Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Bokbålet får vänta

När Tintin rensades ut från bibliotekshyllorna i Kulturhuset var det i sig en yttring av en kultur som blivit allt mer utbredd: kränkthetskulturen.

Tintin och hunden Milou. På språng eller på flykt?Bild: Arkivfoto: Lars Pehrson 2009
Kulturhus. Bibliotek. Det är namn som förpliktigar. Institutioner som förknippas med konstens och tankens frihet, med upplysning och – inte minst – kritiskt tänkande.
Men tiderna förändras.
Igår berättade DN att Behrang Miri, konstnärlig ledare för unga på Kulturhuset i Stockholm, bestämt sig för att rensa ut tecknaren Hergés berättelser om världsreportern Tintin från hyllorna i ungdomsbiblioteket Tiotretton.
”Afrofobisk”, löd motiveringen.
Miri berättade också att han gett personalen i uppdrag att genomsöka biblioteket efter annan litteratur med potentiellt skadlig inverkan: böcker med homofobiskt eller rasistiskt innehåll.
Och Miris ambitioner stannar inte vid detta.
”All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur”, sade han till DN.
I en kommentar konstaterade DN:s kritiker Birgitta Rubin:
”Med kritiska glasögon tror jag att minst halva världslitteraturen kan uppfattas som fördomsfull och potentiellt skadlig för barn.”
Mycket möjligt. Ändå avvisar hon inte tanken, även om ”utrensningen” väcker ”dubbla känslor”.
Att Behrang Miris initiativ skulle mötas av hård kritik var inte oväntat. Igår förmiddag tvingades han backa. Tintin ska få stå kvar på hyllorna. Han insåg nu att ”det är fel att plocka bort litteratur”.
Ändå: att rensa ut politiskt inkorrekt konst är i Sverige år 2012 en fullt tänkbar tanke, vilket även Birgitta Rubins tvekan skvallrar om.
Möjligen var Miri bara aningen för snabb på avtryckaren. Tiden var ännu inte mogen. Inte riktigt.
Nyligen beslöt Folkets Bio i Lund att inte visa Stina Wirséns barnfilm Liten Skär och alla små brokiga. En av filmens tecknade figurer, Lilla Hjärtat, anses ha drag som påminner om gamla, rasistiska karikatyrer av svarta.
Eftersom en affisch för filmen dragits in av samma skäl var beslutet att stoppa visningen i grund och botten både konsekvent och logiskt.
Alla, även de som vill inskränka den, säger att de älskar yttrandefrihet. Men – efter sådana försäkringar följer alltid ett ”men” – yttrandefriheten måste användas med förnuft.
Det handlar inte i första hand om vad som är lagligt. Det handlar om vad som är lämpligt att säga, vad som får sägas.
Yttrandefrihet, hävdas det allt oftare och allt mera högljutt, ska inte användas för att kränka.
Och eftersom det är svårt att förneka någon rätten att känna sig kränkt kommer gränsen för vad som får yttras i så fall att dras av de mest lättkränkta.
Alla former av kulturyttringar, det må sedan vara musik, litteratur, film, teater eller bildkonst – historiska såväl som nutida – kommer alltid att bära på tankar som vissa finner felaktiga, fördomsfulla och förkastliga.
Ett intellektuellt, upplyst och demokratiskt sätt att förhålla sig till detta är inte att censurera och retuschera, utan att kritisera och diskutera.
På ett kulturhus borde detta sitta i väggarna.
Gå till toppen