Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

I långbänk

Sydsvenskan fälldes för postumt förtal av Dag Hammarskjöld.

Sydsvenskan den 30 juli 1965.
Så satt de då på podiet, de fyra edsvurna, som väl rimligen utgör vårt sista hopp om att slutligen bända fram sanningen om Dag Hammarskjölds död:
Mats Svegfors, författare till en bok om Hammarskjöld, tidigare ärkebiskop K G Hammar, den brittiske fristående granskaren lord Lea, och slutligen forskaren Hans Kristian Simensen.
Under ett packat seminarium på Bokmässan i går kom bärande argument i dagen, och den som har fått tillfälle att bekanta sig med Susan Williams bok kan knappast vila trygg i förvissningen om att generalsekreteraren skulle ha omkommit i en vanlig olycka.
Men för att dessa rön ska få fäste krävs att regeringen öppnar för en ny utredning på högsta nivå. Annars kommer tröghet och politisk lättja att hindra möjliga framsteg. Vad som händer återstår att se – men för medienördar och juridikfantaster finns tills vidare en särskild historisk godbit med koppling till denna tidning, som det kan vara passande att rekapitulera, eftersom den ger en antydan om hur laddad frågan om Hammarskjölds död bitvis har varit.
På sextiotalet spreds rykten om att generalsekreteraren själv skulle ha orkestrerat olyckan, för att få dö martyrdöden. Ansedda tyska Der Spiegel skrev, och Sydsvenskan refererade då det.
Dag Hammarskjölds bror Sten stämde Sydsvenskans utgivare Nils Ivar Ivarsson för förtal av avliden, och vann i Högsta Domstolen med knapp marginal. Det är enda gången i svensk historia den brottsrubriceringen prövats där. Ivarsson dömdes till 50 dagsböter och ett skadestånd på 10 000 kronor. Domen mötte starka protester.
Nils Ivar Ivarsson, som närmar sig de nittio, vill inte prata närmare om de för honom pressande dagarna, men hans sekond Kurt Andersson, även han född på tjugotalet, kan ge minnesbilder:
– Det är ju länge sedan, men jag minns att detta slukade väldigt mycket av Nils Ivars tid och energi, säger han.
Advokat för Sydsvenskan var Fredrik Swartling. Han är en vital nittioåring, bosatt i Lund.
– Jag tycker att vår sida hade goda argument, och det är väl ingen som tror att en tidning skulle fällas för en sådan publicering i dag, säger han.
Många andra tidningar skrev om saken, och varför Sten Hammarskjöld valde att ta strid med just Sydsvenskan är inte lätt att veta. Till saken hör att en annan Hammarskjöld, nämligen Knut, var styrelseordförande för Sydsvenska Dagbladets AB, och alltså hade att försvara sin utgivare mot en angripare från den egna familjen.
Göteborgs-Posten sammanfattade fallet bäst, på ledarplats i slutet av 1966:
”Debatten … måste få vara fri och obunden. I annat fall inträffar lätt att historieskrivningen förvanskas. Den fria debatten är dessutom bättre ägnad att bemöta och korrigera rykten eller påståenden än domslut, som tvingar kritiken att tystna.”
En insikt som inte bara gäller gamla tidningspubliceringar, utan också sökandet efter sanningen om Hammarskjölds död.
Gå till toppen