Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Ett mått av hänsynslöshet krävs”

Samtidigt som den journalistiska rätten till det fria ordet hyllas, försvaras och romantiseras blåser det snålt kring yttrandefriheten. Kultursverige är upptaget med att diskutera gränser, ifrågasätta ämnen och inskränka författarens frihet att fabulera över verkligheten. Man kräver rättning i leden, avbön och censur. Böcker, filmer och seriealbum med misshagliga värderingar och bilder ska förbjudas. Frågan vad som är tillåtet att skriva om ställs allt oftare. Ena veckan är det Tintin som ska slängas ut, nästa vecka är det Karl Ove Knausgårds gestaltning av dagisbarn (riktiga barn!) som ifrågasätts, barnfilmer med dubiösa figurer bojkottas och teaterföreställningar som bygger på Verkliga Händelser ifrågasätts.
Två diskussioner jag deltog i under bokmässan kretsade kring gränser för vad eller vem man får skriva om. I den ena debatten fick Per Gunnar Evanders dotter Carin stort utrymme för att tala om sina sårade känslor efter pappans bok ”I min ungdom speglade jag mig ofta” (2005). Både samtalsledare och publik nickade instämmande – hon var ju offret – ingen ifrågasatte hennes version, hennes minne, hennes sanning. Kanske är det inte så enkelt att det alltid finns tydliga offer och förövare. Moderatorn i den andra debatten frågade Johanna Ekström, som i våras kom med den självbiografiska ”Om man håller sig i solen”, om det var nödvändigt att skriva om barndomen och konfliktytorna med föräldrarna. Kunde hon inte bara talat med sin far, Per Wästberg? Varför vädra detta i offentligheten? Ekström såg uppriktigt förvånad ut och svarade: ”det är ju det jag gör, skriver.”
Jag fick naturligtvis liknande frågor: Hade jag verkligen tänkt över vad det skulle innebära för mina anhöriga att jag skrev om mitt liv, om privata och skämmiga saker? Jag tror att man kan försöka förutse, men aldrig helt förstå det. Man kan försöka skydda, men jag tror också att det finns en poäng i att ignorera rädslan att skada sig själv och eventuellt andra. Jag tror nämligen inte att litteratur vinner på den sortens ängslighet. Författande kräver ett visst mått av hänsynslöshet. Texter som skrivs med mamma som tänkt läsare blir förfärligt tama. Det är när jag lyckas göra mig själv generad, lite skamsen, som jag vet att jag lyckats. När poserandet och viljan att vara omtyckt gett vika kan en text spränga gränser. Då kan den, på allvar, beröra och berätta: som exempelvis Knausgårds.
Undertexten i båda debatterna var indignation och jag undrar varför denna finkänslighet dyker upp just nu. Som i Natalia Kazmierskas upprörda kolumn med anledning av att Ulrika Kärnborg skrivit manus till en teaterföreställning som är inspirerad av kidnappningen av Natascha Kampusch. Jag tror mig förstå varför Kärnborg har dramatiserat Kampuschs berättelse: det handlar mindre om spekulation och mer om en genuin vilja att förstå, inte just Natascha och hennes kidnappare, utan något om kärlek, våld och tvång och dess inbördes relation. Är det inte precis det författare bör drivas av? En längtan att undersöka verkligheten och allt som hör därtill genom att fritt pröva olika tolkningar och sanningar, gränslöst och hänsynslöst.
Ann Heberlein
doktor i etik
Gå till toppen