Kultur & Nöjen

Politisk scen

Debattlystet kommenterar teatern sin samtid. Men vad är egentligen politisk teater, och vad är politik i teatern? Och för vem görs den?

– Vi är ganska övertygade om hur det kommer att gå i valet 2014, säger Teaterrepublikens konstnärliga ledare Jens Peter Karlsson.
Deras prognos kan du se i pjäsen ”Jimmie Åkesson och den utomeuropeiska invandringen”, som har premiär imorgon. En fiktiv skildring av vad som pågår på Sverigedemokraternas kansli tiden före och efter kommande val.
Redan innan manusarbetet hade påbörjats väckte pjäsen debatt, i vintras då den fria gruppen sökte bidrag hos Region Skåne och Malmö stad. I både regionfullmäktige och kommunfullmäktige reserverade sig Sverigedemokraterna emot beslutet att ge pjäsen stöd. Hans-Olof Andersson (SD), ledamot i Region Skånes kulturnämnd, skrev: ”Ett projekt som öppet säger sig ha tendentiösa politiska syften. När konsten blir en slav under ett maktsystem på detta sätt kan det knappast resultera i några konstnärliga värden.” Ledarskribenter fångade upp ämnet: Är det ok att politiker ska besluta om teater som går på angrepp mot partipolitik?
Medlemmarna i Teaterrepubliken är märkbart nöjda över uppmärksamheten. Jens Peter Karlsson, som är manusförfattare och regissör, betonar samtidigt att föreställningen inte är ett politiskt påhopp.
– Den är ett genuint försök att föreställa sig vad som kan ske i partitoppen inför nästa val. Vi lanserar inte bara en åsikt. Sedan i vintras har vi pluggat och analyserat väldigt noga. Vi vill åstadkomma den fördjupande debatten.
I första scenen blir Jimmie Åkesson erbjuden jobb på ett norskt petroleumföretag.
Pjäsen har ett inifrånperspektiv, trots att den är en kritik mot Sverigedemokraternas politik. Jens Peter Karlsson säger att han alltid vill identifiera motståndarsidans bästa argument.
– Det är viktigt att man kliver in och försöker ta den andra sidan på allvar, att man förstår båda sidor men väljer den ena.
– Den teater vi gör har människor som representerar olika idéer. Då investerar man empati, vilket minskar risken för en polarisering. Det blir lättare att se människan bakom tanken, än om man bara läser ett citat i en tidning, säger hans kollega August Lindmark.
På senare tid har det blivit tydligt att den scenkonst som är debattlysten och samhällskommenterande också har en arena som sträcker sig utanför teaterrummet.
När Turteatern i Stockholm förra året satte upp Valerie Solanas ”Scum-manifestet” uppstod en hätsk debatt, som spårade ur i dödshot riktade mot teaterns skådespelare. Att skilja mellan konst och verklighet tycks bli allt svårare. Det säger något om vår samtid och den mediala dramaturgin, där det politiska spelet iscensätts av slipade pr-strateger, och där de sociala medierna direkt hakar på genom att sprida, kommentera och göra tvåradiga satirer.
Men här finns också ett tacksamt utrymme för teatern, att tolka och kommentera sin samtid, få publiken att tänka ett steg längre.
Teaterrepubliken, till exempel, har jobbat med ett experiment kring marknadsanpassning som liknar reklammakares pr-jippon: Gruppen har startat apotek, gett ut en egen valuta (”publiken”), startat resebyrå och lagt anbud på andra teatergrupper i Malmö.
Tänk en tvåstegsraket: Först humor, sedan eftertänksamhet och debatt.
– Det som är allra lättast på teatern är att få folk att skratta. Vissa tycker att det är fusk, men det är därför jag trivs på scen. Jag har valt teatern av den anledningen. Vi vill vara roliga, säger Jens Peter Karlsson och får medhåll av kollegan August Lindmark:
– Det första för oss är att folk känner sig underhållna. Men också att vi försöker hjälpa till med någon slags transport. Vi brukar försöka läsa på så mycket så att människor får en genväg till materialet vi har läst, så att de sedan kan fördjupa sig och fundera vidare.
Det pratas just nu om politisk teater som en trend.
Farnaz Arbabi, som är regissör och dramatiker och som arbetar med fokus på genus, identitet och rättvisefrågor, tror att publiken har tröttnat på den rena underhållningen, och att det politiska därför ligger i tiden.
– Många blir provocerade när konsten inte kommenterar sin samtid. Allt fler inser att konstnärer inte kan verka vid sidan av samhället, utan att vi måste vara i det.
Den ironiska generationen har vuxit upp. Och längtar efter att få prata allvar. August Lindmark på Teaterrepubliken tror att det är en anledning till att den nya generationen dramatiker, födda på 70- och 80-talen, känner en längtan efter att iscensätta det verkliga och det politiska. Samtidigt är han och kollegan Jens Peter Karlsson skeptiska till politisk teater som trend.
– Jag tycker att det krävs mer än att ha en åsikt. Att man tar ställning innebär inte i sig att det är politiskt. Stupar den tes man lägger fram vid motståndarsidans första eller andra argument, då gör man politisk teater sämre än vad den kan vara. Vi har börjat kalla det vi gör för realpolitisk teater för att särskilja oss.
Kent Sjöström, forskare på Teaterhögskolan i Malmö och en av de som undervisar i ”Teaterns teori och praktik”, är i färd med att sätta samman en panel om politisk teater inför scenkonstbiennalen i Jönköping 2013.
Och det är ingen slump att de flesta i panelen om politisk scenkonst är utbildade just i Malmö.
Björn Gunnarsson, teaterrecencent i Helsingborgs Dagblad, menar att det är i Malmö den politiska teatern mår som bäst.
– Där finns en anda som befrämjar nytänkande och experiment. Du kan jämföra med Göteborg där det inte händer någonting med det fria teaterlivet.
Kent Sjöström håller med:
– Jag tänker att det i Malmö finns en vilja att ta tag i samtidsdebatten, som har varit särskilt tydlig de senaste åren.
Björn Gunnarsson lyfter även fram Teatr Weimars Jörgen Dahlqvist, som han menar är en central gestalt när det gäller att ge plats för nya talanger.
– Och så finns det en vaken kulturförvaltning i Malmö, som hjälper till med bland annat centralt placerade scener. Där får man ge kommunen lite kredd.
Teatern har också hjälpt upp Malmös image, enligt Kent Sjöström:
– Tidigare stod den politiska teatern i opposition mot kommunen, då var det en socialdemokrati som ogillade de fria grupperna. Idag inser kommunen att det i mångt och mycket är de fria grupperna som har bidragit till att Malmö har ryktet om sig att vara en kreativ stad.
– Vad är politisk teater? Finns det opolitisk teater också och hur ser i så fall den ut?
Det är teaterchefen Petra Brylander som ställer den retoriska frågan, och sedan radar hon upp några fler:
– Handlar pjäserna om politik? Har uppsättningarna ett syfte att påverka dagsaktuella politiska frågor? Eller handlar politisk teater om att bredda teatern så att den angår fler?
Som chef över hela Malmös stadsteater är hennes politiska vision det senare: att föreställningen ska bjuda alla att titta.
– Eftersom jag är arbetarklasstjej från malmfälten var jag helt utanför den svenska finkulturen. Det är mitt perspektiv. Jag vill nå dem som jag var då och säga: Teatern är också ett rum för dig.
Sedan 1970-talet har bilden av den politiska teatern hört ihop med de fria grupperna – och den bilden är Petra Brylander märkbart trött på.
– Jag drev själv fria grupper, för femton år sedan. Spelade mycket Brecht. På ett ungt, ganska fyrkantigt sätt handlade det om budskap. Man fick mycket tillfredsställelse för att man sa något – men frågan är: Påverkade det i någon riktning?
Petra Brylander radar upp sina aktuella visioner:
– Kvinnor ska upp på de stora scenerna – den manliga genikulten har retat mig enormt mycket. Vi ska visa historier som inte är de mest givna. Teatern ska tolka sin samtid. Men även de lågmälda tonerna kan ha sin plats. Att stå och pissa på scenen, det har folk gjort i alla tider. Jag tycker att det är borgerlig teater.
Hon berättar om höstens premiärer: ”Min vän fascisten”, om medelklassvensken och de förbjudna, bruna åsikterna. ”Yarden”, Kristian Lundbergs berättelse om Malmö från det otrygga daglönarperspektivet. ”Gengångare och Zombies”, Ibsens pjäs som korsas med skräckzombies. Bredden är också politik, slår Petra Brylander fast.
– När man hamnar i ämnesfållan börjar man göra våld på sig själv, säger hon och menar med det att det finns en tendens att se ytligt på teatern. När politik kan vara så mycket underliggande.
Brylanders vision att nå alla påminner faktiskt en hel del om de resonemang som förs i den lilla källarlokal på Dalaplan där Potato Potato håller till. Gruppen tycker att den politiska teatern tenderar att fastna i det tematiska, istället för att ta tag i det som verkligen brådskar.
– Teatern har en sådan potential att vara ett diskussionsforum. Ändå är det bara 4 procent av den svenska befolkningen som regelbundet går på teater. Det är främst pjäser som görs av män, och medelålders kvinnor som tittar, säger Freja Hallberg.
Alldeles för mycket teater spelas på etablerade scener för en redan invigd publik, menar gruppen.
– Vårt främsta fokus är publiken.
Freja Hallberg, Linda Forsell och Jenny Möller Jensen är konstnärliga ledare för den fria gruppen, som har fått mycket uppmärksamhet för sina produktioner. Potato Potato har med sin plattform ”Lite billigare, lite sämre” omtolkat evenemang på sitt sätt och på oväntade platser. De gjorde ”Det lite billigare, lite sämre bröllopet”, ett performance i Folkets park där människor kunde gifta sig och sedan skilja sig på en och samma dag – dagen för kronprinsessan Victorias bröllop. I våras satte gruppen upp ”Danskjävlar”, som nu ska på Danmarksturné. I den behandlas den europeiska högerpopulismen i en duell mellan Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard och den danska statsministern Helle Thorning-Schmidt. Och pjäsen ”Historia A” är en revidering av historien så att även kvinnor ges utrymme i historieböckerna.
Gruppen bjuder även in till samtal, debatter och analyshäng. Ibland är de ute och föreläser.
Att bryta vithetsnormen är en av teaterns största utmaningar, tycker Potato Potato.
– Vi är själva vita, och har varit lite rädda i den här frågan för att inte trampa någon på tårna. Men vi måste pröva och kasta oss ut. Jag träffade en lärare som berättade att hon hade elever som inte visste att Malmö låg vid havet. Dem vill vi nå, säger Freja Hallberg.
Att få människor som aldrig har varit på teater att våga komma. Då gäller det att komma till dem, menar Linda Forsell.
– Vi placerar föreställningar på oförutsägbara platser, som Nya Tröls, en pub med en från början bred publik. Folk upplever att det kan vara lite motigt att gå på teater – men om vi får förhålla oss till deras rum är inte vägen lika lång till vårt.
Suzanne Osten var med på 70-talet. En annan tid, en annan politisk teater. Men en sak är fortfarande brännande aktuell, säger hon – som startade Unga klara 1975: Barnteatern.
– Jag har snackat i fyrtio år nu om barnperspektivet. Det är väldigt torftigt, det finns så lite resurser för barn – och det går stick i stäv med tanken på att barnen är viktiga. Detta kommer jag att fortsätta prata om.
Petra Brylander tänker också på barnen. Hon önskar att det fanns resurser så att hon kunde starta en barn- och ungdomsteater i Malmö.
– I ett område där man kan möta barn och ungdomar där de bor. Att jobba med barn och ungdomar är det absolut viktigaste när det gäller att jobba för större tillhörighet. Jag ser det som en jätteutmaning att kunna spegla det nya Sverige på teatern. Vi tänker på det varje dag.
foto: lars dareberg
Foto: Peter Westrup
I ”Danskjävlar” tar sig Potato Potato an högerpopulismen i Europa. Elinor Forsheden Sidoli och Jenny Möller Jensen.
arkivFoto: Lars Dareberg
Gå till toppen