Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Koden till framtiden

Bokåret präglas av eftertanke kring den digitala revolutionen. Andreas Ekström har läst tre aktuella böcker. Först ut är en redan uppmärksammad svensk antologi.

Myten om internet Lisa Ehlin, Paul Frigyes, Mariam Kirollos, Robert Levine, Helienne Lindvall, Anders R Olsson och Anders Rydell. Volante.
Det är inte utan frustration jag läser texterna i den nya ambitiösa antologin ”Myten om internet”. Vi är ju åtminstone några skribenter som i offentligheten har sagt exakt de här sakerna under åtminstone halva nollnolltalet. Nej, en gratistjänst är inte gratis. Nej, det blir inte ”lika bra” för professionella kulturutövare utan en fungerande upphovsrätt. Nej, alla de där teknikföretagen är inte enbart på vår sida.
Viljan att skrika ”vad var det jag sa!” blir akut. Var hade ni lagt hjärnan när ni trodde att vår digitala framtid skulle skyddas bäst politiskt av Piratpartiet? Jag har inte en skämskudde av tillräcklig storlek att ta fram när jag ska medge detta för människor från andra länder: så röstade svenska folket, eller det fragment som bryr sig om EU-parlamentet åtminstone, i ett alldeles riktigt val.
Välgörande alltså att läsa texter av personer som på en och samma gång tycks klara av att omfatta två grundhållningar: den digitala revolutionen är något av det coolaste som har hänt – men den är inte orsak att slänga saker som juridik, gnetig faktakoll, känsla för proportioner och ansvarig publicistik på sophögen.
Allra bäst i ”Myten om internet” är nog forskaren Lisa Ehlin, som dekonstruerar bilden av internet som själva förutsättningen för all samtida kreativitet.
Men hon har fin konkurrens: Paul Frigyes, mediekommentator med bakgrund på bland annat tidningen Journalisten, skriver med karaktäristisk syra om skillnaden mellan idealism och egenintresse.
Mariam Kirollos, egyptisk aktivist och skribent, ger en helt annan och förmodligen bra mycket nyktrare bild än den gängse av de sociala mediernas faktiska betydelse under den arabiska våren.
Anders Rydell ger sig i kast med den kanske värsta myten av dem alla, nämligen den om programkod som något till sin natur opartiskt och neutralt: Som Rydell visar är varje sökresultat hos Google, varje liten rörelse vi gör på nätet, ett resultat av mänskliga val och prioriteringar. Vi är på väg mot en farlig plats om vi frånhänder oss de klassiskt humanistiska ansvarsmöjligheterna och bara säger ”det är vad koden kräver, det är kodens fel”.
Makten är i dag programmerarnas. Där har Lawrence Lessig, som nyligen föreläste i Lund, alldeles rätt i sin mest spridda sentens: Kod är lag.
Kod bör dock inte vara lag, lag bör vara lag. Det står rimligen klart för allt fler. Men den stora utmaningen, nu när pendeln svänger tillbaka från det allra mest nätevangelistiska, är att inte låta den röra sig hela vägen. Vi behöver inte en framtidsanalys baserad på rädsla eller vaga farhågor eller paranoia, utan på öppna men kritiskt hållna frågor.
Google är på min sida, jaså, verkligen, vem säger det? Google själva? Ska vi kontrollera den utsagan mot verkligheten då kanske, innan vi köper den?
”Myten om internet” har också ett internationellt dragplåster, nämligen Robert Levine, författare till ”Free Ride” från 2011, en bok som blev omtalad och ifrågasatt för sitt sätt att beskriva relationen mellan teknik- och innehållsföretag. Levine skriver enstaka saker som känns ögonöppnande och andra som känns mer indignerade än sakligt invändande, och jag hade lika gärna läst ”Myten om internet” utan Levines bidrag.
En sista observation: Redaktörerna för denna bok har ofta talat om förvanskningen av ordet ”free” i översättning till svenska. ”Free speech” betyder yttrandefrihet, ”free beer” betyder gratis öl.
Kan det verkligen vara så enkelt? Bilden är hur som helst tankeväckande. När nätevangelister har talat om att författare och musiker och filmare och programmerare gör klokt i att välja gratisvägen, att satsa på ”free”, då har de vädjat till våra grundläggande rättsinstinkter. I själva verket har de gjort sig till lobbyister för rika och ofattbart stora teknikföretag. Antingen på grund av okänslighet för språket, vilket vore sorgligt, eller på grund av känslighet för språket, vilket vore cyniskt.
Den enkla invändningen behövs alltså, trots sin banalitet:
Att du inte får gratis öl av mig betyder inte att jag inskränker din yttrandefrihet.
Gå till toppen