Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Friskt vågat

Halvtid i mandatperioden. Den rödgröna oppositionen leder klart över den regerande borgerliga alliansen.
Det är sant idag.
Men det var även sant i september 2008 när den förra mandatperioden gick in i andra halvlek.

Anders Borg med budgeten.Bild: Foto: CLAUIDIO BRESCIANI
Senaste Sifobarometern, publicerad för en vecka sedan, ger de tre rödgröna partierna ett försprång på 4,2 procentenheter framför de fyra allianspartierna.
Samma månad 2008 såg det ännu värre ut för alliansen, enligt Sifo. Då var gapet till de rödgröna 14,9 procentenheter.
Men valresultatet två år senare blev helt annorlunda.
Alliansregeringen förlorade visserligen sin majoritet i och med att Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen, men drygade ändå ut avståndet till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet jämfört med valet 2006. Socialdemokraterna, det stora oppositionspartiet, hade på två år drabbats av ett dramatiskt ras från 42,5 procent i Sifomätningen från september 2008 till 30,7 procent i valet samtidigt som Moderaterna, det stora regeringspartiet, ökade med nästan 10 procentenheter till 30,1 procent.
Sensmoral:
Läget i mitten av en mandatperiod säger ingenting om hur det går i valet.
Hösten 2008 var dramatisk. Finanskrisen slog med full kraft mot Sveriges exportberoende ekonomi och mittenväljare började fly från Socialdemokraterna, som öppnade för regeringssamverkan inte bara med Miljöpartiet, utan också med de gamla kommunisterna i Vänsterpartiet. Det moderata radarparet statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg framstod som trygghetens garanter i en skakig tid.
Det är inte uteslutet att något snarlikt inträffar under de närmaste två åren.
Skuldkrisen i Europa kan förvärras, kanske till följd av en spansk kollaps, med ett nytt globalt konjunkturras som följd.
Socialdemokraterna, som under 2011 hade en nära-döden-upplevelse med Håkan Juholt, har parkerat på en nivå strax över valresultatet och Stefan Löfven, den nye partiledaren, har hittills inte bundit sig för något samarbete.
Men frågan är hur förankrad Löfvens lugna pragmatism egentligen är. Partiets vänsterflygel, som fortfarande anser att Juholt var den perfekte partiledaren och Lars Ohly den perfekte regeringspartnern, dominerar i stora distrikt. Och i april nästa år samlas partikongressen.
Vinster i välfärdssektorn är som en tickande bomb i arbetarrörelsen. LO förordar i princip ett förbud och en icke obetydlig opinion i partiet vill slå in på samma väg. Den tidigare Metallbasen Löfven tycks vara införstådd med de enorma komplikationer som skulle uppstå om en hel bransch i praktiken måste avvecklas. Men är han tillräckligt stark för att kunna parera stämningarna?
En annan potentiell stridsfråga internt är skatterna. Det förra statsrådet Leif Pagrotsky, som inom kort presenterar sin skatteutredning för partiets räkning, rekommenderar inga mer drastiska förändringar av alliansregeringens reformer. (DN 21/9)
Likafullt har alliansen två problem som den inte hade i mitten av förra mandatperioden:
Det första är den trötthet med regeringen som speglas i opinionssiffrorna. Vid valet 2014 kommer alliansen att ha styrt Sverige i åtta år, längre än någon annan borgerlig regering sedan den allmänna och lika rösträttens införande. En del väljare, även bland regeringens tidigare sympatisörer, kan få en känsla av att det är dags för ett uppfriskande maktskifte.
Det andra problemet är de borgerliga småpartiernas prekära situation i skuggan av Moderaterna. I Sifos barometer från i söndags noterar Moderaterna 28,7 procent, Centern 4,8 procent, Folkpartiet 6,6 procent och Kristdemokraterna 3,8 procent. I september 2008 var motsvarande siffror 21,2 procent, 6,0 procent, 7,5 procent och 4,9 procent.
I mätning efter mätning, inte bara hos Sifo, har Kristdemokraterna hamnat under fyraprocentsspärren till riksdagen medan Centern balanserar nära. Om KD, som 2010 räddades av moderata taktikröster, åker ur riksdagen blir det mycket svårt för Fredrik Reinfeldt att regera vidare – och om även Centern får respass blir det omöjligt. Detta är bakgrunden till de tecken på spänningar som på senare tid har märkts i alliansen. De mindre partierna har helt enkelt ett akut profileringsbehov.
Men nu, efter en intensiv politisk vecka med riksdagsöppnande, regeringsförklaring och budgetproposition, står det klart hur regeringen tänker angripa utmaningarna:
Stefan Löfvens offensiv in mot mitten – bättre villkor för företagande och innovationer, investeringar i infrastruktur och forskning, samverkan mellan staten, näringslivet och arbetsmarknadens parter – möts med regeringsförslag i samma riktning. Och de mindre allianspartierna erbjuds ett och annat att visa upp för väljarna.
Liksom tidigare betonade Fredrik Reinfeldt statsfinansiellt ansvarstagande när han i tisdags läste upp sin sjunde regeringsdeklaration. Till skillnad från många andra europeiska länder kan Sverige, sade statsministern, "stå på fast mark". Men ytterligare ett element hade tillkommit: det är dags att satsa och stimulera.
Av och till lät Reinfeldt som en traditionell socialdemokratisk reformpolitiker av Löfvens sort:
"Vi kan investera i Sverige – i kunskap och utveckling. Vi kan investera i sammanhållning – i välfärd och full sysselsättning. Vi kan investera i framtidstro – i hopp och engagemang. Vi kan investera i människor. Så bygger vi Sverige starkare ... Vi tror på ett samhälle med arbete, god välfärd och sammanhållning ... Svenska företag ska konkurrera på världsmarknaden med kunskap och kvalitet, inte med låga löner och dåliga villkor."
I budgeten för 2013 kläs strategin i siffror.
Det mesta i propositionen var känt när Anders Borg i torsdags lade fram den, eftersom alliansledarna har ägnat sig åt att resa land och rike runt för att avisera olika förslag. Men när allt sammanställs i ett dokument blir det särskilt tydligt att regeringen har dyrkat upp statens kassakista:
*En satsning för att uppgradera järnvägar och vägar med 1,5 miljarder kronor som följs av den kommande infrastrukturpropositionen, där planeringsramen uppgår till 522 miljarder kronor åren 2014–2025.
*Ökade anslag till forskning och innovationer med 4 miljarder kronor fram till 2016.
*Sänkt bolagsskatt från 26,3 till 22,0 procent. Det är budgetens enskilt dyraste reform.
*Drygt 8 miljarder kronor under perioden 2013–2016 för att underlätta för ungdomar på arbetsmarknaden.
*Ökat stöd till ekonomiskt utsatta grupper. Där ingår sänkt skatt för de flesta pensionärer, höjning av pensionärernas bostadstillägg och höjd grundnivå i föräldraförsäkringen.
Det är alldeles uppenbart att den moderatledda regeringen inte bara vill demonstrera handlingskraft, utan också visa att de mindre partierna är att räkna med. Investeringar i infrastruktur och sänkt bolagsskatt glädjer Centern och Annie Lööf. Mer resurser till forskning är en hjärtefråga för Folkpartiet och Jan Björklund. Göran Hägglund och Kristdemokraterna har fått lite utdelning i form av lättnader för pensionärerna.
Således finns det tydliga drag av politisk taktik i regeringens nya och mer expansiva linje. Ändå är det, på rent ekonomiska grunder, svårt att klandra regeringen för att den bryter med en politik som tidigare har varit överdrivet försiktig, en kritik som har framförts av Finanspolitiska rådet, regeringens eget granskningsorgan. Nu blir det ett mindre underskott 2012 och 2013, men det är inget större problem: de svenska statsfinanserna tillhör de starkaste i Europa.
Regeringen rör sig alltså i rätt riktning. Kruxet är att den kanske rör sig för fort. Det kan straffa sig.
Anders Borg har identifierat ett reformutrymme på 22,7 miljarder kronor 2013 och räknar med att tillväxten ökar till 2,7 procent från 1,6 procent i år och att arbetslösheten faller något.
Han är i stort sett ensam om den prognosen. Statliga Konjunkturinstitutet ser inget sådant reformutrymme och gör bedömningen att BNP nästa år växer med endast 1,8 procent och att arbetslösheten ökar.
Om utvecklingen inte blir så gynnsam som Borg tror – krisen i eurozonen förblir ett orosmoment – kan regeringen tvingas slå till bromsarna valåret 2014. Det brukar inte vara ett vinnande koncept.
Kritiken mot regeringens krispolitik har mestadels gått ut på att den har gjort för lite för sent. När regeringen nu byter inriktning är istället risken att det blir för mycket för snabbt.
I halvtid hade det möjligen varit bättre att bara gå halvvägs.
Fast Anders Borg har kanske ändå tänkt i halva termer. Det heter ju att friskt vågat är hälften vunnet.

MER ATT LÄSA:

Budgetpropositionen för 2013 (Prop. 2012/13:1).
Konjunkturläget. Augusti 2012 (Konjunkturinstitutet).
Svensk finanspolitik 2012 (Finanspolitiska rådet).
www.regeringen.se.
Gå till toppen