Systrarna Amanda och Caroline Ellingsen var elva respektive sex år när deras pappa Cato Ellingsen 2008 fick beskedet att han hade cancer i gallgångarna.

Trots en tuff cellgiftsbehandling och en svår operation för att få bort tumören trodde alla att han skulle bli frisk. Han var ju bara 38 år och fysiskt stark i övrigt.

Men han blev inte bättre. Efter ett år upptäcktes det att han hade cancer i hela bukhinnan. En vecka senare var han död.

Hur stöttar man sina barn genom en så smärtsam process? 42-åriga Therese Ellingsens egna erfarenheter gjorde att hon visste precis hur hon ville göra.

– När min egen mamma var sjuk fick jag bara höra att hon opererat njuren, berättar hon. På den tiden skulle man inte prata om sådant för att skona barnen.

Mamman överlevde, men insjuknade igen tio år senare och dog. Först då förstod Therese vad som egentligen hade hänt när hon var liten.

– Därför tänkte jag att mina barn ska vara med på allt. De ska inte behöva undra över något och det de inte kommer att minnas ska dokumenteras.

Hon plöjde all litteratur hon kunde hitta kring barn och sorghantering, bland annat böcker av den norske psykologen Atle Dyregrov.

Döttrarna fick vara med sin pappa på sjukhuset, under rehabiliteringen efteråt och de sista dagarna på hospis. De låg hemma och sov då han dog, men tog farväl på morgonen efter.

– Vi fick gå in till honom, säger Caroline Ellingsen, 10 år. De hade satt fram ljus, tvättat honom och satt på honom kläder. Vi fick pussa honom, krama honom och säga hej då. Prästen här i Svedala bad ”Gud som haver barnen kär” med oss.

Efteråt fick flickorna vara med och planera begravningen och minnesstunden. Vid jordfästningen bar de urnan till gravplatsen som de varit med att utforma.

För att snabbt komma in i vardagliga rutiner gick döttrarna till skolan direkt. Therese Ellingsen försäkrade sig om att deras klasskamrater blev informerade och att pedagoger, skolsköterska och kurator var beredda att stötta vid behov.

– Jag är själv lärare och vet att beredskapen inte alltid är så god när en elev mister en anhörig, säger hon. Inställningen är ofta att man inte ska prata om det för att skolan ska vara en fristad. Allt ska vara som vanligt.

Flickorna tyckte det var skönt att träffa kompisar och tänka på annat. Men de märkte att många var rädda att ställa frågor.

Släktingar, vänner, grannar, skolan, kyrkan. Många har funnits där för familjen i krisen. Amanda har även fått hjälp av en psykolog inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men de tidigare lagkamraterna i Svedala IF, där pappa Cato var fotbollstränare, har varit viktigast.

– I laget visste alla nästan allting, säger Amanda Ellingsen, 15 år. Alla kände ju honom. Vi pratade mycket om det. När han hade dött spelade vi med sorgband och hela laget var med på begravningen.

En viktig del i systrarnas sorgearbete har varit att minnas sin pappa. Mamma Therese har sparat alla papper från sjukvården, kondoleansböcker och dödsannonser. Flickorna har fyllt i minnesböcker och sparat föremål i ”pappalådor”.

Caroline Ellingsen visar upp en del av innehållet: En öronsnäcka för mobiltelefon. Lite avklippt hår i en snusdosa. Röda Manchester United-tröjor.

– Men Cato ville också att jag skulle lära barnen att det är roligt att leva, säger Therese Ellingsen. Därför går vi på alla kalas, firar allt och hittar på nya traditioner.

Döttrarnas råd till andra drabbade familjer är att prata.