Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Att våga tala om döden är första steget

Att även små barn kan känna sorg – det är de flesta ense om. Men hur talar man med barn om sorgen? Ska man tala alls? Samtalsgruppen Sunnanäng i Lund har genom åren mött ett 70-tal barn och ungdomar som förlorat en förälder.

Varje måndagskväll under hösten brinner sju värmeljus i samlingslokalen på Kiliansgatan i Lund. Ett för varje deltagare i samtalsgruppen Sunnanäng. Barnen, som är mellan 9 och 12 år, har alla förlorat en mamma eller pappa.
Att sorg är en komplicerad känsla, det kan nog de flesta som drabbats hålla med om. Och att tala med barn om sorgen har, i perioder, betraktats som näst intill omöjligt.
– Det finns en seglivad föreställning om att ett barn ska skyddas från sorg. Men denna missriktade hänsyn handlar snarare om de vuxnas rädsla att möta starka känslor. Det går inte att undanhålla barnet vad som hänt. Barnet vet, och det måste få hjälp att hantera det.
Så säger psykolog Maria Aldén, som leder samtalsgruppen tillsammans med kollegan Therese Burman. Till sin hjälp har de också Bernt Eriksson, som varit med och grundat verksamheten och som arbetat som präst på barnsjukhuset i många år.
Att hantera sorgen, inte radera ut den. Detta är något som återkommer flera gånger under vårt samtal. Ett första steg är att sätta ord på vad som hänt. I gruppen används aldrig uttryck som gå bort eller somna in.
– Vi säger död. Det är ett begrepp som kan väcka starka reaktioner – framför allt hos vuxna. Många uppfattar det som väldigt laddat, säger Therese Burman.
De barn som deltar i samtalsgrupperna behöver inte prata så mycket till en början. Men de ska ändå ha förmågan och orken att uttala orden jag är här för att min förälder är död.
När detta väl är sagt, kan gruppen gå vidare med olika teman: känslor, minnen, sorgebearbetning. Till sin hjälp tar de ofta sagor, musik och målarfärger.
– Barn är aldrig för små för att sörja. Men ju yngre barnet är, desto svårare är det att använda det talade språket. Då kan det behövas andra uttrycksmedel, säger Maria Aldén.
I barnens teckningar och målningar framkommer ofta att de har en tro på att få träffa sin döde förälder igen. Vissa bilder visar kontrasten mellan ljus och mörker, medan andra innehåller konkreta inslag från Star Wars eller Astrid Lindgren.
– Oavsett vad man själv tror är det viktigt att kunna ta emot barnets egna tankar. Som vuxen behöver man faktiskt inte ha svar på allt, utan vi får hjälpa barnet att leva med öppna frågor kring livet och döden, säger Bernt Eriksson.
Och på frågan om meningen med döden, och varför just mamma eller pappa dog, så måste den vuxne våga säga: ”Jag vet inte. Jag är lika arg och ledsen som du. Men detta är verkligheten och vi måste leva med det.”
För även om fantasierna kan vara till god hjälp är det viktigt att de bottnar i sanningen, menar Bernt Eriksson. Annars finns det risk att barnet sätter ihop en alldeles egen bild av verkligheten, där förälderns död hänger samman med något som barnet gjort eller sagt.
– Ett barn berättade att han, vid ett tillfälle, boxat sin mamma i bröstet. En tid därefter fick mamman bröstcancer, och barnet trodde att det var hans fel. Detta är något vi pratar om i gruppen, och det märks att en del barn blir väldigt lättade när de inser att de själva inte har någon skuld i det som hänt, säger Bernt Eriksson.
Mötet och samvaron med jämnåriga barn är en viktig del av verksamheten. Ofta hör de barnen säga till varandra: ”Jaså, tänkte du så? Så har jag också tänkt. Vad skönt, då är man inte knäpp!”
– Många barn som kommer hit har känt sig ensamma i sin sorg. Nu upptäcker de att det finns andra, som resonerar likadant. Här får de känna det de känner och bli accepterade i gruppen, säger Maria Aldén.
De behöver också inse att det finns människor i närheten som kan ge stöd. I samtalsgruppen får barnen göra en teckning på ”min hjälpande hand”. Ett finger för varje människa de kan vända sig till när de är glada, ledsna eller arga. Då upptäcker de att det faktiskt finns ett nätverk, menar Therese Burman.
– Lärare, skolsköterskor, grannar, vänner… Alla vuxna har ansvar för alla barn; att se dem, lyssna till dem och svara på deras behov. Och skulle man, som vuxen, inte orka så måste man delegera till någon annan som har kunskap och resurser att hjälpa.
Men oavsett stöd från utomstående, ska man inte tro att sorgen går att ta bort. Det är inte heller meningen, betonar Therese Burman. Återigen: hantera, inte radera.
– Det finns ingen quick fix. Sorgen ska inte försvinna, utan barnet ska kunna färdas vidare i livet tillsammans med minnet av den döde föräldern och med ett framtidshopp. Och vi har fått följa med barnet ett stycke längs vägen.

Ideell förening

Sunnanäng är en ideell förening som sedan 2005 erbjuder kostnadsfria samtalsgrupper för barn och ungdomar som förlorat en nära anhörig.
Genom åren har cirka 70 barn från hela regionen deltagit i verksamheten.
I föreningens styrelse sitter bland annat en skolkurator, en skolsköterska, en psykolog samt sjukhuspräst Bernt Eriksson.
Mer information finns på www.sunnanang.se

Att tänka på när du möter barn i sorg

Eftersträva en öppen och ärlig kommunikation.

Använd inte omskrivningar som ”resa” eller ”sömn” för döden.

Visa egna känslor.

Ge tid för tanke och känslomässig bearbetning.

Gör sorgen synlig med ljus, kort, blommor eller besök vid gravplatsen.

Prata med barnet om eventuella skuldkänslor.

Bevara kontinuiteten i barnets vardag: hem – skola – fritid.

Källa: Atle Dyregrov: ”Barn i sorg”.

Gå till toppen