Kultur & Nöjen

Tron på utopin ledde kvinnor i krig

Vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj har i trettiofem år skrivit om Sovjetunionens blodiga historia. I sin senaste bok tar hon sig an de glömda soldaterna: alla kvinnor som stred i Röda armén.

Bild: Christine Olsson/TT
Författaren Svetlana Aleksijevitj är på besök i Sverige för att prata om sin bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” som nyligen kommit ut i en fullständig och ocensurerad version. Under flera år före och efter perestrojkan intervjuade hon kvinnor som stred i det som då hette ”arbetarnas och böndernas röda armé”. Till slut blev det runt tusen intervjuer med kvinnor som aldrig tidigare hade fått sin historia nedskriven.
Vittnesmålen läggs efter varandra. Aleksijevtij kallar det för en roman av röster. Ett imponerande hantverk där de korta historierna flyter ihop till en historia om kriget som inte längre utgår från ett enskilt öde.
Vi träffas i Stockholm på hennes svenska förlag, Ersatz, som gör mycket för att lyfta fram ryskspråkig litteratur. Efter ett kort inledande samtal på ryska vill jag göra hennes exakta uttalanden rättvisa: hennes svenska översättare, Kajsa Öberg Lindsten bistår med engagerad tolkning.
– Jag växte upp i en vitrysk by och i sådana byar efter kriget levde nästan bara kvinnor. Runt hälften av alla män hade dött. Så de minnen jag har från barndomen är kvinnornas berättelser om kriget. När jag senare började läsa tidningar och skolböcker kände jag inte alls igen mig. Det var då jag förstod att männens och kvinnornas krig var olika.
Vad skilde krigen åt?
– Det jag inte kunde förstå eller förlikas med i alla dessa beskrivningar var att själva dödandet togs för givet, det ifrågasattes aldrig. Aldrig någon diskussion om vad det innebar att döda någon, vad det kunde leda till. Men kvinnorna i byn berättade om just detta. När jag som ung journalist började intervjua andra kvinnor om deras upplevelser återkom de också till det. Kvinnorna beskrev inte bara det mänskliga lidandet utan även djurens – fåglar som föll till marken i hundratal, naturen som skövlades. Män talade mest om segrarna, slagen. Jag är inte så intresserad av vilka fanor som svajat över människan eller i vilken fanas namn hon har dött.
Hur många sovjetiska kvinnor stred i andra världskriget?
– Officiellt räknar man med en miljon, men de som stred underjordiskt i partisanrörelsen ingår inte i dessa tal. Vi vet inte hur många de var. Men lite grovt uppskattat kan man tala om en procent av Sovjetunionens kvinnor. Detta är en historia om en väldig massa kvinnor.
Vissa erfarenheter är gemensamma. Som att de nästan alla begav sig till fronten frivilligt. Hur förklarar du denna stridsvilja?
– De älskade sitt fosterland över allt annat och ville försvara det. Det sovjetiska samhället skapade en väldigt speciell sorts människa som inte värderade sitt eget liv särskilt högt. Det var tron på utopin som motiverade dessa sexton- till tjugoåriga flickor att ta värvning. Jag förbryllas själv av deras övertygelse.
Krig hade tidigare setts som en manlig angelägenhet, var detta något som sovjetsystemet hade förändrat?
– Jo, det fanns en positiv sida av propagandan när det gällde jämställdhet. Kvinnor förväntades flyga flygplan och köra traktor till lika lön. Men de här flickorna hade ju inte ens hunnit ut i arbetslivet, de var för unga, men visst påverkades de av att det fanns en sådan anda i luften.
– Och när dessa flickor kom tillbaka från kriget visade det sig att samhället var långt mer konservativt och fördomsfullt än plakaten hade gjort gällande. Flickorna skambelades för umgänget med männen vid fronten.
– Samhället slukade dem med sina fördomar. Och de var väldigt sårade och bittra på omgivningen och männen som inte ville behandla dem som hjältar. Men ingen av dem ångrade någonsin att de hade tagit värvning.
Vad var svårast att prata om?
– Allra svårast var att få dem att glömma det de hade läst i tidningar och böcker, alla vedertagna sätt att beskriva kriget på. Även när jag hade fått dem att berätta med egna ord kunde de ångra sig efteråt och säga nej, nej, kan du inte skriva som i tidningarna istället. Men det var tre ämnen som de ogärna pratade om och det var kärleken, ryska övergrepp på tyskar och att tala illa om Stalin. Det hade de svårt för. När de här tre ämnena är med i boken så är det sådant som de har lagt till efteråt, efter perestrojkan.
– Jag minns en kvinna som hade visat mig alla sina ordnar och medaljer och precis när jag skulle gå frågade hon om jag ville se den brudklänning av gasbinda som hon hade sytt åt sig själv under kriget. Och det var ju det allra viktigaste för mig, men hon hade svårt att förstå mitt intresse.
– Sedan finns sådant som man inte ens kan tala om på sin dödsbädd. Som alla de våldtäkter som tyska soldater begick i sovjetiska byar. Och de barn som föddes efter sådana våldtäkter. Här är det inte samhället som belägger en med munkavle, här är det människan som tiger.
När dessa berättelser fortsatte att censureras under perestrojkan, vad var det man klippte bort?
– Vi kunde inte avstå från bilden av sovjetsoldaten som hjälte. Segern i kriget var något fint och dyrbart. Allt som ruckade på denna benfasta tro var känsligt. Och alla redogörelser för grymheter som begåtts av den sovjetiska sidan. Men det var också känsligt att tala om sveket mot kvinnorna.
Skickligheten och det enorma arbetet bakom intervjuerna, de rätta frågorna, de rätta öronen och exaktheten i urvalet gör boken till ett mästerverk, att försöka förstå Aleksijetitjs hantverk är en skola för författare och historiker. För ur delarna växer det fram en gemensam röst, en röst med sanningsanspråk.
Själv är Aleksijevitj svårintervjuad. Det är som om hon misstror att jag kommer att ställa relevanta frågor och hellre vill berätta det hon tycker är viktigt. Flera gånger får jag nästan avbryta henne. Då svarar hon mycket eftertänksamt, med den exakthet som präglar hela hennes författarskap. Hon medger att hon har mycket svårare att öppna sig än dem hon intervjuade. Hon undviker att tala om sig själv annat än som avtor, författaren.
Hur hanterar man de överväldigande siffrorna på miljontals döda och försvunna under Sovjetunionens historia när man vill berätta den?
– I trettiofem år har jag skrivit om den sovjetiska utopin och dess öden. Det är blodsutgjutelse hela vägen. Och en ständig idealisering av denna blodsutgjutelse. För att kunna berätta en historia som omfattar miljoner måste man minska ner den till mänskliga mått. Vi kan inte sörja miljoner. Vi är inte byggda så. En människa kan bara sörja sin nästa och jag vill ge läsaren en chans att göra det.
Har du bildat dig en egen uppfattning om vad som hindrar människan från att tappa sin mänsklighet när vi ställs inför de svåraste valen?
– Inför min nya bok har jag intervjuat en före detta bödel i den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, som hävdade att han kunde reducera vem som helst till ett djur. Hade han kört upp ett stolsben i ändtarmen fanns inget kvar av människan.
– Jag har hört andra vittnesmål om en torterare som stack in pennor i brösten på kvinnor, vem kan stå ut med sådant? I de sovjetiska arbetslägren brukade man säga att det tog tre dagar för människan att lämna en människa, tre dagar av djuriska förhållanden förvandlade oss till djur. Men jag vill inte att mina böcker ska ses som en speciellt rysk eller sovjetisk erfarenhet, de handlar om oss människor.
– Det är lätt för oss att sitta och prata kultiverat om allt det här medan vi dricker kaffe, men vad skulle vi gå med på om vi tvingats svälta i tio dagar och någon ställde fram en limpa bröd framför oss. Min avsikt har aldrig varit att läsarna ska förlora hoppet. Jag vill stärka oss genom att visa vad vi trots allt klarar av. Att så pass mycket av vår själ överlever. Jag plågas ständigt av det som bödeln sade om stolsbenet. Kanske visar mina böcker även en annan sida.

Svetlana Aleksijevitj väljer …

… tre författare som undersöker vad som händer med människan när hon ställs inför de svåraste valen.
1Vasilij Grossman: ”Liv och öde”
2Viktor Nekrasov: ”I Stalingrads skyttegravar” (finns ej översatt till svenska, men kan läsas på engelska ”Front-line Stalingrad”)
3Fjodor Dostojevskij: ”Onda andar”
Vitrysk författare och dramatiker, född 1948, som fått en rad viktiga internationella utmärkelser för sina böcker. Hon är bosatt i Minsk dit hon återvände förra året efter flera år i Italien och Frankrike.
Hon har skrivit fyra uppmärksammade böcker som ingår i livsverket som hon valt att kalla En utopis självbiografi. Hon är översatt till nitton olika språk. I Sverige fick hon ett genombrott med en nedkortad version av ”En bön för Tjernobyl”.
”Kriget har inget kvinnligt ansikte” kom ursprungligen ut 1985 och sålde över två miljoner exemplar i det dåvarande Sovjetunionen. De första upplagorna var kraftigt censurerade.
Den femte och avslutande delen av bokserien om sovjetinvånarnas historia är under slutredigering och kommer att heta ”Tiden Second Hand”.
Läs alla artiklar om: Nobelpriset 2015
Gå till toppen