Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sydsvenskan: Ett parti söker sin väg

”Falangstrider är ett känsligt ämne i ett parti som sätter sammanhållning främst.”

Magdalena Andersson.Foto: BERTIL ENEVÅG ERICSONBild: BERTIL ENEVÅG ERICSON
Valrörelserna blir längre och längre. Det är nästan två år kvar till valet i september 2014, men på Norrmalmstorg i Stockholm har Moderaterna redan öppnat en valstuga. Och i kväll är det partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Samtidigt utspelar sig två dramer på Sveriges politiska scen.
Det ena är borgerligt.
Häromdagen kommenterade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) spekulationerna om att han skall efterträda EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Några sådana planer har Reinfeldt inte. Istället är han inställd på att vinna valet ”tillsammans med mina alliansvänner”. Men om nuvarande opinionstrender står sig blir det kanske bara en vän kvar: Folkpartiets Jan Björklund, idag utbildningsminister. Det räcker inte för fortsatt borgerligt styre.
Alliansens två mindre medlemmar, Kristdemokraterna och Centern, kämpar för sin överlevnad som riksdagspartier. I den senaste mätningen från Ipsos ligger både C och KD under fyraprocentsspärren med 3,7 respektive 3,2 procent. (DN 29/9)
Det största dramat utspelar sig emellertid hos Socialdemokraterna. Det handlar om hur ett parti med ambitionen att återigen bli samhällsbärande skall förhålla sig till sin ideologi, till en föränderlig värld och till sitt eget förflutna. Att Socialdemokraterna, efter två valnederlag i rad och med historiskt svaga opinionssiffror kring 35 procent, befinner sig i en sökande fas bekräftas av att partiets tillstånd analyseras i flera böcker som getts ut under året.
I onsdags presenterades Socialdemokraternas skuggbudget. Partiet, som vill återerövra positionen som statsfinansernas orubbliga försvarare, menar att reformutrymmet för nästa år är något mindre än de 23 miljarder som regeringen anger. Men precis som regeringen vill S sänka bolagsskatten, fast inte lika mycket. Partiet förordar också höjt barnbidrag och stora insatser mot ungdoms- och långtidsarbetslösheten. Även skolan är ett prioriterat område.
Med möjligt undantag för den sänkta bolagsskatten är dessa traditionellt socialdemokratiska förslag knappast kontroversiella internt. Men den verkligt besvärliga frågan väntar fortfarande på svar:
Den gäller vinster i välfärden.
Efter rapporter om missförhållanden inom bland annat privat driven äldreomsorg kräver en icke obetydlig S-opinion att vinster i sådana verksamheter skall förbjudas eller kopplas till krav på återinvestering. Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har anslutit sig till den ”non profit-princip” som LO-kongressen har beslutat om på grundval av en motion från Handels.
Socialdemokraternas partiledare sedan januari, Stefan Löfven, har hittills hållit emot förbudspropåerna. Som tidigare Metallordförande – och därmed företrädare för en synnerligen marknadsberoende och konkurrensutsatt yrkesgrupp – tycks han inse de enorma svårigheter som ett vinstförbud skulle medföra: hela branscher måste avvecklas.
Men Handelsmotionen går längre än så. Den kräver att LO ”initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll, samt utarbeta strategier för hur denna demokratiska kontroll ska utövas och hur dessa sektorer ska organiseras”.
Det är en planekonomisk vision som leder tankarna till den för socialdemokratin så destruktiva parentesen med löntagarfonderna på 1970-talet.
Bakom den specifika diskussionen om vinster i välfärden är det alltså Socialdemokraternas generella inställning till marknadsekonomin och det privata näringslivet som står på spel. Detta blev närmast övertydligt i en debattartikel (DN 2/10) av Daniel Suhonen och Felix Antman Debels, chefredaktör och redaktionssekreterare vid den socialdemokratiska idétidskriften Tiden.
De rasar mot socialdemokrater som tagit uppdrag för näringslivet för att fungera som ”dubbelagenter” och ”buktalare” för kapitalister som vill ”göra marknad av offentlig sektor”. Budskapet är, en aning tillspetsat, att partiet måste renas från otrogna.
Resonemangen är så skruvat konspiratoriska att de normalt sett borde kunna avfärdas. Men situationen inom socialdemokratin är inte normal. Suhonens och Antman Debels utbrott, liksom LO:s kongressbeslut, har resonansbotten hos en av motgångar förbittrad partivänster, som nu samlar krafter inför S-kongressen i april nästa år.
Socialdemokraterna vill ogärna höra talas om interna motsättningar; falangstrider är ett känsligt ämne i ett parti som sätter sammanhållning främst. Men den pragmatiska linje som företräds av Stefan Löfven och partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson står i kontrast till mer doktrinära strömningar. När Löfven och Andersson tillsammans med partisekreteraren Carin Jämtin och gruppledaren Mikael Damberg föreslog en ”affärsplan för Sverige” (DN 24/9) gick vänstern i taket på grund av det ideologiskt opassande ordvalet.
Suhonen, Antman Debels och deras meningsfränder företer, som Peter Wolodarski har påpekat i Dagens Nyheter, sektens attribut.
Ett typiskt drag hos en sekt är skräck för allt som kommer utifrån. Endast rättroende tolereras. Den attityden skulle, om den får definiera partiets vägval, bli ett allvarligt problem för en socialdemokrati som försöker ta igen förlorad mark.
Sekter blir aldrig stora partier.
Den svenska socialdemokratins styrka – och en av anledningarna till dess långvariga dominans – är att partiet har hållit sekttendenserna borta.
Eftersom industriarbetarklassen inte var bred nog för att vara ensam bas för ett samhällsbärande parti byggde Socialdemokraterna allianser med andra grupper, först med bönderna, sedan med tjänstemännen. Genom kompromisser och breda uppgörelser anpassades politiken till rådande realiteter, inte minst ekonomiska, utan att socialdemokratin fördenskull gav upp principerna om jämlikhet och fördelning.
Socialdemokraterna var heller inte främmande för att ta intryck av externa impulser. Inför det val som 1932 blev början på en fyrtiofyraårig era med socialdemokratiskt regeringsinnehav lanserade Ernst Wigforss, mitt under depressionen, en ny och expansiv ekonomisk politik. Den var inte inspirerad av Marx, utan av Stockholmsskolan, en grupp svenska nationalekonomer med liberalen Bertil Ohlin i spetsen.
Tage Erlander, socialdemokratisk statsminister 1946–1969 och ”det starka samhällets” arkitekt, drog sig inte för att odla direkta och ömsesidigt fördelaktiga kontakter med näringslivet. ”I grunden finns det inte, enligt vårt sätt att se, någon motsättning mellan en växande offentlig sektor och en dynamisk och blomstrande industri. Tvärtom stöder och hjälper de varandra”, sade han 1961.
Kravet på socialistisk renlärighet, så som det framträder i LO-skrivningarna om ”demokratisk kontroll” och hos paret Suhonen–Antman Debels, har väldigt lite att göra med Socialdemokraternas historiska förhållningssätt. För om något har kännetecknat partiets strategi är det en beredskap till omprövning när verkligheten förändras.
Så var det med omsvängningen i Europafrågan efter Berlinmurens fall.
Och så var det 2001 när partiprogrammets planhushållningsparagraf ströks. Den dåvarande partiledaren och statsministern Göran Persson formulerade vad historiens tvära kast hade gjort uppenbart: ”Det finns inga länder som valt planekonomins väg som lyckats förverkliga jämlikhet och verklig demokrati.”
Socialdemokraternas mål har naturligtvis alltid varit socialistiska och partiet har därmed befunnit sig i konflikt med kapitalistiska intressen, men medlen har varit viktigast. ”På överspänning av krafterna följer ofta reaktion i spåren”, konstaterade socialiseringsutredaren Rickard Sandler redan på 1930-talet.
Detta drag av prövande öppenhet – antiauktoritärt, antidoktrinärt och antiutopiskt – är oförenligt med den skräck för ”det andra” som nu grasserar på partiets vänsterkant.
Vid valet 2014 kommer Socialdemokraterna att ha varit i opposition i åtta år, längre än någon gång sedan den allmänna och lika rösträttens införande 1921. Därför är det inte så konstigt att de söker efter sig själva. Men om sökandet leder till att partiet förvandlas till en sekt, med plats endast för de obefläckade, riskerar det socialdemokratiska dramat att övergå i tragedi.
MER ATT LÄSA: Socialdemokratins dominans. En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi (Acta Universitatis Upsaliensis) av Torsten Svensson. (S)-koden. Den socialdemokratiska utmaningen (Norstedts) av Carl Hamilton. En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris (Albert Bonniers Förlag) av Kjell-Olof Feldt. Partiet (Albert Bonniers Förlag) av Eva Franchell. Budget 2013 – Fler jobb för Sverige (www.socialdemokraterna.se).
Gå till toppen