Kultur & Nöjen

Vad handlar Tintin-gate om?

Chukri om en debatt av exceptionella överdrifter.

Kulturhusets chef Eric Sjöström vid de borttagna Tintinböckerna.Bild: Foto: Anders Wiklund/Scanpix
Det har inte ens gått två veckor sedan Tintin-gate startade. Ändå känns det som en evighet sedan Dagens Nyheter publicerade den första artikeln om utrensningen på Kulturhuset. Varför? För att debatten har präglats av exceptionella överdrifter. Det har varit som en dålig Per Gessle-låt: ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång.” Många som har slängt sig in i diskussionen verkar ha tänkt: ”Fuck lagom, vi bränner av allt krut nu eftersom det här verkar vara årets största debatt.”
Som i ett destruktivt förhållande har man bråkat så mycket att man till slut inte vet vad man grälar om. Handlar debatten om Tintin? Eller handlar den om en vit hegemoni i kulturvärlden? Eller om utmaningarna för barnlitteraturen, hur föräldrar ska kunna hantera vissa problematiska verk? Eller om en tidsanda där medier hetsar fram debatter genom att hårdvinkla nyhetsartiklar? Eller om den rasistiska pöbel som gjort att Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset, inte vågar bo hemma längre?
Det har sagts och skrivits mycket, men debatten präglas av en slags impotens. Ingen kan längre tro på ett avslut. Positionerna är alltför låsta.
Att det har blivit ett skyttegravskrig beror på två faktorer. Den första är hur Dagens Nyheter slog på stora trumman tisdagen den 25 september. På tidningens framsida stod det: ”Bibliotekschef kastar ut Tintin”. På kulturdelens framsida stod det: ”Kulturhuset kastar ut Tintin”. Över uppslaget inne i kulturdelen stod det: ”Tintin bannlyst på Kulturhuset”. De braskande rubrikerna gjorde att många läsare förmodligen missade att det bara handlade om ett av biblioteken på Kulturhuset, Tiotretton, och att Tintinböckerna fanns kvar på annat håll i huset.
DN-intervjun med den stora utrensaren Behrang Miri, konstnärlig ledaren för barn och unga på Kulturhuset, var också märkligt vag. Varför ställde inte reportern några vassa frågor om att Miri nu ville se över alla böcker på Tiotretton? På vilka premisser skulle detta ske? Och hur gick detta att kombinera med konstens frihet? Nyhetsintervjun lämnade läsaren med en mängd obesvarade frågor. Det var som upplagt för en indignerad debatt med fritt spelrum för spekulationer.
Den andra faktorn handlar om debattens snabbhet. Nyheten fick snurr på sociala medier där folk skrek fy och kulturskymning. Debatten plockades sedan upp igen av de etablerade medierna som rapporterade om folkstorm på Twitter och Facebook. Redan före lunch gick Kulturhuset ut med att Behrang Miris tilltag var fel, Tintinböckerna skulle tillbaka.
Forskaren och debattören Rasmus Fleischer noterade hur svårt det var att ställa uppriktiga frågor på Twitter när debatten rasade som mest – alla öppna frågor tolkades direkt som ställningstaganden. På sin blogg skrev Fleischer: ”Efter några få timmars kritikstorm, vars hastighet bestämdes av Twitter, valde alltså Kulturhusets chef att ändra beslutet. Vilka fick möjlighet att delta i debatten? Svar: den minoritet som har möjlighet att ägna en förmiddag åt att sitta på Twitter och skrika högst.”
Hans slutsats var att Twitter i stor utsträckning har slagit ut bloggarna där personer kan fördjupa resonemangen, kanske till och med tillåta sig att fundera några dagar innan de formulerar sina ståndpunkter.
Längtan efter att delta i en debatt i realtid, där man inte behöver invänta morgondagens tidning för nästa inlägg, gynnar reaktioner som baseras på känsla. I en tid där utopier är en bristvara, där de politiska blocken är förvillande lika, blir enkla symbolfrågor de viktigaste. Det är symptomatiskt att folk rasar mot Ikeas retuscherade katalog, men inte mot Sveriges vapenförsäljning. När det dyker upp spektakulära händelser hakar vi på en stund, för att sedan återgå till nästa ämne. Vem orkar ens fundera på rasismens rötter när man bara behöver vara för eller emot allas vår Tintin?
I den röra som kallas Tintin-gate finns dock en huvudfråga som måste få leva kvar: hur skildrar kulturen icke-vita? Hittills har den största behållningen av debatten varit att den avslöjat hur svårt vi har för att diskutera rasistiska bilder. DN:s kulturskribent Jonas Thente har, apropå kritiken mot Stina Wirséns film ”Liten Skär och alla små brokiga”, föraktfullt bloggat om kvoterade kvasiforskare och ”akademiutbildade kärringar”. DN:s kulturchef Björn Wiman målar upp bilden av antirasister som vill införa ”institutionaliserad förhandsprövning”. Det är två exempel på hur man försöker framställa sina meningsmotståndare som lallande idioter alternativt extremister.
Och i den andra änden finns de antirasister som tolkar kritiken mot utrensningar på bibliotek som en attack på minoriteter. Så förvandlas en behövlig debatt till ett skyttegravskrig. Den bästa utgångspunkten för att analysera rasismen är trots allt varken symbolfrågor om Nogger black-glassar eller ”Tintin i Kongo”. Snarare borde debatten utgå ifrån strukturella problem, som veckans avslöjande att romer inte får hyra bilar eller att en mörkhyad skådespelare attackeras av rasister för att han har en roll i ”Hemsöborna”.
Har vi då verktyg för en sådan debatt? Uppenbarligen inte. Det var länge sedan strukturell diskriminering låg högt upp på den politiska agendan. Och ordet rasism har ersatts av invandringskritik sedan det-där-partiet kom in i riksdagen. Den stora uppgiften för antirasister är därför att lyfta diskussionen, med hjälp av både fakta och akademiska teorier. Men som den brittiska forskaren Sara Ahmed har konstaterat uppmuntrar inte det offentliga rummet till en öppen diskussion om rasism: ”Det finns direkt och indirekt press på människor som upplever rasism att inte prata om det.” De senaste två veckorna visar hur rätt hon har.
Rakel Chukri
Sydsvenskans kulturchef

Årets rasismdebatter

15 april. Makode Linde deltar med ”Painfull cake” på 75-årsfirandet av KRO på Moderna museet i Stockholm. Kulturministern med flera skär i en tårta utformad som en svart kvinnokarikatyr.
5 september. En diskussion om karaktären Lilla hjärtat i Stina Wirséns barnfilm ”Liten Skär och alla små brokiga” inleds på Folkets Bios hemsida.
25 september. För DN berättar Behrang Miri, konstnärlig ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, att man flyttat Tintinalbumen från biblioteket Tiotretton eftersom de innehåller rasistiska bilder.
Gå till toppen