Kultur

Surrealismen bak och fram

Tor Billgren tampas med sin egen ungdom på Moderna museet i Malmö.

Meret Oppenheim, ”Min guvernant”, 1936/1967.Bild: Foto: Prallan Allsten
Mitt förhållande till surrealismen är komplicerat. Visst, det var den som öppnade mina ögon nån gång i tidiga tonåren och fick mig att inse konstens möjligheter. Inte oväntat var det i Salvador Dalís värld jag fastnade. Jag läste hans memoarer och ville besöka hans hem i Portilligat med ägget på taket.
Och det är väl just detta som är problemet. Jag överkonsumerade och identifierade mig med surrealismen på ett rätt tillgjort sätt. Eller "indentifierade mig", som jag formulerade det i en svenskuppsats om Dalís "Brinnande giraff" i åttan. Även om fascinationen var uppriktig, så fanns det också ett besvärande drag av poserande över hela projektet.
Det är delvis för att slippa återbesöka den där lillgamla och rätt osympatiska versionen av mig själv som jag under de senaste femton åren försökt hålla surrealismen på armlängds avstånd. I mer vuxen ålder har motståndet förstärkts av de obsoleta (hetero)sexualteorierna och det tröttsamma staplandet av symboler som ofta förekommer i verken.
Men nu har surrealismen kommit till Moderna museet Malmö, och jag bestämde mig för att ta risken att gå dit. Det var inte så farligt. Att stå framför Dalís väldiga målning "Wilhelm Tells gåta" känns nu mest som att kyligt men artigt hälsa på en gammal försupen onkel som i sin krafts dagar ställde till pinsamma uppträden på släktträffar men nu, efter att ha gått in i det manliga klimakteriet, lugnat ner sig. Bredvid hänger ett annat av världens mest kända konstverk, René Magrittes målning "Den röda modellen" (kängorna som övergår i hobbitfötter) och mitt emot finns Meret Oppenheims likaledes legendariska skulptur "Min guvernant" (pumpsen som liknar en helstekt kalkon).
Verken visas på museets övervåning tillsammans med ett stort antal andra kända och mindre kända surrealister och angränsande konstnärer. Det är en bred presentation. Och en del av mitt motstånd släpper när jag bestämmer mig för att de där symbolerna som jag så länge har irriterat mig på inte nödvändigtvis gör anspråk på att tala till någon sorts gemensamt undermedvetande, utan bara bidrar till att gestalta ett drömlikt tillstånd.
Utställningen består inte bara av själva surrealisterna, utan också av en liten avdelning med konst som antas ha inspirerat dem. Den tredje och till ytan största delen finns på bottenvåningen och utgörs av mer samtida konst som på ett eller annat sätt verkar i surrealistisk anda.
Anslaget i denna avdelning sätts av den serbiske filmaren Ljubomir Šimunićs "Gerdy, den galna häxan" (1973–76). Ett hetsigt collage av bland annat krigs- och skräckfilmsbilder, ihopklippta på ett sätt som för tankarna till en psykedelisk Woodstockvideo, dubbelexponerad med en ständig ström av gatubelysningsreflexer som skapar känslan av en taxiresa in i en mardröm. Viktigast för resten av utställningen är filmens soundtrack: de första spåren från Aphrodite's Childs mästerliga skiva "666" från 1971, som är inspirerad av ett av världslitteraturens mest surrealistiska verk, Uppenbarelseboken.
Att se Peter Weiss Hieronymus Bosch-anstrukna målning "Den stora världsteatern" och samtidigt höra musik som handlar om apokalypsens fyra ryttare skapar onekligen en extra dimension. Lena Svedbergs brutala collage "Tunnelbanefolket" och Eva Aepplis suggestiva skulpturer "Groupe de 48" och många andra verk på bottenvåningen gör sig också bra till denna kaotiska ljudfond.
Missa inte biografen med Dalífilmer. Jag konstaterar att det jag som mycket ung betraktade som djup vishet hos Dalí, och som jag sedan avfärdade som pinsamt trams, i själva verket är rätt smart humor. Missa inte heller avdelningen för konst som inspirerat surrealisterna. Här finns bland annat några etsningar från mitten av 1700-talet av Giovanni Battista Piranesi med motiv från Rom, främst arkitektur och ruiner. Men det finns en spännande störning i bilderna. Det är något med motivens proportioner och placering i bildrummet som gör dem ogripbart mäktiga och massiva. Konstnären lyckas förvandla något så konkret som byggnader till fantasifoster.
Det behövs tydligen inte alltid förlängda och uppstyltade skinkhalvor och brinnande giraffer för att öppna portarna till drömmen och det öververkliga.

Supersurrealismen

Moderna museet Malmö, t o m 20.1.
Gå till toppen