Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Men jag är ju god…

”Jag skulle aldrig kunna tänka mig att använda ordet zigenare på ett negativt sätt”, skriver Björn Ranelid i projektet Skänk ett ord, som samlar in pengar till flickors skolgång i Afghanistan. ”För mig framstår det poetiskt”.
Björn Ranelid.Bild: Arkivfoto: Christine Olsson, 2012
Samma sak med ”neger”. Ranelids far ritade en gång en reklambild av en negress och hon var ”så vacker”. Hur kan då ordet vara fult? Nej, ”respekt och kärlek till neger, blekansikte, zigenare och skåningar”, utropar Ranelid. Och smisk åt alla trista byråkrater som stämplar orden som kränkande.
Vi kan resonemanget vid det här laget. Utan uppsåt inget brott. Eftersom jag är alltigenom god och välmenande blir också allt jag säger gott. Eftersom min tanke är vacker blir också mina ord vackra, vilka de än må vara. När jag säger kroknäsa till min judiska medmänniska är det en kärlekshandling eftersom jag ser det vackra i alla näsor, raka som krokiga.
Problemet är att den synen på uppsåt inte funkar ens inom juridiken. Det finns också något som heter likgiltighetsuppsåt. Ranelid struntar blankt i vad de grupper det handlar om egentligen tycker om saken. Och sådan likgiltighet är faktiskt också ett slags brott.Patrik Svensson
Gå till toppen