Det är ingen dimma över Lützen, men ett svagt dis ligger över åkrarna när vi kör in på Karl Marx Alle. Utanför daghemmet Gustav Adolf hänger den svenska flaggan i en storlek som kunnat svepa in ett halvt tjog Karolina Klüft. Det är den 6 november och hela stan viftar blå och gul.

Jag är mest generad. Och frusen. Tillsammans med en busslast entusiaster från Berlin ska Svenska Kyrkan lägga ner en krans till minne av Gustav II Adolf – som gav sitt liv för religionsfriheten. Ja, så säger man i Lützen. Jag säger ingenting. Jag har mycket att lära.

Så stannar diplomatbilarna och ambassadörerna från Sverige, Finland och Estland kliver ut. På åkern bakom kan man se hästen Streiff skrapa med foten. Den som är dramatiskt lagd hör även det 380-åriga ropet: ”konungen är skjuten, Gud hjälpe oss, konungen är skjuten”.

Beskickningarna går uppsträckta fram till monumentet. Militärattachéernas medaljer dinglar när de bugar sig gravallvarligt över kransarna. Biskopen är rödnäst i kylan och så tutar kapellet: Vår Gud är oss en väldig borg.

– Vi har försökt ge de pengarna som kransen kostar till välgörande ändamål men det förstod vi snabbt vore en stor skymf, viskar prästfrun innan hon också böjer sig under trumpeterna.

Hela Lützen är där. Och vi är hedersgäster.

Gamla kungar kan man använda till vad som helst. Bäst fungerar de som inte trodde att de var större än Gud.

– Den som sätter kronan på eget huvud kan inte argumentera för sin sak. Inte konstigt att Karl XII blivit de okultiverade nynassarnas konung, får jag höra hos borgmästaren efteråt.

Servetterna är brutna i blått och gult, på varenda ostpinne har man snurrat svenska snören, till och med efterrätten är färgad i Tre kronors färger.

– Gustav II Adolf, däremot var en diplomat och hjältekonung som tvingades tänka för att övertyga världen.

– Jag trodde att han slog ihjäl katoliker, säger jag inte. Utan jag säger skål och minglar vidare för att lyssna på de mer profana skälen till Sverigeyran.

En okänd hjälte, prästen Hellekant i Göteborg, visste vad människorna i DDR behövde: konserver, mediciner, kaffe och Ord på vägen. Under många år ledde han busslaster med glada svenskar till Lützen. Det var inte alltid lätt med Stasi, visum och allt vad diktaturer kräver. Men i dimman uppstod vänskapsband.

Nu betalar man tillbaka med flotta snittar och hela kyrkokören. När Lützengummorna iklädda Sverigedräkt bjuder på 36 olika sorters tårtor och ambassadören säger i mikrofonen: detta stämmer kanske inte helt med den självbild svenskarna har, tänker jag på alla mina konstnärskollegor som trånar efter autenticitet.

Jag tänker: här skulle ni vara. Nu. Och som om inte det fick räcka, utropar damen intill.

– Den dagen svenskarna kommer till Lützen är roligare än julafton.

Då får jag dåndimpen.