Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Palme ville stoppa rykten

Locket på.
Palme ville förhindra ryktesspridning.
Det gick inget vidare.

CALL GIRL
Filmen ”Call girl” aktualiserar 1970-talets skandalomsusade bordellhärvan/Geijeraffären. Det var en snårig historia som i korthet gick ut på att justitieminister Lennart Geijer (S) antogs ha köpt sex från en call girl-kedja (den som vill ha detaljerna bör leta upp P3-dokumentären Bordellhärvan). Saken blev inte mindre känslig av att ett par prostituerade var underåriga, och Olof Palmes hätska attack på dem som spritt ryktet hade inte den tystande effekt som han avsett.
Istället fortsatte ryktesspridandet och konspirationsteoretiserandet. Tanken att landets högste juridiske chef var en brottsling var kittlande. Historien blev ännu smaskigare genom den så kallade bordellmamman, en osannolik karaktär med diger telefonbok som hon antydningsvis läckte namn ifrån. Och det var inte vilka namn som helst som möjligen, eventuellt, kanske stod i direktkontakt med mästerkopplerskan och möjligen, eventuellt, kanske efterfrågat hennes tjänster.
Call girl-regissören Mikael Marcimain verkar smått tagen på sängen av att så mycket mediefokus kommit att hamna på Palme. I Marcimains bioaktuella film förekommer en socialdemokratisk partiledare som köper sex av minderåriga flickor. Marcimain ser figuren som en symbol i en film om hur maktens män utnyttjar gatans kvinnor. Andra har svårt att bortse från att just den detaljen, i en film som annars betonar realismen, ska tolkas som mer fiktiv än de andra.
För den hugade finns sedan förut en rik skörd av texter som, mer eller mindre initierat, tar upp Geijeraffären. Leif G W Persson – själv direkt inblandad i affären som källa – skrev romanen ”Grisfesten” (1978) där han låter en justitieminister ge alibi för ett postrån för att dölja att han själv sprungit hos lyxfnask. Kåkfararen Lillemor Östlin hävdar i sina memoarer ”Hinsehäxan” (2005, tv-drama 2012) att hon varit Geijers hålldam.
Till det ska läggas sådant som skyllts för spekulativt: Janne Mattssons och Deanne Rauschers skandalreportage ”Makten, männen, mörkläggningen” (2003), där en rad prominenta herrar passerar, och Thomas Hellbergs roman och tv-serie ”Kopplingen” (1986, 1991), som under fiktionens täckmantel antyder ett nätverk av samhällstoppar, redo att döda för att tysta.
En och samma figur återkommer i alla dokument: en justitieminister. Andra kända namn förekommer mer sporadiskt. Vad som faktiskt skedde lär aldrig kunna utredas. Fakta i målet är att Palme, för att skydda sin minister eller för att han verkligen tolkade ryktena som ”sliddersladder”, stoppade alla ansatser till utredningar medan saken var aktuell och de inblandade var i livet. I efterhand ter det sig som ett förhastat agerande: den skitspridning han ville hindra kom med tiden att stänka på hans efterlevande.
Därmed inte sagt att han fick skylla sig själv. Bara att det kan vara vanskligt att sätta lock på en tryckkokare.
KRÖNIKA
Gå till toppen