Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: Men vad är det som är så jobbigt?

Jag anser att ett förbud mot surrogatmödraskap varken är realistiskt eller önskvärt – åtminstone inte i ett land som Indien. Det skriver Amrita Pande, forskare som studerat surrogatmödraindustrin.
I kväll är hon med i föreställningen Made in India – Notes from a babyfarm på Moriskan i Malmö.

Surrogatmödrar på en klinik i den indiska delstaten Gujarat.Bild: Foto: Miriam Nielsen
År 2006, när jag började forska om surrogatmödrar i Indien, undrade människor om jag visste vad jag pratade om.
Föder indiska kvinnor europeiska och amerikanska barn för pengar?
Många undrade varför de inte hade hört talas om denna nya form av outsourcing, där fattiga kvinnor från södra halvklotet hyr ut sina livmödrar till folk från norra halvklotet. Sedan dess har medier över hela världen fångat upp ämnet med stor entusiasm.
Det finns i huvudsak två läger:
Det första kritiserar fenomenet av moraliska skäl. På avstånd jämför de den industri som surrogatmödrarna ingår i med bordeller och ser framför sig en sorts babyfarmer.
Reportagen tenderar att vara sensationslystna och genomsyras av en dålig förståelse av den indiska verkligheten. De indiska kvinnorna porträtteras som offer för ett ondskefullt patriarkat och för kapitalism, som offer som måste räddas.
Det andra lägret utgörs av det som jag kallar win-win-lägret. Populära TV-program som amerikanska Oprah Winfrey show målar upp verksamheten som en företeelse där det enbart finns vinnare, som något som gynnar kvinnor i tredje världen som saknar andra alternativ.
Kamerorna ger närbilder av ett blygt leende i surrogatmoderns ansikte, ett bredare leende på doktorns ansikte och en avslutande bild av det strålande svenska paret som håller sin knubbiga nyfödda. Men vad händer egentligen bakom kulisserna?
De senaste sex åren har jag sett denna industri växa och blomstra i Indien. Från ett enstaka fall i en liten klinik har den expanderat till en industri värd 2,4 miljarder dollar. Idag finns det mer än 3 000 kliniker som erbjuder dessa tjänster och 30 000 fertilitetskliniker som kan börja med surrogatmetoder.
Klienter flyger till Indien från länder som USA, Storbritannien, Sverige, Spanien, Tyskland, Japan, Israel, Turkiet, Sydafrika. Ändå är verksamheten fortfarande en oreglerad industri i Indien. I åtta år har ett lagförslag diskuterats i parlamentet, men ännu har inget beslut fattats.
Det är svårt att bygga upp en samsyn kring något så moraliskt tvivelaktigt som kommersiellt surrogatmödraskap.
Men vad är det som är så jobbigt? Att kvinnor föder barn åt någon annan? Att kvinnor föder barn för pengar? Eller att fattiga indiska kvinnor föder barn åt sina rikare vita systrar och bröder världen över?
Använder vi en moralisk lins blir slutsatsen att kommersiellt surrogatmödraskap är omoraliskt av naturen och därmed icke önskvärt. Kvinnor, graviditeter och barn blir handelsvaror. Och det gör att vi vill införa ett formellt förbud. Det har länder som Sverige och Tyskland gjort.
Jag anser att ett förbud varken är realistiskt eller önskvärt – åtminstone inte i ett land som Indien.
Människors önskan om biologiska barn kommer förmodligen inte att minska inom en nära framtid. Den tekniska utveckling som möjliggjort surrogatmödraskap kan inte heller backa. Den ökade globaliseringen gör dessutom att potentiella klienter även i framtiden kan korsa gränser för att använda sig av surrogatmödrar.
Om hanteringen förbjuds i Indien går fenomenet bara under jorden, och det skulle göra livet än svårare för dessa kvinnor. Ett förbud innebär också med största sannolikhet att verksamheten förflyttas till ett annat land i den globala södern.
Ett alternativ är att förespråka ett förbud mot kommersiellt surrogatmödraskap, det vill säga att kvinnor föder andras barn mot betalning. Flera länder, däribland Storbritannien, Kanada, Danmark, Spanien och Nederländerna, tillåter inte detta, däremot altruistiskt surrogatmödraskap – arrangemang där kvinnan inte får betalt för sina tjänster, utan främst motiveras av en önskan att hjälpa ett infertilt par.
Alla länder som har nationella lagar som endast tillåter att kvinnor är surrogatmödrar utan lön tvingar i slutänden iväg folk till andra länder där de kan hitta kvinnor som ställer upp mot betalning.
Det verkar inte finnas alltför många kvinnor som är villiga att vara gravida av osjälviska skäl. Restriktiva nationella lagar exporterar den moraliskt tvivelaktiga industrin till något annat land, ofta till ett land på det södra halvklotet. Att alltfler människor från länder med nationella förbud mot kommersiellt surrogatmödraskap vänder sig till kliniker i Indien är ett tecken på det.
Istället för restriktiva nationella lagar som förbud och böter mot köpare eller säljare förespråkar jag en lösning i två steg – ett kortsiktigt som noggrant reglerar verksamheten och skyddar dessa kvinnors rättigheter. Och ett mer långsiktigt som motverkar industrier baserade på ojämlika villkor mellan köpare och säljare.
Men ett långsiktigt steg kan inte tas utan globalt samförstånd. Det indiska parlamentet kan inte lösa problemet på egen hand, och det kan inte heller den svenska riksdagen.
En global fråga som surrogatmödraskap kräver en global dialog och därefter ett globalt samförstånd. Precis som när det gäller andra globala fenomen, till exempel internationell adoption, är det hög tid att vi inleder en gemensam diskussion om detta.
Teater
I kväll klockan 19 spelas pjäsen Made in India – Notes from a babyfarm på Moriskan i Malmö. Uppsättningen blandar dokumentära inslag med fiktion. Amrita Pande medverkar i föreställningen liksom Mia Ray och Sophie Louise Lauring.
Föreställningen ingår i en turné och är ett samarbete mellan Riksteatern, teatergruppen Global Stories och Odense Teater i Danmark.

Amrita Pande är lektor vid sociologiska institutionen på University of Capetown i Sydafrika.

 

Översättning: Semantix

Gå till toppen