Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Privatliv som hårdvaluta

Jagets scen. Självframställning i olika medier. Makadam.

Cristine Sarrimo har fog för tanken att publiken vill ha äkta blod, skriver Ann Lingebrandt.

Att världen är en scen propsade ju redan gamle Shakespeare på, men aldrig har väl metaforen varit så aktuell som nu när var och en av oss dagligdags solar sig i de sociala mediernas strålkastarljus. Vissa iscensätter sig själva mer professionellt än andra, inte minst de som spelar rollen som författare.
I ”Jagets scen” ger Cristine Sarrimo en akademisk inramning åt frågorna om hur det personliga stöts och blöts, varför vi är så besatta av sanna historier och vad som händer när det offentliga samtalet intimiseras. Jag vet inte hur många kultursidestexter jag läst – eller själv skrivit – om jagtrenden i den svenska litteraturen, men att ett ämne känns uttjatat i ett medium betyder förstås inte att det inte förtjänar att utredas i ett annat, med utrymme för eftertanke och fördjupade perspektiv.
Ändå blir jag i det första kapitlet om Lars Norén versus Maja Lundgren besviken och tycker inte att Sarrimo lyckas sägas något som inte redan sagts – till exempel av Christian Lenemark i hans doktorsavhandling ”Sanna lögner” från 2009. Men det visar sig att hennes analys av hur könsmönster styrde mottagandet av den geniförklarade Norén och den sjukdomsstämplade Lundgren bildar en god grund för den fortsatta diskussionen om egots kamp på den mediala marknaden. Alltmedan Sarrimo avverkar Ann Heberleins känslosamma bekännelser, stormen runt Liza Marklunds ”Gömda” och Kissies och Blondinbellas provocerande bloggpersonligheter växer bilden fram av en samtid där privatlivet är hårdvaluta och uppmärksamheten ökar ju mer hänsynslöst någon utlämnar sig själv och sina närmaste.
I samband med den självbiografiska ”Ett annat liv” rådde P O Enquist i en intervju här i Sydsvenskan de som kände av det starka trycket på att komma ut och bekänna: ”Spring, spring”. Den litterära distansen i hans skildring av sin alkoholism hindrade inte att boken skapade löpsedlar. Så jag tror nog att Sarrimo har fog för tanken att publiken eftertraktar äkta blod och avslöjanden, men hon drar väl hårt på några enstaka recensionsklipp för att slå fast att Enquists sofistikerade bekännelsemotstånd inte motsvarat tidens krav på nakna känslor – den Augustprisbelönta självbiografin fick trots allt huvudsakligen ett översvallande bemötande, även om ett par kritiker fann Enquist alltför sval och regisserad.
Vad är det då som ligger bakom vår tids biografiska fixering? En av de slutsatser Sarrimo landar i är att alla boostade egon hänger samman med en nyliberal marknadsideologi där samhällsansvaret flyttats över från kollektivet till individen. När alla måste vara sin egen lyckas smed gäller det att putsa på sitt varumärke och, likt Blondinbella, på ett postmodernt Nietzscheanskt vis transformera sig till en ”superwoman”. Visst får man lust att ropa ”spring, spring!”
Gå till toppen