Jag har jämt varit skeptisk till den offentliga bilden av Astrid Lindgren som en så utöver det vanliga innerlig och klok människa. Jag tror inte att helgon finns. Men här bekräftas bilden i en kommunikation som aldrig avsågs för omvärlden, mellan Astrid Lindgren och tonårstjejen Sara.
En otippad kemi uppstod mellan den åldrande världsberömda författaren och denna unga flicka som inledningsvis, läser jag mellan raderna, retade gallfeber på Astrid med ett uppkäftigt brev som hon snart ångrade lika uttryckligen som bittert. Astrids irritation ersattes därmed av en sympati som växte till något slags frändskap, inte minst språkligt.
Trettonåriga Sara började så småningom skriva lika frejdigt som Astrid själv, och Astrid svarade som … som Astrid Lindgren själv. Hennes okonstlade ampert varma ton känns igen, i en förutsättningslös kommunikation där Astrid axlade rollen som hjärtespalt och klippa mot vilken den unga Sara lät sina vågor svalla.
Båda tycktes nöjda med denna asymmetriska relation där Sara gav ogarderat, medan Astrid gav genom att ta emot. När Sara blev äldre tunnades kommunikationen ut väsentligt men upphörde aldrig helt.
Som spegling av en disharmonisk tonårstid är detta förstås autentiskt i full bemärkelse och dessutom läsbart, eftersom Sara har ett språk värt namnet för sina känslor.
Visserligen blir jag i längden lite mätt på dessa aldrig så välformulerade utgjutelser ur ett tonårshjärta, men det kan bero på att jag är för ung för att riktigt än identifiera mig med Astrid och milt sagt för gammal för att identifiera mig med Sara. Deras brevväxling antyder vilket livräddande värde det kan ha att få rikta sig utåt mot någon som är där men ändå inte, någon som ser och hör men inte ”ställer upp” i vardaglig konkret bemärkelse och därmed inte heller kräver något.