Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: Italien - på gränsen till ekonomiskt sammanbrott

I fredags dömdes Italiens förre premiärminister Silvio Berlusconi till fyra års fängelse för skattebrott.
I Italien går ofta kapitalintressen före det allmänna och korruption finns i överflöd, skriver Paola Subacchi, forskningschef för internationell ekonomi vid tankesmedjan Chatham House i London.

Studenter, hantverkare och advokater. Alla har de nyligen demonstrerat i centrala Rom mot landets eländiga ekonomi, neddragningar och höga arbetslöshet.Bild: Foto: Andrew Medichini
Italiens eviga oförmåga att sätta samman och hålla ihop regeringar som har stöd av en stabil parlamentarisk majoritet är en politisk avvikelse som försvagar Europa och hotar eurozonens överlevnad. En valreform räcker inte för att få till stånd en förändring. Italiens institutioner måste förnyas från grunden.
Landets särdrag är en orsak till att Italiens politiska etablissemang kommer på kant med andra demokratier. De avslöjar också vilka utmaningar landet står inför innan det kan bli en "normal" stat.
Utgångsläget är en koalition av vitt skilda politiska krafter och intressegrupper, något som gör att det har varit svårt att bilda regering och uppnå en helhet som är större än summan av delarna.
För det första har regeringar, även de som haft stöd av en bred majoritet i parlamentet, som Silvio Berlusconis senaste regering, flera gånger misslyckats med att genomföra större strukturreformer. De som lyckats har främst bestått av teknokrater, till exempel premiärminister Mario Montis nuvarande regering.
För det andra har det politiska livet i Italien under lång tid dominerats av karriärpolitiker som har omvandlat offentlig förvaltning till ett lönande affärsområde.
Kapitalintressen går ofta före det allmänna och korruption finns i överflöd. Enligt de båda journalisterna Marco Travaglio och Peter Gomez är 70 av de 945 ledamöter som valdes in i parlamentet 2008 föremål för brottsutredning eller åtal.
Dessutom är den politiska eliten i Italien djupt rotad och det gör att samma människor återfinns i toppen under lång tid.
Många medlemmar i Italiens två kamrar har suttit flera perioder. Italien har blivit ett land för gubbar. Mario Monti är 69, Silvio Berlusconi var 75 när han drog sig tillbaka i november förra året. Ingen av kandidaterna till premiärministerposten är under 60 år. Endast 7 procent av ledamöterna i deputeradekammaren är under 40 år. Andelen kvinnor i parlamentet är bara en femtedel och i den nuvarande regeringen 15 procent.
För det tredje ökar demagogernas popularitet när medborgarna som en reaktion på korruptionen inte är intresserade av de traditionella politiska partierna.
Silvio Berlusconi och Umberto Bossi, som tidigare ledde Lega Nord, inledde sina politiska karriärer med att driva frågor som präglades av populism, korporativism och euroskepsis i kombination med en regeringsfientlig hållning.
På senare tid har den tidigare komikern Beppe Grillo säkrat anmärkningsvärd framgång i lokala val för den populistiska rörelsen mot korruption Fem stjärnor. Han lovar att det ska gå lika bra, om inte bättre, i nästa val.
För det fjärde har Italien inte som andra demokratier ett skyddssystem som ska förhindra att folkvalda och ämbetsmän bevakar sina egna intressen. Därför är dörren öppen för dem som ser offentlig förvaltning som en väg till personlig vinning. För Berlusconi fanns sådana intressekonflikter under nästan tjugo års tid.
Många ytterst kompetenta och respekterade män och kvinnor representerar Italien i internationella organisationer. Landets främsta begåvningar sitter som regel inte i parlamentet.
Den politiska eliten är provinsiell och inskränkt, dessutom är den dåligt utrustad när det gäller erfarenhet och kontakter på internationell nivå. Allt detta är märkligt med tanke på globaliseringen, och det begränsar Italiens inflytande i världen.
Den politiska avvikelsen i Italien, som brukar beskrivas som exceptionalism, är resultatet av ett sönderfall i landets institutionella ramverk, samhällsstruktur.
Berlusconi satte i början av 1990-talet stopp för de försök som gjorts för att förnya institutionerna. Det skedde efter det att mututredningen Rena händer hade avslöjat klientelism (olika sätt att bygga upp och politiskt utnyttja klientrelationer), korruption och misskötsel av offentliga finanser på alla nivåer inom landets etablerade politiska partier.
Ett resultat blev att statsskulden ökade. Från att ha varit 60 procent av BNP 1981 gick den upp till 120 procent 1995, och den har stannat en bra bit över 100 procent.
Samtidigt har inkomstskillnaderna ökat och italienska företag blivit mindre konkurrenskraftiga på internationella exportmarknader.
När det gäller klyftan mellan rika och fattiga människor hamnar Italien på sjätte plats av OECD:s 34 länder.
Under de senaste tjugo åren har Italiens BNP vuxit med ynka 1 procent om året.
Den förnyelseprocess som inleddes i Italien för tjugo år sedan måste återupptas i syfte att eliminera risken för ett ekonomiskt sammanbrott, men en sådan balansrubbning kan föra med sig kraftig politisk instabilitet. Det lockar knappast när Europa prioriterar minskad osäkerhet och ett stärkt förtroende för marknaden.
Italien kan bete sig som ett normalt land. Det har Mario Montis teknokratregering visat.
De länder som ingår i EU måste uppmuntra Italien att bryta med det förgångna.
Lösningen på krisen i eurozonen är en hållbar finanspolitik. I det åtagandet behövs Italien som trovärdig samarbetspartner med solida institutioner.
Paola Subacchi
Copyright: Project Syndicate

Översättning: Ingrid H Fredriksson
Måndag 29 oktober 2012

Skribenten

Paola Subacchi leder forskningen med inriktning på internationell ekonomi vid tankesmedjan Chatham House i London.
Chatham House, eller The Royal Institute of International Affairs, grundades 1920 och är ett av världens mest ansedda forum för forskning och diskussion kring internationella relationer.
Gå till toppen