Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tåget som alltid gick i rätt tid

Vad Blå Tåget framför allt sysslade med var att testa uttryck. De hade tummen mot samtidskonstens pulsåder, skriver Kalle Lind.

Titel: I tidens rififi. Historier om Blå Tåget. 
Författare: Tore Berger, Torkel Rasmusson, Leif Nylén.
Förlag: Norstedts.
I begynnelsen var Gorillaorkestern som blev Tjalles horisont som blev Sound of music som blev Gunder Hägg som blev Blå Tåget. Under ett antal år i sextiotalets slut och sjuttiotalets början gav de ut ett gäng skivor som visade att de inte var som andra band. Nu skriver gruppens kärntrupp sin historia: låtskrivarna Tore Berger, Torkel Rasmusson och Leif Nylén berättar omlott i ”I tidens rififi. Historier om Blå Tåget”. Den fjärde låtskrivaren, Mats G Bengtsson, avled 2005.
De flesta band vill spela musik. Göra låtar. Hänga. Rocka. Stå på scen. Dra på turné. Bedra sina respektive. Tittar man på den något spretiga genre som Blå Tåget brukar räknas till – proggen – så kan man kanske addera ”beskriva kapitalismens helvete”.
Blå Tåget ville nog allt det där också – möjligen med undantag från otrohet, även om de som barn av sextiotalets frigjordhet säkert tyckte tanken var intressant – men det verkar inte ha varit huvudagendan.
Vad Blå Tåget framför allt sysslade med var att testa uttryck. Se vad som gick att göra. Undersöka.
Det sägs ibland om Velvet Underground – det Andy Warhol-understödda bandet som tillhörde Blå Tågets andliga influenser – att inte många köpte deras plattor, men att de som gjorde det omedelbart ville bilda ett eget band. Om Blå Tåget kan sägas att de som köpte deras plattor omedelbart ville göra en egen konkretistisk poesisamling, ett fotokollage, en performance och en debattartikel. Helst samtidigt.
Blå Tåget bestod av några poeter, konstnärer och redaktörer som skrev och sjöng låtarna – och dessutom turades om att göra skivomslagen – samt några riktiga musiker som såg till att det lät någorlunda. Under en lång period ingick också Carl Johan De Geer, som varken skrev låtar eller kunde musicera något vidare, men som ägde en trombon och dessutom fotodokumenterade bandet.
Efter experimenterande på Stockholms undergroundscener, där de hade testat happenings, kollektivpoesi och gemensamma väggmålningar, blev en orkester nästa steg för en grupp män med tummen mot samtidskonstens pulsåder. Påverkade av tidens politisk-kollektivistiska strömningar lockades de av tanken att tillgängliggöra sina idéer för en större publik.
Och de sålde faktiskt hyfsat. Siffran tio tusen ex för debuten ”Tigerkaka” nämns i boken. Det är storartat för ett band som, trots att de inbillade sig att de spelade pop för massorna, fortsatte att småprata för de invigda. Som låtskrivare verkade Blå Tåget utanför alla oskrivna lagar: här är en sång på engelska om psykoanalytikern Melanie Kleins teorier, här är en jazzschlager om LO och SAF och här är en vals om hösten. Man kan höra diskussionerna över rödvinet: kan man skriva en åttaminuterslåt om den amerikanska efterkrigspolitiken? Varför inte? Vem ska hindra oss?
Själv verksam som kulturarbetare finner jag deras tankegångar befriande. Det finns inga ramar och begränsningar, inga stensatta gångar, inga färdigritade kartor. När jag läser så skäms jag för varje eftergift åt en tänkt publiksmak jag själv någonsin har gjort. Den s http://www.teatrweimar.se/pics/memoriam20.jpg anna respekten för sin publik visar man om man förutsätter att den är förmögen att förstå.
På grund av sin bångstyrighet – med Leif Nyléns egna ord var de samtidigt ”för dryga och för blyga” – fungerade Blå Tåget aldrig som ett plakatpolitikband. I boken vittnar de om att de kände sig hemma inom den vänsterpolitiska musikrörelsen – tacka fasen för det, det var Tore Bergers ärvda privatförmögenhet som räddade proggskivbolaget MNW, vilket han symptomatiskt nog inte nämner med ett ord – men teoribygget i deras låtar var oftast för krångligt för att locka med sig demonstrationskörerna.
Det fanns säkert en sida av Blå Tåget som gärna hade velat skriva ledmotivet till Revolutionen, eller i alla fall den ultimata anti-Vietnamkrigssången, men som sanna intellektuella var de alldeles för kritiska och ironiska för förenklingar. Hos Blå Tåget finns alltid en dubbeltydighet. Ebba Grön fick rensa bland ackorden, verserna och rader som ”så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer” för att ge allsångsstatus åt sin Blå Tåget-cover ”Staten och kapitalet”.
På grund av bandets hållning till sitt skapande har deras verk åldrats med värdighet. Samtidsreferenserna är obskyra, men det var de å andra sidan för de flesta även då. Samma sak gäller myckenheten av klarinetter och valstakter: det var ungefär lika ohippt på sjuttiotalet som nu. Där andra gamla proggband framstår som något naiva i sin övertygelse, känns Blå Tågets distanserade perspektiv hyfsat nutida.
Därför var det heller inget konstigt när de 1982, 1997 och 2004 återförenades för en ny performance, nya radiopjäser och nya plattor. Där generationskamrater som Nationalteatern och Hoola Bandoola återuppstått för att casha in på den gamla hitkatalogen, fortsatte Blå Tåget att skriva nya små höstvalser och en ny evighetslåt, den här gången om åttiotalets ubåtshärva.
Fullpumpad av energi efter genomläsning av boken ämnar jag nu själv bilda ett band. Jag kan för all del inte ta en ton, men det hindrade ju inte Blå Tåget.
Kalle Lind
författare och komiker
Gå till toppen