Kultur & Nöjen

”Ett obehagligt förvandlingsnummer”

Ögonblicket där Almqvist och hans vänner plötsligt blir De Normala i den omtalade SD-filmen fyller Jens Liljestrand med obehag.

Utan förvandlingsnumret. Ögonblicket där Almqvist och hans vänner plötsligt blir De Normala. När de släpper sina tillhyggen och går tillbaka för att berätta för polisen hur de känt sig hotade och kränkta av en ensam berusad man.
Tänk efter nu. Tänk dig i stället att tre killar från Botkyrka eller Rosengård skulle löpa amok på öppen gata, för att sedan lämna platsen och nöjt konstatera, som Almqvist gör, att ingen vågar följa efter: ”Alla blev rädda för oss.”
Tänk sedan att polisen kommer. Hur hade de tre invandrarkillarna reagerat då?
Just det.
Det som Kent Ekeroths mobilkamera registrerar är den vite mannens position i det offentliga rummet. Hans självklara tillträde, tillhörighet, anspråk på att bli lyssnad på och respekterad.
Det som gör mig så drabbad av klippet är förstås att jag känner igen mig. Nej, jag brukar inte gå sexistisk och rasistisk bärsärkagång. Men jag tar också på mig den där rollen. Jämt. Så fort jag går in i en offentlig miljö bland främlingar – en taxi, en flygplats, en storstadsgata var som helst i världen – är den min trygghet. Känslan av att höra hemma, vetskapen om att myndigheter och resurser står till mitt förfogande. Låt oss kalla det för medborgarskap.
Jag har försökt formulera den där känslan, har försökt skriva om den både journalistiskt och litterärt. Men aldrig har jag sett den så perfekt, Ruben Östlund-kusligt fångad, som när Almqvist står där i sin kostym och med lugn och värdighet förklarar för polisen vad som har skett. I det ögonblicket förstår jag honom, känner igen mig i honom. Språket, hållningen, den exakta balansen mellan oro, indignation och överlägsenhet.
Efter det misslyckade terrordådet på Drottninggatan, bara ett stenkast från Kungsgatan, skrev författaren Jonas Hassen Khemiri texten ”Jag ringer mina bröder”, om hur ursprung, hårfärg och namn skuldbelägger en hel grupp. Någon sådan bok kommer aldrig att skrivas om oss vita svenska medelklassmän. Vi behöver inte. Visst, de tre sverigedemokraternas bakgrund – Lund, Östermalm, läkarfamiljer – är min egen, men som bekant är vi ingen grupp, bara individer.
Ändå skulle jag så innerligt vilja tro att Expressens avslöjande får fler av oss – ja, oss – att reflektera över frågor om identitet, makt och privilegier. En bra början vore att konstatera att det som sägs på filmen är sant: Alla är rädda för oss.
Gå till toppen