Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Europas kärnfråga

För den som råkar vara intresserad av både sport och politik innehöll förra söndagens TV-tablå en krock som hette duga. Dels var det partiledardebatt, dels var det El Clásico, ännu en sammandrabbning mellan två av världens bästa fotbollslag: FC Barcelona och Real Madrid.

Katalanska flaggor på Camp Nou.Bild: Foto: Andres Kudacki
Efter moget övervägande blev det matchen. Debatten kunde man se på nätet. Och Moderaternas Reinfeldt och Socialdemokraternas Löfven får ursäkta: det är mer underhållande med Barças Messi och Reals Ronaldo.
Men det främsta skälet till att fotbollen fick högsta prioritet var – politik.
Det idrottsliga dramat på Camp Nou, Barcelonas jättelika fotbollsarena, rymde också ett politiskt: Europas centrifugala krafter blir allt starkare, inte bara mellan nationer, utan också inom dem. Det lär inte Nobels fredspris kunna ändra på. Men fredagens besked att priset går till EU är en påminnelse om vad som står på spel om unionen bryts sönder.
I det böljande publikhavet sågs mängder av katalanska flaggor och i den 14:e och 17:e minuten i varje halvlek genljöd slagord om självständighet, en referens till 1714, då spanska tronföljdskriget tog slut och Katalonien förlorade en autonomi som grundlagts på 1100-talet.
Under Francodiktaturen 1939–1975 var Katalonien hårt förtryckt och det katalanska språket, nära besläktat med provensalska, var förbjudet i offentliga sammanhang. Inte heller flaggan var tillåten.
Bakgrunden var att Katalonien hade utgjort centrum för det republikanska motståndet mot general Francos fascister i inbördeskriget 1936–1939. Det gav – och ger fortfarande – en speciell laddning åt mötena mellan FC Barcelona och Francos favoritlag Real Madrid: under järnåren var det bara då som katalanerna kunde hänge sig åt sin nationalism. Om denna starkt emotionella förbindelse mellan ett folk och ett fotbollslag har den brittiske journalisten Jimmy Burns skrivit en lysande bok: Barça. A People’s Passion.
Anledningen till att den katalanska nationalismen nu har flammat upp med sådan intensitet är en europeisk skuldkris som slår skoningslöst mot Spanien, eurozonens fjärde största ekonomi.
Statsfinanserna och banksystemet är i gungning, räntorna på spanska statspapper är ohållbart höga, BNP krymper och arbetslösheten uppgår till 25 procent. EU håller Spaniens banker under armarna, men regeringen i Madrid har hittills avstått från att begära direkt statsfinansiellt stöd. Likafullt rör sig utvecklingen, till synes obevekligt, mot räddningspaket av grekisk modell, i praktiken internationellt förmyndarskap.
Dessa påfrestningar underblåser separatistiska strömningar i ett Spanien som egentligen inte är en nationalstat i vanlig bemärkelse, utan en ganska löst sammanfogad enhet med 17 autonoma regioner med stora språkliga och kulturella skillnader.
Genom åren har den separatistiska rörelsen i Baskien blivit särskilt uppmärksammad på grund av ETA:s terrordåd, men den värsta regionala huvudvärken för centralregeringen i Madrid och premiärminister Mariano Rajoy är Katalonien med Barcelona som huvudstad.
Katalonien är Spaniens rikaste region och står för 19 procent av den spanska produktionen. Men Katalonien är också en av världens mest skuldsatta regioner: skulden, 40 miljarder euro, motsvarar 21 procent av Kataloniens BNP. Många katalaner anser att detta har orsakats av övriga Spaniens ”utsugning”.
Närmare 1,5 miljoner människor gick i september ut på gatorna i Barcelona med budskapet ”Katalonien, en ny stat i Europa”, en imponerande uppslutning i en region med 7,5 miljoner invånare. Det ledde till att Kataloniens president Artur Mas krävde ett slags finanspolitisk självständighet – ungefär som i Baskien – för att begränsa transfereringarna till Spaniens fattigare delar. Rajoy vägrade och Mas svarade med att utlysa regionalt nyval den 25 november.
Nu, mitt i krisen, hotas alltså Spanien av nationellt sönderfall; en knapp majoritet av katalanerna skulle idag rösta för självständighet i en folkomröstning. Även om den katalanska nationalismen har en mildare framtoning än den baskiska – katalanerna vill nå självständighet med fredliga medel, ha goda relationer med de spanska grannarna och stanna kvar i EU – är det svårt att se hur Spanien skulle kunna fungera utan sin ekonomiskt viktigaste region. Och våldsamma reaktioner kan inte uteslutas: enligt den spanska författningen skall krigsmakten garantera landets sammanhållning.
Men Spanien är inte den enda europeiska nation där krisen göder splittring och regionala motsättningar. Ofta är det, som i fallet Katalonien, rika landsdelar som vill gå sin egen väg:
I Norditalien, med Milano som nav, kräver Umberto Bossis populistparti Lega Nord att landet delas i tre autonoma republiker. Lega Nord, som tidigare har ingått i Silvio Berlusconis regeringar, hävdar att det eftersatta Syditalien, Mezzogiorno, utgör en orimlig börda för det välmående Norditalien.
I Belgien distanserar sig Flandern från industriförfallets Vallonien. Uppdelningen i flamländskt och franskspråkigt är så genomgående att den politiska processen emellanåt blir totalt förlamad; den senaste regeringsbildningen tog 540 dagar. Kravet på regelrätt självständighet för Flandern drivs med särskild hetta av det högerextrema partiet Vlaams Bloc.
I Storbritannien styrs Skottland av nationalistpartiet SNP, som avser att genomföra en folkomröstning i självständighetsfrågan 2014.
Även i Tyskland, Europas största ekonomi och en nation med stabila inre förhållanden, förekommer regionala spänningar. Delstaten Bayern, landets rikaste, kallar sig formellt Freistaat, fristat, och domineras av CSU, systerparti till förbundskansler Angela Merkels kristdemokratiska CDU. Merkels krishantering och de stora stödutbetalningarna till andra EU-länder möter en ovilja som är särskilt utbredd i Bayern, där det populistiskt anstrukna partiet Freie Wähler, med 10 procent i regionvalet 2008, vill kasta ut Grekland ur euron.
I Västeuropa – de postkommunistiska EU-medlemmarna har ju en annan historisk erfarenhet – bidrog den europeiska integrationen till att hålla separatismen i schack. Regionala perspektiv balanserades av europeiska. Det regionalt splittrade Belgien har varit en av Europaidéns främsta tillskyndare och efter Spaniens inträde i dåvarande EG 1986 kunde landets regioner dra fördel av stora europeiska satsningar på utveckling och modernisering, inte minst av infrastrukturen.
Så vad händer om ett haveri för euron även leder till ett sammanbrott för EU och hela det europeiska projektet? Frågan tränger sig på när skuldkrisen fortsätter år efter år utan några tecken på återhämtning.
Harold James, historieprofessor vid Princetonuniversitetet i USA och Europauniversitetet i Florens, har bidragit med ett djupt oroande svar i en artikel som publicerats i bland annat Dagens Nyheter (12/6): ”Mikrostaternas återkomst”.
Han utgår från ett marginellt men tänkvärt exempel i ett gudsförgätet hörn av Europa: Transnistrien, en markremsa med en halv miljon invånare som i början av 1990-talet bröt sig loss från Moldavien med fyra miljoner invånare. Moldavien hade tidigare ingått i det väldiga Sovjetunionen. Detta är, menar James, en politisk motsvarighet till fysikalisk klyvning: ”När en stor yta utsätts för påfrestningar delar den sig i stora stycken och sedan fortgår sönderfallet i allt mindre fragment.”
Om den europeiska integrationen och därmed EU-samarbetet förlorar sin trovärdighet och folkliga legitimitet – vilket är på väg att hända i vissa medlemsländer – stärks motståndet mot de resursöverföringar som är nödvändiga för att dämpa och på sikt lösa krisen. Rikare länder ser mindre och mindre anledning att bistå fattigare. I förlängningen kommer då även rika regioner att ifrågasätta solidariteten med ekonomiskt svagare regioner i samma land.
En kollaps för EU skulle alltså inte innebära en återgång till de europeiska gränser som gällde vid mitten av 1900-talet, utan snarare till 1700-talet, då den europeiska uppsplittringen var nästan omöjlig att överblicka; det område som idag är Tyskland bestod till exempel av hundratals småstater.
Det rör sig om en utdragen process som sträcker sig över decennier, kanske generationer. Men tecknen syns redan i krisens skugga. Växande opinioner i Tyskland, Österrike och Finland vill inte betala mer till ”slösaktiga” greker. Och katalanerna vill inte fortsätta skicka pengar till ”lata” andalusier.
För att uttrycka det i kärnfysiska termer:
Från europeisk fusion till europeisk fission.
MER ATT LÄSA: Barça. A People’s Passion (Bloomsbury) av Jimmy Burns. Den gåtfulla passionen. Essäer om den spanska världen (Atlantis) av Nathan Shachar. Europe’s Richer Regions Want Out (New York Times 6/10).
Gå till toppen