Gittan Jönsson är dragspelare. Eller illustratör, hon har tagit många sådana uppdrag. Samt målare och grafiker.

Och skulptör förstås: hennes små dammsugande, humoristiskt feministiska porslinsfigurer har blivit ett signum. Plus krönikor i kulturtidskriften Nya upplagan.

Så spelade hon i rockband också, för länge sen och gjorde skivomslag och jobbade med film.

– Den som visade mig att det gick att förena, att man kunde göra många saker, var Marie-Louise de Geer, eller Ekman som hon heter nu. Hon var målare, gjorde film, var mamma. För mig visade hon att det fanns frihet att välja flera vägar, säger Gittan Jönsson.

Det är drygt fyrtio år sedan hon gick ut Konstfack i Stockholm. Hon tillbringade sina första konstnärsår i kretsen kring bandet Blå Tåget – en del av intellektuellt svenskt liv som i högsta grad omfattade idealet om arbete över genre- och uttrycksgränserna.

– Det låg i tiden att tänka att alla kunde måla, spela musik, skriva. Det var politiskt att spränga kategorierna och lösa upp gränser, man skulle vara fri. Det har format mig.

Nyligen ställde hon ut på Galleri 21 i Malmö. Målningar och teckningar från vinterhemmet i Berlin, framför allt.

– Det med att göra många olika saker, att växla uttryck, har ju aldrig varit särskilt populärt bland gallerister. De bygger upp en kundkrets, försöker sälja in ens namn och verk – och så börjar man med något helt annat, kommenterar hon.

Gittan Jönsson må ha haft en karriär med många olika utlopp för sitt konstnärliga skapande. Men hon understryker också betydelsen av grunderna. I hennes fall: teckningen.

– Jag tecknar fortfarande kroki, till exempel. Det är ett sätt att träna blicken och formkänslan. Teckningen är grunden i alla bilder jag gör, säger hon.

Och visst kan man göra olika grejer. Men måleri är inte enkelt.

– Det kräver år och år av arbete att lära sig hantera. Ska det bli bra måste man koncentrera sig.

Hantverksskickligheten har också gjort att hon tagit många uppdrag som illustratör.

– Jag har tyckt om att ha ett uppdrag, särskilt om man får arbeta lite friare i förhållande till texten. Och så blir bilderna sedda av en större publik, det är också viktigt. Plus att det är praktiskt eftersom man tjänar pengar …

Med fyra decenniers arbete bakom sig – hur ser hon på konjunkturen för formexperiment och gränsöverskridande just nu?

– Fältet är bredare nu. Gränsen mellan kultur och nöje har suddats ut. Konstnärer gör film, långfilmer till och med.

– Det jag mest längtar efter är att arbeta mer med musik igen. Och så är jag på att göra animerad film, säger Gittan Jönsson.

Född i Helsingborg 1948.

Gick på Konstfack 1967–1972. Debuterade 1970 med ”Historieboken”, en socialistisk tecknad bilderbok om Afrikas och Europas historia.

Arbetade som assistent till Carl Johan De Geer med filmen ”Hello Baby”, ”Mamma, pappa, barn”, ”Barnförbjudet” och ”Bang”.

Musiker och textförfattare på feministiska albumet ”Sånger om kvinnor” 1972 och startade bandet Lava. Första separatutställning 1978, då hennes mest kända verk, ”Diskkasterskan” visades. Arbete som illustratör, bland annat skivomslag.

Under 2000-talet har hon blandat måleri med teckning. Gav ut boken ”Dammsugerskans fyrtiotvå uppdrag” (2011).