Kultur & Nöjen

Alakoski: ”Jag skäms inte längre”

Susanna Alakoskis romaner om att växa upp i fattigdom har fångat hundratusentals läsare. Men hos henne växte ett behov av att berätta om sitt liv utan fiktionen som skydd.

2011 skrev Susanna Alakoski dagbok under årets längsta månad, då träden gulnar och de som har råd köper nya vinterskor.
Nu är det oktober igen. Antalet hemlösa i Sverige har enligt Socialstyrelsen ökat kraftigt de senaste åren. I tunnelbanan på väg till intervjun ber en kvinna mig om pengar.
– Jag har en känsla av att något håller på att brisera. Jag märker när jag är ute och föreläser att det talas om fattigdom i små grupper på så många ställen, säger Susanna Alakoski när vi träffas på ett fik i hennes hemort Gustavsberg utanför Stockholm.
Man kan läsa resultatet av den där månadens dagboksskrivande, ”Oktober i Fattigsverige”, som en uppmaning: att det måste brisera. Att fattigdomen i Sverige måste sluta vara ”ett blurrigt landskap längre bort”, som Nöjesguidens recensent skrev om filmen ”Äta, Sova, Dö”.
Detaljkunskapen om vad fattigdom gör med människor, den besitter Susanna Alakoski.
– Jag har alltid haft en känsla av att jag behöver komma ut ur garderoben. Ur fattigskamgarderoben.
Därför återvänder hon till sin uppväxt i Fridhem i Ystad, den som hon hämtat erfarenheter ur till romanerna ”Svinalängorna” och ”Håpas du trifs bra i fengelset”.
Tidigare har Alakoski värjt sig för att berätta vad som är egna erfarenheter. Hon har skrivit skönlitterärt och njutit av det hon kallar den ”magiska flygande matta” som fiktionen erbjuder. Men nu citerar hon ur den mängd myndighetsprotokoll som rör henne och hennes familj, som hon samlat under nästan trettio år. Och fram träder en ännu mörkare bild än romanernas.
”Journalanteckning Ystad Kommun 73.01.29.
(Familjen Alakoski)
Kl. 19.15 inkom den tioåriga dottern Susanna till polisen och uppgav att modern satt på en stol och blödde ur munnen. Hon svarade ej på tilltal.”
Alakoski berättar om våldet. Om kläder som är så slitna att hemtjänsten slår larm. Att inte ha tandkräm. Hur hon som fjortonåring ber om att bli placerad i fosterhem, och sedan blir hemlös. Jag visste inte att vi var så fattiga som vi var, skriver hon. Hon har inga språkliga minnen av att kronofogden beslagtog tv:n eller att det låg splitter över hela golvet. Men kroppen mindes.
– Jag har faktiskt inte under alla år fått en enda fråga om det kunde ha varit sämre än det jag skrev i mina romaner, om fiktionen kunde vara ett skydd. Den tanken tycks ingen som intervjuat mig haft, någonsin. Man har utgått ifrån att jag har berättat det värsta. Och det blev så kluvet till slut, jag blev behandlad som någon jag inte var, säger hon.
Skildringen av barndomen varvas med betraktelser från Oktobersverige. På väg från arbetslägenheten i Ystad lyssnar Alakoski på två fulla tonårspojkars samtal på Pågatåget. Funderar över socialarbetarnas situation och skuldkänslorna över att vara en av dem som har pengar. Har ont i magen.
Ursprunget till dagboksformen är en brevväxling med Malmöförfattaren Kristian Lundberg. De diskuterade vad en biografi är, och om det överhuvudtaget är möjligt att skriva biografiskt. Frågor som Alakoski resonerar kring genom hela boken.
– Vi skojade om att ge ut den brevväxlingen i bokform, och när den av olika skäl upphörde så kunde jag inte sluta. Jag funderade länge på vem jag kunde fortsätta samtalet med. Jag kunde ju inte byta ut Kristian. Då kom jag på att dagboken kunde vara en form för att slutföra samtalet med mig själv, säger Susanna Alakoski.
Texten är ett pussel. Frågor förblir obesvarade. Men frågan vad man får berätta i en biografi tycker Alakoski är lätt att besvara.
– När jag undervisar på skrivkurser och eleverna frågar: Vad får man skriva, vad ska släkten säga? Då brukar jag föreslå att vi tillsammans ska skriva upp alla böcker i världslitteraturen som inte borde ha skrivits i så fall. Som handlar om förintelse, våld, krig. Vad finns kvar? Vilka bilder borde vi inte ha tagit? Vad är det vi inte ska berätta?
När Susanna Alakoski sökte förklaringen till sin egen fattigdom hittade hon den ensamstående mamman. Hennes finska mormor födde en ”horunge” och blev utstött ur samhället. Att kartlägga sin egen bakgrund på det sättet blev ett sätt att knyta an till ett nu. Idag säger Rädda Barnen att ensamstående mammor är de som löper störst risk att hamna i pengabrist.
– Jag saknar det intelligenta samtalet om sociala problems uppkomst. Det finns så långt gående tankar om hur våld och psykisk sjukdom påverkar människan. Men när det gäller just fattigdom verkar folk ha så svårt att förstå helheten. Fattiga ungar har inga starka intresseorganisationer som för deras talan, inga starka föräldrar som talar för dem.
Det är svårt att vara fattig på rätt sätt i Sverige, säger Susanna Alakoski. Det florerar myter om hemlösa, som att alla är missbrukare, eller att de är människor som ”inte klarar av att bo”. När sanningen snarare är att det bara krävs att man blir sjuk, kraschar psykiskt eller råkar ut för en olycka, för att riskera att hamna i fattigdom.
Ibland frågar folk: Hur kan det ha gått så bra för dig? När jag får den frågan så känner jag att jag liksom ramlar, säger Susanna Alakoski.
– Frågan är så overklig. Har jag klarat mig? Jag har det jättebra nu, men jag kommer att leva med min historia tills jag dör. En fattig uppväxt påverkar dig hela livet, jag levde i ständig oro, fick magproblem, och sen kanske du landar i statistiken att fattiga löper större risk att dö i förtid. Det syns inte på en 25-åring, man har så mycket kapacitet då, man skäms och döljer. Men vad händer sen?
Varför slutade du skämmas?
– På grund av en väldigt djup känsla av att ingenting som jag var med om som barn var mitt fel.
När kom den känslan?
– Igår, nyss, nyligen, säger Susanna Alakoski och skrattar lite.
– Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om det, men jag skäms inte längre. Där är vi människor alltid hjälpta av andras berättelser. Varje gång jag har hört talas om någon annans våldtäkt så har jag skämts mindre över min. Och varje gång jag hör talas om någon annans konsekvenser av fattigdom så skäms jag mindre över mina.

Fakta

Född 1962 i Vasa i Finland.
Har arbetat som socionom och som pressekreterare åt Gudrun Schyman.
Debuterade skönlitterärt 2006 med Augustprisvinnande "Svinalängorna".
2010 kom "Håpas du trifs bra i fengelset".
I januari 2013 får hennes pjäs "Lyckliga slut" premiär på Uppsala stadsteater.
Skriver nu på tredje delen i barnbokstrilogin "Dagens Harri".
Aktuell med den självbiografiska boken "Oktober i Fattigsverige" och som en av författarna på Bokens dag i Malmö 17.11.

3 personer som har format mig

1. Mamma, som lärde mig att läsa och att tänka självständigt och att alltid se världen i ett större sammanhang.

2. Min man (som också är författare), vi möttes på en skrivutbildning på folkhögskola och har sedan snart 25 år kunnat dela varandras läs-och skrivliv, på gott och ont. Han är min kärlek och bästa vän.

3. Helén, min viktiga ungdomsvän, som jag delade bostad med under ungdomsåren. Hon drog ut mig både på resor och musikklubbar. Hon lärde mig att ha roligt tror jag.

Gå till toppen