Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Från ön där litteraturen ges grönt ljus

På den gröna ön lägger man inte ner bibliotek – och författarna slipper skatt. Den irländska litteraturen blir sällan kokett, men ofta drastiskt originell. Till årets bokmässa i Göteborg kommer några av de skarpaste pennorna.

I årets bokmässekatalog skriver Irlands president Michael D Higgins en hälsning.
Och jag blir gråtfärdig av avund. Tänk att få leva och skriva i en nation där ledande politiker hedrar sina skriftställare. Där författaren anses vara den som ”utövar konkret och varaktigt inflytande, inte bara på litteraturen utan på självbilden och sökandet efter mening i det moderna samhället”.
Det kanske låter som politiskt babbel. Eller rent röstfiske. Men det är det inte. Det är vitalitet och självkänsla. Presidenten är själv poet. Och som sådan vet han att om vi vill förstå världen måste vi kunna föreställa oss den. Och om vi vill förändra den måste vi kunna föreställa oss den annorlunda än den är.
Därför lägger man varken ner bibliotek eller talar om Verklighetens Folk. Istället ser man till att främja dem som ”bryter mot normen” och med sitt ”avvikande skarpsinne bygger landets identitet”. Till exempel genom att låta författare på Irland slippa betala skatt. Och att The Irish Times sedan årtionden publicerar en nyskriven novell varje vecka. Kan jag ens föreställa mig hur en sådan politik kunde påverka den svenska berättartraditionen? Vem skulle jag vara om Reinfeldt skrev dikter?
Vad skriver man då om, i ett land som rent språkligt är klämt mellan kolonialmakten England och supermakten Amerika och där historien varit sällsynt blodig och hatfylld?
De skriver mycket om sin historia. Förstås. Konflikten är en fertil mylla att plantera en god berättelse i. Och konflikter har det funnits gott om. Den irländska historien har inga segrare. Eller helgjutna hjältar. Den är en klassisk tragedi. Det vill säga att det går utför för huvudpersonen – Irland.
Katarsis är inte happy end. Utan handlar mer om att våga se sig själv i vitögat. Deckaren har således ringa genomslagskraft. Det vore banalt att ta ställning i någon skuldfråga. För det goda är inte alltid gott. Och det onda är inte alls omöjligt att identifiera sig med. Svårigheter förädlar inte. De brännmärker. Skulden går inte att ringa in.
Men att cementera en uteslutande idé om irländskhet vore befängt. De är intresserade av hur andra ser dem. Få har som de tvingats att utvandra. De verkar också förhållandevis bekväma med offerrollen. Att vara en värdig förlorare är viktigt. En del av det irländska psyket. Eller fostran.
Naturligtvis är de också sysselsatta av urbaniseringens rasande takt. Den som i Sverige tog hundra år har ju på Irland knappt tagit trettio. Förstås väntar man på den stora romanen: Tragedin om Den Keltiska Tigern. Det dekadenta samhället som Kom, Såg och … Förlorade.
Medan man väntar kan man läsa hur den klassiska miljön, en karg landsbygd i hällande regn, kantad av alkoholiserade fäder och onda präster håller på att öppnas upp och modifieras. Om modernisering kontra tradition, kyrkans urholkade makt och utsatthetens nygamla våldsformer. Det ska påpekas att avsaknaden av arroganta, kosmetiska koncept är befriande. Det blir sällan kokett. Istället är det drastiskt originellt. Och självironiskt.
Kevin Barry är en svart, humoristisk novellist som också gett ut romanen: ”City of Bohane”. En djärv dystopi om en fiktiv ö utanför Irlands kust. Där är undertexten lika civilisationskritisk som galen. Språket lika originellt som karaktärerna.
John Boynes hisnande historiska skildringar av myteriet på Bounty, Auschwitz och homosexualitet i första världskrigets skyttegravar är redan klassiker, då de trots sina specifika miljöer ändå främst handlar om oss här och nu. Jag har aldrig förstått varför man envisas med att ställa Boyne på barnbokshyllan. Är han månne för klarsynt och rättfram?
Colm Tóibín, lärd nestor och väl berest essäist skriver tyngre prosa. Han har bland annat skrivit om Henry James i en mästerlig roman, ”The Master”. I ”Brooklyn”, lika vackert skriven, visar Tóibín även upp en sida som ödmjukt berättar om längtan och sorg.
I Paul Murrays andra roman ”Skippy Dies” får en privatskola bilda fonden till en munter odyssé genom droger, teknisk fysik och livet i förorten. ”Skippy Dies” lär för övrigt vara den brittiska premiärministern David Camerons favoritroman. Se där, ännu en politiker som läser litteratur som inte bara underhåller för stunden.
Till bokmässan i Göteborg kommer även Paul Muldoon, av många ansedd som Nordirlands främste poet jämte Seamus Heaney.
Värt att notera är att de två inbjudna kvinnorna, barnboksambassadören Shiobhán Parkinson och poeten Éllis Ní Dihuibhne, är de som också har modet att skriva på gaeliska. Det finns förhoppningsvis goda skäl till att fler kvinnor inte kunnat komma. Jag kommer att sakna Edna O’Brien, Anne Enright, och Christine Dwyer Hickey.
Min absoluta favorit Sebastian Barry är dock på plats. I romanen ”Den hemliga skriften” ges de senaste hundra åren på ön två oförglömliga röster. En nittioårig patient och hennes psykiater berättar växelvis om stulen frihet, människans rädsla för förändring och vår skuld till förlorarna. En enastående roman om hur vi håller historien framför oss, för att skydda oss mot den tillintetgörande sanningen.
Lotta Lundberg
Gå till toppen