Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Resa till parallell verklighet

Mikael Marcimains bioaktuella regidebut ”Call Girl” tar avstamp i 70-talets Bordellhärva.
– Jag har velat göra en politisk thriller om svensk nutidshistoria, säger regissören.

Under 1970-talet uppstod de första sprickorna i socialdemokraternas folkhemsbygge. Oljekris och lågkonjunktur. Politiska skandaler som IB-affären och Geijeraffären – där höga svenska politiker pekades ut som sexköpare.
Storsatsningen ”Call Girl” har tagit inspiration från Geijeraffärens förspel, den så kallade Bordellhärvan.
Även om huvuddragen och huvudfigurerna känns igen utspelar sig filmen i ett alternativt, fiktivt sjuttiotal. Magnus Krepper gestaltar en icke namngiven statsminister som har vissa drag av Olof Palme, men Krepper ser om något – i sina stiliga polisonger – mer ut som en ung Carl XVI Gustaf. David Dencik är en pressekreterare som påminner om Ebbe Carlsson; Pernilla August en bordellmamma som liknar Doris Hopp. Och så vidare.
Sverige däremot – interiörer och kläder – är kärleksfullt återskapat in i minsta brunmurrigt tidstypiska detalj, utan att filmen förfaller till peacemärken och O’Boy-paket som annars är vanliga när sjuttiotalet skildras på film. ”Call Girl” är som en tidsresa till en parallell verklighet.
– Vi är inte bortskämda med den typen av film i Sverige, vi är lite pionjärer, säger regissören Mikael Marcimain.
– Om man skulle göra en film om en svensk statsminister i dagens Sverige skulle alla säga ”ska det föreställa Reinfeldt, eller?”. Men det är inte det som är grejen. I ”Call Girl” vill vi uttrycka oss känslomässigt kring den tid som vi växte upp i. Det fanns mycket som var positivt, men också en baksida.
Bordellhärvan är fortfarande en het potatis, och ”Call Girl” har redan före premiären orsakat kontrovers. Mårten Palme har sagt att han överväger att polisanmäla filmen för förtal av hans far Olof Palme. I filmen köper Statsministern sex av en minderårig prostituerad.
Marcimain suckar lite uppgivet när jag för den oundvikliga frågan på tal:
– Det är inte Palme. Inspirationen kommer från en rad politiker. Statsministern och de andra är symboler för maktens män. Det är tråkigt att det blir fokus på den saken. Strålkastarljuset försvinner från det viktiga: tjejernas historia.
Även om ”Call Girl” är en ambitiös rundmålning av det svenska samhället – en fresk av karaktärer på alla steg av folkhemmets klasstrappa – ligger det emotionella fokuset på de utnyttjade tjejerna. I centrum står Iris (Sofia Karemyr), en tonåring med en strulig uppväxt som hamnar på ungdomsvårdsskola. När hon smiter iväg på kvällarna för att festa hamnar hon i klorna på bordellmamman Dagmar Glans, som förser maktens män med prostituerade.
Manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten fick idén till filmen när hon läste en notis om Geijeraffären.
– Jag började fundera. Hur kan det ha varit för de där flickorna? Vi försöker ge röst åt dem som ingen tror på eller lyssnar på. Och även bordellmamman är en kvinna som hamnar i maktens snärjiga garn. Då skulle det kännas urtrist om skriverierna kring filmen istället kommer att handla om ett par gubbar, som i filmen är menade som arketyper. Då hamnar tjejerna i skuggan igen. Och ingen pratar om den riktigt heta frågan – hur maktsamhället ser ut.
Hon säger att hon velat förstå 70-talet. Den märkliga blandningen av höga folkhemsideal och en syn på sex och prostitution som idag inte är rumsren. I filmen citeras bland annat den ökända sexualbrottsutredningen som föreslog avkriminalisering av våldtäkt, incest och koppleri.
– Utredningen är chockerande, och vi återger den ordagrant i filmen eftersom jag inte ens hade kunnat hitta på något sådant. Många i filmprojektet har känt ”wow”, att Sverige kunde vara så annorlunda så nyligen. Samtidigt finns det uppenbara kopplingar till vår tid. Jag hoppas filmen väcker diskussion. Prostitution är fortfarande ett stort problem, makt och maktlöshet eviga teman. Och hur ser det till exempel ut idag på våra ungdomsvårdsskolor?
”Call Girl” är Mikael Marcimains långfilmsdebut. Men regissören ses redan som en av våra stora filmare efter de hyllade tv-serierna ”Lasermannen” och ”Upp till kamp”.
– Jag har haft flera långfilmsprojekt på gång, men det här var det första projektet som fick grönt ljus med finansieringen. Egentligen var jag lite trött på att återskapa det förgångna efter ”Upp till kamp”, men såg en chans att göra en 70-talsthriller i stil med favoriter som ”Klute – en smart snut”, ”Alla presidentens män” och ”French Connection”.
Vad är den stora skillnaden mellan film och tv?
– Längden. Att berätta en historia på ett par timmar, utan cliffhangers. Och så har vi en större budget. Rent visuellt är det inte så stor skillnad. Som vanligt arbetar jag med den eminente fotografen Hoyte van Hoytema och vi tänkte filmiskt även i tv-serierna.
Bordellhärvan och Geijeraffären
Bordellhärvan var en brottsutredning 1976 där bordellmamman Doris Hopp åtalades för koppleri. Flera av de prostituerade var minderåriga, varav en endast 14 år.
Säpo intresserade sig för fallet eftersom det påstods att Hopps anställda sålde sex till både högt uppsatta myndighetspersoner och utländsk ambassadpersonal.
1977 avslöjade DN att rikspolischefen Carl Persson skickat en hemlig promemoria till statsminister Olof Palme om att justitieministern Lennart Geijer och andra politiker var kunder hos Hopp, och att de därför kunde vara en potentiell säkerhetsrisk. Palme förnekade uppgifterna och DN fick betala skadestånd.
1991 offentliggjordes promemorian, som visade att DN hade rätt. Ingen har dock kunnat bevisa att Geijer, eller någon av de andra, köpte sex hos Hopp.
Gå till toppen