Den behövdes, publiken var lika väldig: Sven-David Sandström (inom kort 70 år) hyllades med en kompositionsafton, där tonvikten låg på körmusik, med ett instrumentalt intermezzo, då Musica Vitae spelade fyra satser ur Music for strings: fragmentariska gester och impulser, elegant vemod.

Ett dragplåster förutom Gustaf Sjökvist och hans ansenliga kammarkör utgjorde Malena Ernman. Hon sjöng solo i Missa brevis, en uppgift som innehåller både värdighet och rörlighet, svår och utan egentlig ytlig briljans (någon Rossini-reminiscens kanske undantagen). Verket följer textmässigt gammal tradition. Men Sandström har som sakral körtonsättare verkligen skapat nya vägar och hans vägval är stundom förbluffande. Fantasin känner inga gränser i den vokalorkester han behöver – behöver det sägas att Sjökvists ensemble fyller varje krav på finkalibrerad klang och intonation, sensibilitet och flexibilitet. Vilket måste finnas på plats när Sandström exercerar sina delikata harmoniska vändningar och sitt kreativa tonmåleri, som ibland vetter mot extas och blottar en spricka i universum. Musik som kanske inte öppnar sig vid första åhörandet men likväl fascinerar.

En lysande finalstart, således. Och festivalens samlade eftermäle blir väl lika positivt. Överallt berättas om fullsatta katedraler, trängsel vid gratiskonserterna, oerhörda upplevelser. Redan galakonserten i Arenan i onsdags var magnifik i sitt slag, med en kör på nästan 600 röster i populära musikalnummer men också, som en höjdpunkt, Borodins eggande polovetsiska danser, och med solister som Sanna Nielsen, Rickard Söderberg och den lokalpatriotiskt men rättvist bejublade Christer Nerfont.

Lika intensiv i sin exklusivare genre: Dalby kammarkörs strama, välfungerande Palestrina-program i Domkyrkan. För att nu bara ta ett par exempel ur ett imponerande utbud.