Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Gränsöverskridare - del 2

”’Fortsätt med det här. Det är du bra på.’ Jag hatar när folk säger så”.
Orden kommer från poeten, konstnären och keramikern Jenny K Lundgren.
– Det är väl ingen som ska säga till mig vad jag ska göra? I morgon tänker jag kanske göra något helt annat.

Djur är viktiga i många verk. ”Jag växte upp på landet och var ofta med om jakt och slakt på djur. Det är bilder som jag ofta återvänder till”, säger Jenny K Lundgren.Bild: Foto: Lisbeth Westerlund
Jenny K Lundgren håller till i utrymmet längst in i ateljén i en källare på Augustenborgsvägen i östra Malmö. Hörnet liknar mer ett upplag än ett kontor: keramikverktyg, tyg, halvfärdiga skulpturer. Och jo, röran reflekterar nog om inte Jenny Lundgrens ordningssinne, så hennes skapande.
– När jag utbildade mig till scenograf i Danmark fick jag hela tiden höra att jag skulle koncentrera mig på ett uttryck, en grej. Inte hålla på och blanda, inte göra både scenografi och en installation.
Högskolan i Danmark ville utbilda scenografer för film och tv, inte genreflaxande konstnärer med teoretiska perspektiv. Fast Jenny Lundgren ville annorlunda.
– Jag kan visst sitta på flera stolar. Jag kan visst måla om jag känner för det. Visst skriva dikter.
De senaste åren har Jenny Lundgren tävlat i poetry slam, genomfört fotoworkshops och framträtt på scen med både text och musik. Hon har gått från scenografi till installationer, till skulpturer och objekt till performance och nu egna texter. En ganska självklar utveckling, åtminstone för upphovskvinnan själv.
– När tiden är mogen så byter man uttryck, så enkelt är det.
Att vandra mellan olika konstnärliga uttryck och tekniker är sällan en smart karriärväg. Konstmarknaden har länge premierat vissa material och metoder före andra. Och även om detta idag börjar luckras upp, finns fortfarande gränserna där. Skulptur i lera, för att ta ett exempel, betraktas i allmänhet som konsthantverk snarare än som konst.
– Keramik ses som allt för knutet till ett material. Och då kan inte galleristen sätta ett högre pris. Jag borde gjort skulpturer i plast i stället, då hade de varit mer värda.
Framgång för en konstnär innebär också ofta att förknippas – eller förminskas – till ett visst verk, en signatur. Yves Klein målar klarblått, Cindy Sherman fotograferar sig själv, Lena Cronqvist målar flickor.
Men att på ett medvetet sätt koncentrera sig, rent taktiskt, på ett grepp och använda det i självlanseringen av ett konstnärskap – nej, det är inget alternativ, säger Jenny Lundgren.
– Jag tror man biter sig själv i svansen om man strävar efter att hitta något sådant. Bara göra fåglar i mässing, ända tills man blir känd? Du ska göra något som är så jäkla bra att det biter sig fast i folks sinnen! Och det är inget man kan manipulera sig fram till.
Växlandet mellan teknikerna betyder dock inte att det inte kan finnas en kärna som är konstant. Som svärtan och symbolerna, en stämning som följer med. En slitsam, trasig uppväxt på landet sätter fortfarande spår i Jenny Lundgrens verk. Som i djur och djurdelar, som ofta dyker upp i bilder och skulpturer – minnen av älg- och rådjursjakt och slakt. Liksom ett stort utanförskap, att inte höra till.
– Där finns ju min historia, min grundupplevelse. Att jag kommer från en okultiverad miljö där folk spottar snus, att jag känner mig som en total pajas, något som katten släpat in.
Utanförskapet har också satt andra sorters avtryck. Om konstvärlden ofta kan upplevas sluten, vill Jenny K Lundgren skapa verk som är inkluderande. En performance hon gjort flera gånger är att bjuda in människor att bli avfotograferade – ofta i ett galleri – tillsammans med utvald rekvisita. Vilken i sin tur ofta är hennes ganska makabra dockor, som den smutsvita, döda plyschfiguren ”Djäveln”.
– Jag minns alla som kommit och blivit fotograferade, minns deras sätt att förhålla sig till dockorna. Det är något som gett mig själv mycket.
Diktsamlingen ”Black Well” (som nyligen publicerades på det lilla nystartade Malmöförlaget Waterglobe Productions) är i grunden ett sorgearbete.
– Texterna har sitt ursprung i ett familjetrauma. Min halvbror, som var mycket yngre än mig – han var narkoman – dog på ett oerhört tragiskt sätt. Texterna blev ett sätt att hantera och bearbeta sorgen, säger Jenny K Lundgren.

Jenny K Lundgren

Arbetar i keramik, skriver lyrik, gör performance och film.
Akutell med undervattenslyrikfilmen ”Wounded Knee Sings Songs from Black Well” (filmad av Marko Wramén) och performanceduon 2Mothers In A Carwash (tillsammans med Kirsti Öibakken Pedersen).

Louise Bourgeois

Fransk-amerikansk konstnär, levde mellan 1911 och 2010. Obrutet aktiv in i det sista. Mest känd för sina spindlar, kallade Maman.

”Familjen, uppväxten, fadern, sig själv som flicka – kan man verkligen hålla på med sådant när man är nittio år gammal? Jo, det kan man. Louise Bourgeois lämnade aldrig sitt ämne. Det visade hennes arbete för mig: man kan fortsätta berätta om det, sin grundberättelse. Och det behöver bli ensidigt för det.”

Gå till toppen