Kultur & Nöjen

Dags att välja en annan skogsväg

Skogen vi ärvde. Weyler förlag.
Går det åt skogen med skogen? Lärdomen i Maciej Zarembas reportagesamling är att det gör det. Thomas Steinfeld har läst.

För knappt tvåhundra sedan målade konstnären Caspar David Friedrich ensliga landskap i östra Tyskland. Ett av hans mest kända verk heter ”Det ensamma trädet” och visar en ek i ett annars ganska öde område, ett väldigt träd som behärskar hela omgivningen och som till synes långsamt går mot sin död, en gammal kung utan folk.
Dagens publik uppfattar för det mesta denna bild som ett allegoriskt uttryck för en gränslös och mycket romantisk övergivenhet. Men landskapet är inte bara symboliskt: Så kunde det tyska landskapet se ut vid denna tid. Skogen hade försvunnit. Träden hade fällts för att brännas upp eller användas som byggmaterial för en snabbt växande befolkning och den nya industrin. Boskapen hade ätit upp alla skott och nya växter. Stora delar av landet bestod av kalhyggen, inte bara i Tyskland, utan också i alla grannländer, till och med i södra Sverige.
Så kom kolet som ny energikälla och det systematiska skogsbruket. Det senare började på 1800-talets mitt, i Sverige något senare, med stora planteringar av gran. Och med granplanteringen kom, med sjuttio eller åttio års fördröjning, kalhygget. Sedan dess betyder förändring framför allt en radikalisering av det industrialiserade skogsbruket: mellersta och norra Europa må idag vara täckta av mer skog än på många århundraden. Men denna skog är planterad. Maskinerna går genom den med jämna mellanrum, för röjning, gallring och slutavverkning. Skogen förvandlades för länge sedan till en ekonomisk resurs och behandlas därefter: systematiskt, rationaliserat, i ett cykliskt förlopp. Gamla träd fälls och sticklingar planteras för att växa upp till träd som i sin tur ska fällas.
Däremellan duger den numera i plankvadrater uppdelade skogen till mycket annat: till ensamma promenader och tävlingar i orientering, till svampplockning och flykt undan myggor, till jakt och som ställföreträdare för en natur som alltid tros vara mäktigare än människan. Men den skog vi tänker på när vi hör ordet, den idealiserade skogen med gamla träd, sten, mossa och lingonris, trollskogen där älgen gömmer sig bakom väldiga stammar – den är en skog som är mogen för slutavverkning.
Journalisten Maciej Zaremba, den bästa undersökande reportern i Sverige, har under våren i Dagens Nyheter publicerat en artikelserie om den svenska skogen. Den utkommer nu som bok, under titeln ”Skogen vi ärvde”, och utvecklar två motiv: 1) Den råa behandlingen av den svenska skogen som kapital, innefattande kravet på optimal avkastning. 2) De estetiska, moraliska och ekologiska föreställningar som förknippas med skogen. Det kan gå lång tid innan de två motiven kolliderar med varandra, ibland mer än en generation. Men kolliderar gör de, förr eller senare, alldeles säkert.
Och så börjar boken med berättelsen om en man i Värmland som sent i livet drar sig tillbaka till de gamla skogarna för att finna ro och skönhet – men plötsligt finner sig omringad av väldiga skogsmaskiner som på bara dagar förvandlar den täta, gröna, levande skogen intill huset till ett dött månlandskap.
Det bästa med Maciej Zarembas bok är att den inte är kulturkritik, utan en redogörelse som inkluderar skogens sentimentala värde.
Han lyfter fram den betydelse som den stora, gamla skogen har för många svenskars själstillstånd (tyskar kan bli ännu mer romantiska). Han berättar historien om hur intensivt svenskarna drömde om skogen när de gav sig själva efternamn – allt från Ekelöf till Grankvist till Linderot (med en tydlig preferens för lövträd). Han letar efter spåren som skogen lämnat i den svenska lyriken (de är mycket mer synliga än kvinnans). Men han stämmer inte in i någon stor klagosång över den äkta naturens försvinnande. Han vet nämligen inte bara att den vitryggiga hackspetten inte överlever utan gamla lövträd, han vet också att en skog som får växa helt för sig själv förvandlar sig till ett tämligen ointressant stycke natur.
Samtidigt är skogen ett kapital. Att den främsta anledningen till att den överhuvudtaget finns är dess funktion som handelsvara blir tydligast där det är de stora bolagen som driver skogsbruket. Varukaraktären blir därför tydligare ju längre norrut man kommer i Sverige.
Skogens betydelse för nationalekonomin är faktiskt så stor att staten, i form av Skogsstyrelsen, ofta verkar fungera inte som ett organ för kontroll och reglering av skogsbruket, utan mest som stöd för skogens exploatering i dess mest radikala form.
Maciej Zaremba använder en stor del av sin bok till att beskriva statens uppenbarligen gränslösa tjänstvillighet gentemot skogsföretagen.Möjligen med undandtag för energiförsörjningen finns det ingen annan bransch i Sverige där det ömsesidiga beroendet är så starkt. Men även den uppgiften klarar han utan att försvaga sin argumentation genom att klaga: Sanningen är som den är, och den är rå och ful.
Slutsatserna får läsaren själv dra: Visserligen är det så att småskaligt och kanske privatägt skogsbruk skapar mer variation i landskapet och skapar större utrymme för skogen som en källa till nöje och rekreation. Visserligen är det så att blandskogen inte bara är vackrare utan på lång sikt kanske även lönsammare än de stora monokulturerna. Och visserligen kommer koncentrationen på att producera så mycket trämassa som möjligt att leda till såväl minskad kvalitet som tallösa kalhyggen – och ett generellt utarmat landskap.
Men? Och?
Att det svenska skogsbruket inte kan fortsätta på samma sätt som nu, det råder det dock till sist inget tvivel om.
Thomas Steinfeld
kulturchef på Süddeutsche Zeitung, München
Gå till toppen