Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hen får vänta

Per Svensson tvår sina hender och påminner om att språk utvecklas organiskt, inte genom påbud.

Dagens Nyheters beslut att lägga restriktioner på den redaktionella användningen av nyordet ”hen” har hånats duktigt.
Och visst kan man tänka sig mer angelägna språkpolisiära åtgärder om ambitionen nu verkligen är att värna nyhetsprosans skönhet och läsbarhet. DN, och andra tidningar, skulle exempelvis kunna återupprätta den traditionella korrekturläsningen.
Ändå måste jag ge DN:s redaktionsledning rätt i denna sak. ”Hen” eller inte ”hen” i nyhetstext är en fråga som bör hänskjutas till andra instanser än 2012 års twitterkollektiv, i första hand då det allmänna språkmedvetandet.
Språket utvecklas och förändras organiskt, inte genom påbud. Just därför är det viktigt att normbekräftande språkanvändare som stora nyhetsredaktioner respekterar också trögheten i språket. Reportrar ska skriva som läsarna talar, fast klarare och mer begripligt, inte försöka få läsarna att tala på ett visst sätt genom att skriva dem på näsan.
Är ”hen” i dag ett vedertaget och allmänt nyttjat begrepp? Nej. Det är ett begrepp som fortfarande befinner sig på kampanjstadiet. Jag menar att försiktighetsprincipen talar för att låta det stanna där ett bra tag till.
Det finns visserligen en rad exempel på ord och uttryck som uppfunnits och lanserats i bestämda syften eller för att tillfredsställa bestämda behov: mullig mansgris, finansvalp, nalle, jätteproppen Orvar, faxa, mejl, vabba, bonusbarn, tifo, nörd, app, göra en pudel, klimatsmart, fejan, tänket och så vidare. Somliga nyskapelser lever ett långt och strävsamt liv. Andra försvinner, lyckligtvis, och glöms bort. Det är som det ska vara och alldeles problemfritt. Vår tingvärld och våra vardagsrutiner förändras ständigt och det måste speglas i språkbruket.
Men ”hen” är ett ord med en helt annan dignitet än ”lådvin” eller ”messa”. Det hör hemma i språkets själva kärnhus. Det har med språkets grundläggande semantiska och syntaktiska strukturer att göra.
Därför tror jag inte på de debattörer som hävdar att bruket av ”hen” bara ska förstås som en praktisk lösning på ett tekniskt problem, ett smidigt sätt att undvika den lite klumpiga konstruktionen ”han eller hon”.
”Hen”-förespråkarna vill inte bara förändra språket utan också världen. Detta utifrån det filosofiska antagandet att världen i viss mening är en språkkonstruktion. Jag är inte främmande för den tanken, tvärtom. Verkligheten inte bara speglas i språket, det är också i hög grad i och genom språket verkligheten skapas – ges form, innehåll och mening. Det är ett tungt vägande skäl till skepsis inför ideologiskt motiverade språkreformer. Man behöver inte gå till totalitära system för att hitta exempel på hur språket medvetet utnyttjats som makt- och manipulationsinstrument, det räcker med att fundera över vad de senaste decenniernas managementlingo har betytt för hur vi förhåller oss till våra arbeten och till varandra.
Man ska i det sammanhanget inte glömma att friheten att använda ”hen” också har en tvingande sida: Är du med oss eller emot oss? I framkant eller på efterkälken? Genusmedveten eller kd-väljare. Den som inte sa de’ va’ de’.
Nya ord, nya begrepp, förändrar verkligen verkligheten. Nya grundläggande begrepp kan förändra verkligheten på grundläggande sätt. Inte minst det gör det motiverat att förhålla sig avvaktande till dem. Jag är dock negativ till ”hen”-kampanjen också av ett annat, till synes rakt motsatt skäl.
När jag var ung rådde det i upplysta kretsar konsensus kring ståndpunkten att ”intresset” aldrig ljög. Idéer, åsikter och konstnärliga uttryck – allt det som rymdes i det som på skolmarxistiska kallades överbyggnaden – kunde förklaras med hänvisning till ekonomiska och materiella förhållanden, den så kallade basen. Sa man sig älska sol var man antagligen delägare i Nivea. Språket var bara en spegel. Verkligheten producerades på fabriken.
Mer sofistikerade marxister brukade avfärda det sättet att förhålla sig till världen med skällsordet ”vulgärmaterialism”. Sedan flera år tillbaka präglas det svenska debattklimatet snarast av motsatsen, ett slags vulgäridealism. Det råder en närmast manisk fixering vid tecken, bilder, ordval och symbolhandlingar. Fabriken existerar inte längre. Verkligheten produceras av logotyper på godispåsar, affischer för barnfilmer och vokalbyten i personliga pronomen.
Alla samhällsproblem finns och kan åtgärdas i överbyggnaden.
Hur övertygad jag än är om språkets makt och de postmoderna teoriernas förklaringsvärde så måste jag ändå tillstå att relationen mellan språk och verkligheten är något mer komplex än så. Och detta ensidiga intresse för det betecknande på det betecknades bekostnad tenderar hur som helst att göra den svenska kulturdebatten på en och samma gång lätt hysterisk och en smula småttig. En förskjutning mot mer dialektiska förhållningssätt skulle inte skada.
 
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen
Gå till toppen