Kultur

Meditation i väntan på kaoset

Yvonne Larsson.
Kristianstad konsthall. 20.10–12.1.

"Stad"
av Yvonne Larsson. Bilden är beskuren.
Hur viktigt är motivet för en konstnär? Min fråga kommer sig av att jag har sett Yvonne Larssons utställning som nu fyller hela Kristianstad konsthall. Huvudnumret är en serie om tolv stora målningar som utgår från en faktisk granskog i trakten av Gyllebosjön där konstnären bor. Men detta avbildade grenverk tycks bara vara en förevändning för författaren att nå bortom motivet i ett måleri, där det varseblivna upplöses i ett till synes tranceartat, abstrakt måleri. Granskogen kan lika väl bli vågskum och vatten, och på ännu närmare håll, mörk rymd och interstellära stoftmoln. Måleri blir ett tillstånd och en meditation, där tankarna går till den sene Monets allt mer abstrakta måleri av näckrosdammar och till Hokusais emblematiska våg.
Närheten till Monet blir särskilt tydligt i det metalliskt skimrande, svartglänsande verket "Tystnaden vid ett nattligt snöfall", där man också ser referenser till en melankolins mästare som Ola Billgren i de täta, romantiskt dunkla dagrarna, där betraktaren själv skapar motivet ur sina framdrömda, övergivna minnen. Också "Siden" har samma hemlighetsfulla magi – ingen återgivning kan göra lystern i verket rättvisa.
Så ser den ena polen ut i Yvonne Larssons måleri – bilden lösgör sig från sin förlaga och skapar sina egna tillstånd av tid, ljus, mörker och kontemplation.
Den andra polen har ett mer uttalat föreställande drag. Här har Larsson utgått från fotografier, som förefaller vara hämtade ur hennes egna album. I "Duvlek" ser man barn som leker med duvor, där bilderna är rastrerade med prickar, vilket ger en verfremdungseffekt, som om minnets raster läggs över det fångade ögonblicket och gör det osäkert och vacklande. Barnens lek blir på samma gång idyllisk och hotfull och skänker en känsla av tvetydighet. Vad är det egentligen som pågår?
Ännu tydligare blir detta i "I våren av allt", där en ung, stilig man i mörk uniform håller ett barn i famnen, medan en ljusklädd kvinna, modern eller kanske farmodern, står bredvid. Bilden präglas även här av ambivalens, det lilla barnet ser för stort ut jämfört med de två vuxna och verkar tippa framåt ut ur bildplanet. Kanske vill det någon annanstans? Till den som håller i kameran? Även om närheten till Maria Miesenbergers måleri med fotografier som förlaga är påtaglig har Yvonne Larsson lyckats ladda dessa verk med en helt egen originalitet.
Det är när Yvonne Larsson kan förena sitt drömlikt meditativa måleri med ett kvarvarande föreställande objekt som verkliga höjdpunkter kan skapas, som den märkliga "Stad". En stad sedd på håll, som ger associationer till den antika medelhavskulturen, är höljd i ett apokalyptiskt, rödaktigt ljus, som om den håller på att gå under och snart kommer träffas av en förtärande katastrof, ett vulkanutbrott, en lavaström eller ett bombanfall. Tankarna går till utplånade eller hotade städer som Hiroshima eller det nyligen stormhärjade New York. I detta verk har Yvonne Larssons måleri utvecklat hela sin potential i en oförglömlig bild av hotad civilisation och historiens plågade minne.
Gå till toppen