Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Genom elden

Amanda Svensson kämpar med Jerker Virdborgs allegoriska berättelse – och blir belönad.

Jerker Virdborg debuterade våren 2001 med novellsamlingen ”Landhöjning två centimeter per natt”.foto: Christopher Hunt
Titel: Staden och lågorna.
Författare: Jerker Virdborg
Förlag: Albert Bonniers.
Det börjar med ett skeppsbrott och slutar med en brand. Viktor, en modern man med ett oklart ärende att uträtta, fiskas upp ur vattnet i en stad som kanske är Stockholm för ett par hundra år sedan. Hans räddare, värdshusvärdarna Daniel och Sophia, visar sig dock vara allt annat än några barmhärtiga samariter. När Viktor försöker lämna värdshuset får han veta att han dragit på sig en skuld som måste arbetas av, och att det hur som helst ändå är nästan omöjligt att lämna staden. Viktor är fast i en kafkadoftande mardrömsvärld, tom på både logik och medmänsklighet.
Tidigt står det klart att ”Staden och lågorna”, Jerker Virdborgs femte roman, är något slags fantastisk allegori med krokar in i en modern verklighet. Insprängt mellan de luftiga textsjok som beskriver Viktors försök att lämna den besynnerliga staden dyker en lista upp: sida efter sida med försäkrat lösöre, det mesta saker till ett litet barn – kläder, en trehjuling, en skotskrutig babysitter. Som läsare blir man alltså tidigt ställd inför uppgiften att försöka passa ihop romanens surrealistiska huvudhistoria med en bakomliggande berättelse – men vilken? Ledtrådarna är få och kommer sent i romanen, egentligen för sent. Här finns antagligen ett förlorat barn – men sen då?
Det riskabla med allegoriska berättelser är att de lätt skapar en osäkerhet som visserligen kan vara spännande, men som lika gärna kan leda till att man som läsare tappar kontakten med den bokstavliga berättelsen. Allt som står blir plötsligt en kod som ska knäckas. Var är han nu egentligen? Vad gör han nu egentligen? Och vad tusan betyder det här, egentligen? Någonstans i mitten av romanen sliter jag förtvivlat mitt hår likt en litteraturvetarstudent i tentasalen, uppslukad av en misstanke om att här finns något stort som jag missar. Tolkningarna blir alltmer desperata. Handlar det kanske om flyktingar? Eller om övervakningssamhället? Om poänglösa arbetsmarknadsåtgärder?
Inte kan det väl vara så illa.
Till slut ger jag upp och försöker att bara vara i historien, sådan som den är: suggestiv, klaustrofobisk, illavarslande. Visst tänker man mycket på Kafka, men nästan lika mycket tänker jag på ”Brott och straff”. Viktor rör sig precis som Raskolnikov i en feberdimma, jagad lika mycket av sina egna demoner som av ett yttre hot. Planer formuleras och omstöps, saker glöms bort för att sedan komma tillbaka med skräckinjagande klarhet. Och när katastrofen slutligen kommer faller alla bitar på plats med en väldig kraft: djupast är ”Staden och lågorna” en personlig berättelse om skuld och försoning, om att gå genom elden, i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse. Och som sådan är den faktiskt alldeles lysande.
Amanda Svensson
författare och kritiker
Gå till toppen