Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kal P Dal: från kuf till rockikon

En bok, en gata, ett pågatåg, hyllningskonserter och nu en musikal. Arlövssonen Kal P Dal engagerar fortfarande, 27 år efter sin död.

Halvbra sång och ett gitarrspel som knappast imponerade. Men också en alldeles speciell energi och publikkontakt. Och så förmågan att stöpa om klassiska amerikanska rocklåtar till skånskklingande örhängen och allsångsfavoriter.
Kal P Dal blev en riksangelägenhet 1977–78 när det första albumet ”Till mossan!” såldes i runt hundratusen ex och bandet turnerade över hela landet. Idag hör Pedalen själv till det exklusiva gäng av kända artister som även blivit symboler för Skåne; personligheter som just skåningarna kramar extra mycket och vars värld de identifierar sig med.
– Alla jag möter tycks ha en relation till Kalle, även de som inte kan ha träffat honom, konstaterar storasystern Bitte Ljunggren Eek idag.
– Att han är så stor och uppskattad går inte in i min hjärna, jag kan inte fatta det riktigt. Men jag tycker det känns väldigt roligt.
Kal P Dal var egentligen från början bandets namn, men är också synonymt med personen Karl-Göran Ljunggren, som ju kallades ”Kalle Pedal”.
Jojo (Johan) Kempe var under namnet Jojo Kamp basist i den tidiga Kal P Dal-upplagan som gjorde de första två albumen och han minns att även norrlänningarna älskade gruppen, även om de inte fattade så mycket av texterna.
– Kalle satte verkligen Skåne på kartan, säger han. Att vi slog så bra berodde framför allt på hans egen output och energi och så någonting hos Kalle som kändes väldigt äkta och tog tag i folk. Han var genuin ända ner i skorna, ungefär som Peps Persson.
Debut-lp:n ”Till mossan!” spelades in under en sommarkväll i Bellatrixstudion i Malmö. Till den hade Kalle Pedal gjort om Rolling Stones ”It’s Only Rock ’n’ Roll” till ”Bara rock ’n’ roll”, ”Blue Suede Shoes” till ”Blåa sko’” och ”If I Were a Carpenter” till ”Om ja’ va’ en slashas”. Resultatet blev slamrigt, charmigt och gapigt, fullt av positiva vibrationer och med en god dos av punkens attityd. Skånska slanguttryck och namn på platser kryddade texterna. Albumet liknade inget annat i svenska skivbackar 1977.
Helgen i studion ligger till grund för Kal P Dal-musikalen som nästa helg får urpremiär på Slagthuset i Malmö. Musikalmakarna intervjuade inför manusskrivandet Jojo Kempe och Peps Persson om inspelningen.
– Vi soundcheckade och gjorde sedan ett gig rakt av i studion, minns Jojo Kempe. Kanske tog vi om någon låt och några pålägg gjordes efteråt, för övrigt var plattan klar direkt.
Peps Persson, den som mer eller mindre hade övertalat skivbolaget Sonet att skriva kontrakt med Kal P Dal, producerade.
– Folket på Sonet fattade först ingenting, där uppe såg man Kalle som en kuf. Men så skickade jag in en demokassett, som de spelade för olika människor i branschen. De märkte på reaktionerna att man skulle kunna göra något av Kalles musik och då var det plötsligt fritt fram för att spela in honom.
Runt femtio kompisar till bandet bjöds in, bland andra raggare från Lomma, och agerade publik i den nästan helt nya studion. Kalle Pedal och Peps Persson var helt överens om att inte göra en vanlig studioinspelning.
– Att bandet spelade live var viktigt för att vi skulle få rätt stämning, slår Peps fast. Kalle var ju inte heller så intresserad av att förfina något musikaliskt, det skulle vara raka rör och full patte. Inga färdiga arrangemang fanns, bandet gjorde som vanligt och spelade låtarna rakt upp och ned.
– Det var en jävla massa folk där och som alltid när Kalle var inblandad rådde kaos, säger Jojo Kempe med ett skratt. Öl införskaffades, Kalle tyckte att vi måste bjuda på det och Gunnar Bergström från Sonet fick betala. Efteråt tvingades de tvätta heltäckningsmattan.
Peps Persson tycker bra om ”Till mossan!” än i dag, även om han retar sig på att det soundet inte är riktigt ”hemma”. Det var svårt att få med hela omfånget och soundet hos basen där och då.
– Men annars lät gruppen som den gjorde på scenen, konstaterar Peps. Och jag tycker att plattan håller ännu, eftersom vi lyckades fånga stämningen och uttrycket.
På hösten kom lp:n ut och sålde då i lite mer än femtusen exemplar. Det var när Kal P Dal medverkade i tv:s underhållningsprogram ”Säcken” i januari 1978 som genombrottet kom, i biografin ”Raka rör” finns uppgiften att drygt fyrtiotusen ex langades över skivdiskarna under veckan efter sändningen.
Kal P Dal satte igång med ett intensivt turnerande, inte minst genom folkparkerna, och visade sig gå hem överallt, hos både raggare och punkare. Jojo Kempe konstaterar att gruppen dök upp i rätt tid, den nya punkvågen hade gjort att rå energi blivit inne igen.
– Kalle var högst medveten om punken och använde till exempel uttrycket ”slashas” som ju blir ”punk” på engelska. Innan jag själv kom med i bandet hade jag, som var Rolling Stones-fan, varit och sett det och faktiskt blivit lite tagen av den Stonesaktiga feelingen, säger Jojo Kempe.
Han påpekar för Sydsvenskan att bandmedlemmarna inte var världens vassaste musiker, även om just sologitarristen Mårten Micro höll hög klass och hade sin egen stil. Men total trygghet rådde ändå under spelningarna. Under en tidig konsert utanför Klippan när strömmen hade gått fick Kalle publiken, de nyss mycket aggressiva raggarna, att hoppa runt och sjunga ”Små grodorna”.
– Kalle fixade alla situationer, han var en född frontman och fullständigt fantastisk på att ta publiken. Det fanns inte en situation han inte kunde hantera. Och Kalles enorma energi och drive lyfte oss också, han var som ett lokomotiv.
Bitte Ljunggren Eek berättar att brodern och hon uppfostrades till att respektera alla människor. Och att rättframheten och direktheten tidigt fanns hos honom, han kunde ta alla slags personer. Förmågan att domptera en konsertpublik hängde ihop med hur väl Karl-Göran gick hem under de år då han arbetade på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Lund, före genombrottet som artist.
– Kalle hade ju läst psykologi och pedagogik, men antagligen inte tagit tentorna utan fått börja jobba, säger Bitte Ljunggren Eek. Och tänk att han kunde få dessa barn och ungdomar som var så tilltufsade att börja må bättre. Inga-Lisa Ekdahl, hans chef på barnpsyk, berättar i boken ”Raka rör” att om personalen ibland kunde ha svårt att gå ut med en unge, så kunde Kalle ta med sig fem utan problem. De följde honom överallt.
Kal P Dal ville gärna stå i centrum och en del människor upplevde honom som störig, till exempel på krogen och då han före genombrottet brukade ”kuppa”, rusa upp på scenen när andra artister hade konsert och själv ösa på. Vännen Peps påpekar att Kalle tog en väldig plats, i alla slags situationer.
– Det var en del av hans personlighet och i vissa lägen kunde man bli ordentligt störd av det.
Kalle Pedal upplevdes dock sällan som hotfull, bara som högljudd och envis.
– Första gången jag träffade honom var när bandet jag då ingick i hade en spelning på AF i Lund, berättar Jojo Kempe. Vi satt utanför i vår popmerca, turnébussen, när Kalle hoppade in, slet åt sig en gitarr och började spela, oerhört intensiv. Jag tyckte han var en galning då och kände väl som många andra ”hjälp, vad är detta?”.
Jojo Kempe tillägger med ett leende att Kalle Pedal idag nog kunde ha fått en diagnos med flera olika bokstavskombinationer.
– Han tog väldigt stor plats i bandet, men vi led inte av det, tror jag. Man vande sig ganska snabbt. Kalle var väldigt egocentrisk och dominant och samtidigt en mycket varm människa, aldrig elak. Han var rak, men aldrig fördomsfull.
Karl-Göran Ljunggren föddes 1949 och växte upp i Arlöv. Pappa var stins och familjen bodde i SJ:s bostäder mittemellan stambanan och västkustbanan, med ungefär femton meters avstånd till vardera. Kalle Pedal konstaterade senare att eftersom 232 tåg susade förbi varje dag tvingades han lära sig snacka snabbt, i pauserna mellan tågen, ifall något skulle bli sagt.
– Som barn hade han en livlig fantasi och hittade ofta på egna berättelser, minns syster Bitte Ljunggren Eek över en kopp på ett Malmöfik.
– Det sjöngs väldigt mycket i familjen på min mammas sida och Kalle fick tidigt en gitarr, kanske i tioårsåldern. Han skulle gå och lära sig spela, men tyckte att det blev för tradigt och slutade. Sedan lärde han sig väl tre ackord.
I samma ålder drabbades Arlövspågen starkt av 50-talets rock ’n’ roll, den som genomsyrar ”Till mossan!”. Erkänt god sångröst hade han också och han fick medverka i alla julspel i skolan.
– Kalle var skärpt, oerhört verbal, och jag har för mig att han fick bra betyg i svenska, säger Bitte Ljunggren Eek, själv svensklärare. Han läste alltid mycket skönlitteratur. De privata, långa brev som Kalle skickade hem från FN-tjänsten i Sinai kan få mig att skratta rätt ut i luften, de är välformulerade, med en liten överraskande knorr på slutet.
Skrivförmågan kom väl till pass när det handlade om att skapa och översätta texter till rocklåtar till skånska. Kal P Dal ansåg enligt systern att rock bara kunde sjungas på det språket.
– För Kalle gick det lätt att sätta ihop saker, till exempel att vidareutveckla idé och till en text, sådant gjorde han tidigt, berättar Bitte Ljunggren Eek. Och jag minns att han både sjöng på skånska och skrev skånska texter i början av 70-talet när han hade flyttat till Lund och började kuppa.
Bland annat på just Peps Perssons konserter. Men att Kalle Pedal skulle ha härmat Peps med det skånska stämmer inte.
– Nej, han sjöng så innan vi stötte på varandra, påpekar Peps. Jag minns inte att jag någonsin hörde honom sjunga på engelska. Men skånska var det nog inga fler sångare än vi som använde då.
De två hade bägge flyttat till Lund och Peps gissar att de först träffades på kafé Athén på Akademiska föreningen, mötesplatsen nummer ett i början av 70-talet.
Rock ’n’ roll modell 50-tal var knappast det hippaste man kunde hålla på med i Lund vid den tiden och Peps minns att Kalle nästan ansågs vara en plåga när han dök upp. Själv gillade han det Arlövskillen höll på med.
– Jag kom ju från ungefär samma håll musikaliskt, jag hade också spelat rock och den låg nära bluesen, tyckte jag. Dessutom gillade jag att han förankrade sin musik och lyrik i sin egen verklighet. Kalles publik var också annorlunda, till stor del raggare och arbetarungdom från Arlöv med omnejd.
En annan sak som förenade Kalle och Peps var att ingen av dem var akademiker. Bägge två hade alltså lite av outsider-roller där i Studentlund.
Kal P Dals skånska uttal var en kombination av Arlövsmål, intryck från Malmö, där han gick gymnasiet på Latinskolan, och lundensiska, påpekar Bitte Ljunggren Eek. Kalle sjöng på betydligt bredare skånska än han talade. Slanguttrycken i texterna ingick inte heller i den vuxne mannens vardagstal, men hade gjort det under tonåren.
– Kalles översättningar, vi lirade ju nästan bara covers, var väldigt bra, anser Jojo Kempe. Han var ju väldigt jordnära och streetsmart, greppade situationer väldigt snabbt och hade förmågan att göra bilder som folk kände sig hemma i.
Och Kal P Dals skånska stil gick alltså hem landet över, även om texterna nog mest sågs som kul kuriosa längre norrut. Viktigare var då att Kalle, ingen direkt skönsångare, hade en air av rebell omkring sig, tror Kempe.
– Jag kommer tillbaka till Stonesfeelingen där. I kraft av sin egocentricitet och dominans körde Kalle sitt eget race och utstrålade en viss farlighet och upproriskhet. Vilket ju är en grundingrediens i rocken, tänk på Elvis.
”Till mossan!” följdes av den mera ”studiomässiga” inspelningen ”Gräd ente fassan” (titeln kom sig av att Kalle ville trösta fadern Gösta för att mamma May-Britt hade fått sig tillägnad lp nummer ett). Peps Persson producerade här också, hans sista Kal P Dal-album.
”Gräd ente fassan” sålde bra, men inte som debuten, och trenden kom att peka nedåt för de nästföljande tre albumen. Gruppen höll igång och gjorde bland annat en krogshow på Trocadero i Malmö och medverkade i pjäsen ”Benådningen” på Helsingborgs stadsteater.
Kalle själv sände under sitt sista år programmet ”Radiopedalen” på närradion, två timmar varje fredagseftermiddag, inom ramen för Skånepartiets sändningstid. Här spelade han plattor, släppte loss sitt speciella snack, pratade med lyssnarna och till och med sjöng i låtarna. Programmet blev mycket populärt, men Bitte Ljunggren Eek är bestämd när det gäller broderns förhållande till Skånepartiet.
– Det fanns inget. Kalle tyckte det var hemskt roligt att spela skivor och göra radio, mer var det inte. Han var säkert vpk-are, jag brukade kalla honom ”salongskommunist” när vi grälade. Och mormor, morfar och farfar var ju inbitna socialdemokrater.
I januari 1985 avled Karl-Göran Ljunggren, efter att på kort tid ha fått flera hjärnblödningar. Han efterlämnade hustrun Agnes och sonen Carl-Christian, under 1985 föddes dottern Nelly.
1988 döpte Skånetrafiken ett pågatåg efter Kal P Dal och några år senare gjorde Burlövs kommun detsamma med en gata. Pedalens pågar spelar på, i Kalles anda. Och nu är det alltså dags för en musikal, skriven av Cornelius Löfmark och huvudrollsinnehavaren Nic Schröder och med delar av The Ark som bandet.
– Det är naturligtvis omöjligt att göra detta helt autentiskt och det är väl inte deras ambition heller, säger Jojo Kempe. Men som Peps har sagt: man kan ju återuppliva myten. Jag hoppas musikalen blir underhållande och rolig och speglar lite av känslan från då.
Bitte Ljunggren Eek har konsulterats ingående av musikalförfattarna.
– En del i musikalen är på riktigt och en del är hittepå, det måste man inse. Detta blir ingen biografi över Kalle, men jag både skrattade och grät när jag läste manus eftersom det träffar så rätt.
– Det känns viktigt för mig att det går bra för de här killarna, som satsat så mycket tid, pengar och energi, och att Kalles barn, som står mig väldigt nära, får en känsla för hur det kunde vara på konserterna,
Till sist behövs förstås en förklaring till smeknamnet ”Kalle Pedal”, som Karl-Göran Ljunggren fick under sin Lundatid. Ett alias som alltså smittade av sig på rockbandet. En moped låg bakom det, en speciell dansk så kallad knallert.
– Min kusins man som var speditör tog in den från Danmark, berättar Bitte Ljunggren Eek. Kalle ville absolut ha en sådan, eftersom man inte fick köra med motor överallt i stan. ”När polisen kommer lyfter man bara upp motorn och trampar”, förklarade han.
– Och när han kom åkande brukade andra säga ”här kommer Kalle med pedalerna”.

Album

1. Till Mossan! (Live), 1977.
2. Gräd ente Fassan! 1978.
3. Rock e’ nock, 1979.
4. Svarta fåret, 1980.
5. Ente nu igen, 1983.
6. Blåa sko’ (Samling), 1993.
Kal P Dal
Var: Namnet på både en artist och bandet där han var huvudpersonen. Det hela snurrade kring sångaren, låtskrivaren och textförfattaren Karl-Göran Ljunggren (1949–85) från Arlöv – Kalle Pedal.
Känd för: Enorm energi, stark publikkontakt, rock ’n’ roll på skånska. Slog igenom med lp:n ”Till mossan!” från 1977. Efter hand har personen Kalle Pedal fått positionen som skånsk symbol. Både en gata och ett pågatåg har uppkallats efter honom.
Aktuell: Genom ”Kal P Dal – en rockmusikal” som får premiär på Slagthuset i Malmö lördagen den 27 oktober.
Källa: ”Raka rör – historien om Kal P Dal” av Peter Dahlqvist och Jeanette Rosengren (Kira förlag).
Gå till toppen