Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Kärleken och allt det gråa

Det sista vi har är våra kroppar. En roman om kärlek och krig. Bob Hansson. Ordfront

Det sista avsnittet i den kärleksroman som Bob Hansson nu har skrivit kallas ”Den sista morgonen. En opera”. Och visst är berättelsen om den svenska naiva fredsaktivisten Maria och den israeliske soldaten Isra storslagen och slutet därför med nödvändighet melodramatiskt. Hansson ställer sin vana trogen de stora frågorna om Livet, Döden och Kärleken. Finns det enkla svar på komplicerade konflikter? Är det någonsin rätt att ta en annan människas liv? Vad gör en ständigt pågående våldskonflikt med människan?
Hansson försöker trots den ödesmättade dramatiken, som enligt sin egen logik alltid måste leda till sitt förutbestämda slut, nyansera: visa hur orealistisk idealism frodas när man själv inte förstår vad det innebär att leva under ständigt dödshot och hur idédrivna beslut inte alltid är rimliga när vi, som Maria och Isra, tvingas möta varandra som individer och medmänniskor över de ideologiska gränslinjerna.
Men först och främst är det ändå en berättelse om passion uppbyggd som enskilda monologer där de båda kärlekstörstande kombattanterna rådbråkar sina inre övertygelser, kvinnan mer än mannen. Han är, som Hanssons operalogik kräver, mer okomplicerad, stor, stark och alltid säker på sin kärlek. Hon, späd, blond och blåögd, inser till sist att Kärleken ändå inte går att intellektualisera då den alltid är förkroppsligad, bortom förnuftets kontroll.
Det är vackert, känslosamt och skulle kunna tonsättas och iscensättas. Kärlek i krigets skugga, dessutom är det en skugga som även i Sverige idag är en infekterad härva av just känslomässiga ställningstaganden. Hansson föser ihop två representanter för konflikten och låter den Rättfärdiga falla för den som ofta utpekats som den Onde, med budskapet att livet alltid får överhanden, och fortsätter trots dig och mig, vilket kanske också är ett försök till ett tredje ställningstagande via melodramens förenkling: Världen är egentligen inte svart eller vit utan full av smärtsamt grått.
lärare och forskare vid K3, Malmö
Gå till toppen