Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

”Det viktiga har varit att forcera mig själv”

Stig Larsson bestämde sig för att ge upp ambitionen att bara bli bättre och skrev en bok om när han var dålig. ”Jag kom till insikt om saker som är väldigt obehagliga.”

Med debutromanen ”Autisterna” satte han tonen för 80-talslitteraturen. Som medlem av redaktionen för tidskriften Kris bidrog han, tillsammans med bland andra de blivande akademiledamöterna Horace Engdahl och Anders Olsson, till en förnyelse av svensk litteraturdebatt. Som dramatiker och regissör, med pjäsen ”Vd”, filmen ”Kaninmannen” och nu senast tv-dramat ”August”, har han rönt stora framgångar.
Ändå lever Stig Larsson i utkanten av kulturetablissemanget. Han bor i en etta på Lilla Essingen i Stockholm, är ekonomiskt utblottad och har under senare år haft allvarliga hälsoproblem, delvis som konsekvens av många års drogmissbruk.
Efter en längre tids tystnad är han nu aktuell med en ny bok, ”När det känns att det håller på ta slut”, där han berättar öppet om sin tillvaro och även går tillbaka till tiden som hyllad och geniförklarad ung författare.
Stig Larsson kommer ner till kvarterskrogen Rosa drömmar och hejar vant på krogpersonalen, som kärvänligt kallar honom ”Stickan”. Stambordet i hörnet är ledigt, och han slår sig ner med en lunchtallrik och ett glas rödvin. Under början av intervjun känns han lite frånvarande, verkar trött, kisar med ögonen, slirar en aning på talet. I bakgrunden slamrar tallrikar. En cd med svenska 80-talshits på repeat: Trance Dance, Jakob Hellman.
Efter diktsamlingarna ”Helhjärtad tanke” och ”Avklädda på ett fält” har du haft ett långt uppehåll i ditt skrivande. Vad beror det på?
– Jag hade som princip att varje bok jag gav ut måste ha högre densitet, högre kvalitet än föregående bok. Det är ett extremt hårt krav, jag känner faktiskt inte till någon annan författare som har arbetat så. Till slut insåg jag att jag inte mäktade med att fortsätta, min kropp klarade inte av mer, bara arbete, sömn och amfetamin.
Du övervägde aldrig att lämna författarskapet helt?
– Visst kan jag tekniken så pass väl att jag kan jobba med filmmanus, göra dramatiseringar, skriva kritik och så vidare. Men jag är jävligt oföretagsam, dålig på att ringa runt och tjata och be om regijobb. Vilket i sin tur inneburit att jag tjänat fruktansvärt dåligt.
Här går Stig Larsson in i en längre utläggning om hur han motarbetas på landets teatrar (”fega kräk”) och beskriver ingående hur en chef vid en Stockholmsteater brukar låtsas upptagen när han ringer.
Varför har du brutit mot dina principer och skrivit en ny bok, som du menar är sämre än dina tidigare?
– Det viktiga har varit att forcera mig själv, skriva även om sånt som jag har försökt undvika att tänka på. Medan jag skrev, särskilt mot slutet, kom jag till insikt om saker som är väldigt obehagliga. Det bär emot att skada sin egen självbild.
Vad är det mest smärtsamma i boken?
– Att jag aldrig tagit in konsekvenserna av att jag använt droger. Som många författare är jag egocentrisk, jag har undvikit att tänka på hur jag gjort illa människor som jag tyckt väldigt mycket om. Det onda jag har gjort kan jag inte göra ogjort. Bortsett från tjacket tycker jag att jag är en ganska schyst person, men droger gör att man skadar sina relationer, att man gör folk illa.
– Det är en huvudanledning till att jag skrev boken, att få folk att avstå från centralstimulantia. Sen har det varit ganska lustfyllt att slippa kraven och i stället skriva ungefär som jag pratar eller tänker – och jag är ju en bra historieberättare. Därmed inte sagt att jag ångrar att jag varit borta så länge, jag vill inte vara en sådan som bara ger ut böcker för sakens skull, då jobbar jag hellre med något annat. Bartender till exempel – jag tror jag skulle bli en rätt bra bartender!
Du skriver i boken att du är en legend. På vilket sätt märker du det?
– Det händer mig nästan dagligen att folk kommer fram och tackar mig, på kollektivtrafiken till exempel. Det är allt från tonåringar till gamla damer. Det vore hycklande att säga att det inte är roligt och smickrande.
Det jublas borta vid storbilds-tv:n när Sundsvall gör mål mot Åtvidaberg. Stig går bort och tittar på reprisen, snackar med några stammisar vid Jack Vegas-maskinerna. Cd:n har gått över till Marie Fredriksson och ”Sparvöga”.
Det är svårt att se vilken författare i den yngre generationen som idag har en status motsvarande Larssons på 1980-talet. Jag tar fram senaste numret av tidningen Vi Läser, som rankar Sveriges 40 främsta författare under 40, och ber honom själv kommentera namnen.
– Det här blir ju lite pinsamt, säger Stig Larsson och ögnar igenom listan, för många av de här känner jag ju, även fast de inte alltid är så bra … Andrzej Tichý känner jag inte, men hans språk har ett otroligt driv … Jonas Hassen Khemiri har jag träffat, hans ”Montecore” ska man visst läsa, den lär vara väldigt bra enligt Horace … Åsa Ericsdotter är också bra, Hassan Loo Sattarvandi, varför ligger de så långt ner?
Stig Larsson räknar belåtet upp ett par kvinnliga författare på listan som är ”gamla ex till mig”, men blir sedan mest upprörd över rangordningen, ”vilka jävla idioter är det som har satt ihop det här?” Han slänger ifrån sig tidningen med en pojkaktig glimt i ögat.
Din nya bok är på sätt och vis en uppgörelse med den offentliga bilden av dig. Finns det någonting som du tror kommer göra dina läsare förvånade?
– Kanske hur exceptionellt moralisk jag är. Jag är väldigt strikt och fyrkantig. Konservativ. Det är därför jag har så lätt för att umgås med muslimer, till exempel, de funkar litegrann som jag. Jag har ju läst Koranen, inte hela men nästan.
Många har nog snarare en bild av dig som lite dekadent.
– Absolut inte! Sen gjorde jag väl lite crazy grejer när jag var yngre. Jag kunde i princip peka på tjejer, inte bara på uppläsningar utan på gatan. Gick fram till dem, ”vem är du, du kan inte gå härifrån, vi måste lära känna varandra”.
Stig småler åt minnet.
– Är man i den avundsvärda situationen så utnyttjar man ju den, annars är man dum i huvudet! Jag hade sådant bra självförtroende, det är vad det handlar om. Då blir man väl lite … svinig.
Din nya bok är på många sätt en bok om åldrande. Hur föreställde du dig din ålderdom under de åren?
– Om någon hade sagt att den skulle bli så här, så hade jag väl inte blivit så förvånad. Jag är glad åt att ha överlevt, jag har varit nära att stryka med många gånger. Men att vara väldigt fattig, när man en gång har haft pengar, det är direkt obehagligt. Det funkar att vara fattig när man är yngre, men i min ålder är det jävligt … sjavigt att inte ha råd med nya vinterskor.
– Jag är medveten om hur patetisk jag är. Det är som att jag vägrar att erkänna att jag blivit äldre. Jag kör inte bil, jag har inte familj, lever i en etta, de flesta jag umgås med – förutom folk här på Rosa drömmar – är mellan 22 och 35. De flesta av mina jämnåriga, särskilt killarna, har blivit så snöpta av sin sociala situation. Killar som hamnar i relationer, förutom poliser, brandmän – och gangsters! – de umgås för mycket med sina fruar, blir liksom avslipade.
Stig har kommit igång på allvar och går ut i en tröttsam tirad om hur kvinnors frigörelse har gjort männen ”försvagade”, men jag lyssnar med ett halvt öra nu. Klockan går, jag måste snart hämta på dagis. I bakgrunden sjunger Magnus Uggla ”Ska vi gå hem till dig”.
– 90 procent av kulturvärlden går inte att föra ett vettigt samtal med! Jag har inga polare kvar där, de sitter bara och pratar om osthyvlar! Här på Rosa drömmar däremot, här pratar vi om väsentligheter! Jag tycker karlar ska vara karlar och kvinnor kvinnor.
Vad är en karl? Är jag en karl för dig?
– Vi känner ju inte varann. Du verkar okej, men jag vet inte … jag tror du förstår vad jag menar.
I slutet av boken beskriver du hur du har sadomasochistiska relationer med väldigt unga kvinnor som har självskadebeteenden. Det finns en obehaglig scen där en tjej börjar gråta när du binder, piskar och sen har analt samlag med henne.
– Ja, det kunde ju ha gått riktigt åt helvete. Tänk om hon hade anmält mig!
Tyckte du inte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen?
– Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat.
Om jag skulle citera det här rakt av skulle det väcka starka reaktioner hos en del läsare. Bekymrar det dig?
– Ofta har jag haft en väldigt bra relation till feminister, både 68:or som Ebba Witt-Brattström och Agneta Klingspor, och yngre som Linda Skugge och Natalia Kazmierska. De tycker att jag säger det som alla män tänker. Och det är faktiskt inte min avsikt att provocera. Jag vill vara omtyckt.

Stig Larsson

Född: i Skellefteå 1955.
Bor: i Stockholm.
Aktuell: Nya boken ”När det känns att det håller på ta slut” (Albert Bonniers förlag).
Karriär i korthet: Regilinjen vid Dramatiska Institutet 1977–1979. Författardebuterade med ”Autisterna” (1979). Har gett ut ett tjugotal böcker – romaner, diktsamlingar. Senast ”Avklädda på ett fält” (2000). Har skrivit och regisserat flera pjäser och filmer.
Gå till toppen