren för dess ungdomsförbund, Harold Cepero.
Kuba är en kommunistisk diktatur och Castroregimen är en av de mest enväldiga i världen.
Enligt den amerikanska stiftelsen Freedom House, som publicerar rapporter över situationen för politisk frihet i världen, klassificeras Kuba som ”ej fritt” och på organisationens sjugradiga frihetsskala (ju lägre, desto friare) fick landet i år det föga smickrande betyget 6,5.
I The Economists årliga Democracy Index klassas Kuba som en auktoritär regim och omnämns dessutom, tillsammans med Kina, som den minst sårbara auktoritära regimen.
I Kuba ”pryds” vägrenar och husfasader av landets hjältar, såsom Che Guevara, Usama bin Ladin och Hugo Chávez.
Kubanerna har varken möjlighet att påverka vem som ska representera dem i landets parlament eller laglig rätt att engagera sig i någon annan politisk organisation än kommunistpartiet. De får inte demonstrera eller på annat sätt uttrycka sitt missnöje eller sin politiska åsikt. Och de tillåts inte starta en egen oberoende tidning eller TV-kanal, utan hålla till goda med regimens nyhetsrapportering.
Mina erfarenheter från Kuba kommer inte bara från årets resa. När jag var där 2009 för att träffa en grupp oberoende journalister hörde jag också många berättelser om övervakning, förföljelser och trakasserier.
I Kuba är människor fattiga. Den politiska ofriheten går hand i hand med ekonomisk socialism. I princip allt företagande är statligt, ransoneringssystem har tillämpats sedan 1950-talet och det är svårt för en genomsnittlig kuban att klara sig på sin månadsinkomst, motsvarande mellan 200 och 500 kronor. Många är beroende av svartarbete vid sidan om sina ordinarie jobb för att klara sitt uppehälle.
Visst har en del råd med den socialism som finns på Kuba. Vissa till och med tjänar på den. Men de tenderar att finnas i landets yttersta elit. Resten får lida. Den stora massan, som i varje rimligt fall borde vara den som ledningen ska värna, far illa.
Vi i den fria delen av världen kan göra mycket för att förbättra situationen på Kuba. Vi kan alla hjälpa till att sprida information om det förtryck som människor lever under genom samtal med vänner och bekanta. Att resa på semester till den karibiska ön är ett sätt att bryta de vanliga kubanernas isolering.
På det politiska planet kan såväl Sverige som andra demokratiska stater sätta press på den kubanska regimen att genomföra reformer i frihetlig riktning. Och enskilda politiker kan, likt många svenska kristdemokrater och liberaler gjort genom åren, resa till Kuba och visa sitt moraliska stöd för oppositionen.
Omvärlden måste ha en åsikt om vad som är rätt respektive fel behandling av enskilda människor. Vi har en skyldighet att visa att de som förtrycks i diktaturer inte står ensamma i sin kamp.
Ett starkt civilsamhälle, grupperingar, partier, föreningar och organisationer som existerar oberoende av staten, är nödvändiga i byggandet av en demokrati. Vi i västvärlden har ett stort ansvar att bidra med erfarenheter som vi samlat på oss i utvecklingen av, och arbetet inom, våra respektive politiska system.
Demokrati är aldrig något självklart, utan måste erövras av varje generation genom engagemang för en värld byggd på principen om det okränkbara människovärdet.
Det som jag framför allt tagit med mig från sommarens resa till Kuba är inte rädslan eller erfarenheten av att sitta fängslad och att bli förhörd. Det är den oerhört konkreta upplevelsen av hur olika politiska system fungerar. Jag åkte iväg för att i all välmening bidra till ett friare och mer demokratiskt Kuba men blev fängslad och förhörd. Och så behandlas kubaner varje dag.
Vi som lever i ett fritt land som Sverige tar lätt våra rättigheter och vårt demokratiska styrelseskick för givet. Det bästa vi kan göra för att hedra Oswaldo Payás minne är att föra vidare insikten om att ett demokratiskt samhälle alltid byggs bäst underifrån och fortsätta kampen för ett fritt och demokratiskt Kuba.
Det är enbart diktaturerna och despoterna som vinner om vi av rädsla efter de incidenter som skett trappar ned vårt stöd för dem som dagligen lever utan frihet.
Aron Modig
Aron Modig anländer till en presskonferens i Havanna efter den bilolycka han var med om på den kubanska landsbyggden.
Aron Modig är förbundsordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU. Han ingår också i partiets styrelse.