”Det finns folk som vill bråka för bråkandets skull” sade Ewa-Gun Westford, informatör vid Skånepolisen, till Expressens reporter i samband med att Geert Wilders, högerpopulist från Nederländerna, talade i Malmö i lördags. Han var inbjuden av Tryckfrihetssällskapet för att välsigna Malmöborna med sitt islamofoba budskap. Ett par hundra människor, män och kvinnor i alla åldrar, protesterade mot hans, i allt väsentligt, förvridna världsbild. Det är dem, motdemonstranterna, antirasisterna, som Skånepolisens informatör avfärdar som bråkstakar.
”Ingenting är så ovärdigt en civiliserad nation som att tillåta sig att motståndslöst styras av en ansvarslös klick som har givit efter för sina lägsta instinkter.” Så stod det på de flygblad som Vita rosen spred i fyrtiotalets Tyskland, och budskapet har lika hög relevans i dagens Sverige. Vita rosen var en motståndsgrupp som bestod av unga män och kvinnor som försökte bekämpa nazismen. De betraktades också som bråkstakar, som förrädare, till och med som fiender till staten. De greps, torterades och avrättades. Att stå upp för det som är rätt har ett högt pris. Att tiga är både tryggare och bekvämare.
Ändå tror jag att vi måste protestera. Vi måste, med Ewa-Gun Westfords ord ”bråka”, men inte, som hon föraktfullt säger, ”för bråkandets skull” utan för att det är det enda anständiga. Någonting håller på att hända, i Sverige och i Europa, och det går allt fortare. Rasistiska, islamofoba och antisemitiska stämningar och rörelser växer. Politiska partier med främlingsfientliga åsikter får allt starkare fotfäste och större makt. Grupper ställs mot grupper, lögner om ”dom andra” sprids, Breiviks bild av en värld i krig anammas av allt fler.
Det vi trodde att vi lärt av historien händer just nu, allt fler grupper utdefinieras. Förföljelsen av judar och muslimer ökar över hela Europa. Vi måste besinna oss nu. ”Protestera mot rasisterna!” stod det på affischerna som Skåne mot rasism klistrade upp inför lördagens föreläsning av Geert Wilders. Inte lika väformulerat som Vita rosens flygblad, men med samma budskap. Vi kan inte, får inte, acceptera sortering och förföljelse av människor.
Filosofen Thomas Nagel menar att det krävs ett visst mått av moralisk tur för att bli hjälte: du måste befinna dig vid rätt sjö i rätt sekund när ett barn håller på att drunkna för att kunna rädda barnet. Det är alltså inte alla förunnat att bli hjältar eftersom hjältemod kräver vissa förutsättningar, som någon att rädda, något att protestera mot. De där förutsättningarna lever vi mitt i, just nu. Det finns något att försvara. Det finns något som är hotat. Hur kommer vi att minnas 2010-talet? Vem kommer att beskrivas som hjälte om femtio år? Jag tror att de som Westford beskriver som bråkstakar kommer att minnas som hjältar, men jag hoppas att vi blir så många som protesterar, som vägrar att ge vårt tysta medgivande till främlingsfientlighet, att vi inte behöver några hjältar.