Kultur & Nöjen

Blind välvilja

Svenskar har ofta en självbild som ickerasistiska per definition. ”Jag kan säga negerboll hur mycket jag vill, att säga negerboll är snarast ett tecken på hur ickerasistisk jag är. Det besvärar inte mig och därmed besvärar det ingen. Den som är svart och känner sig besvärad är lättkränkt och har fel.”
Lilla Hjärtat.Bild: Stina Wirsén
I själva verket tänker vi ofta rasistiskt med en sådan självklarhet att många i resten av världen häpnar. Det beror inte på illvilja utan på ovana vid att några andra än vita skulle ha något att säga till om gällande vad som är ett kul skämt, vad som är bra barnkultur, etcetera. Tre exempel:
En vän extrajobbade som städare på en finlandsfärja. På arbetsplatsen fanns en självklar hierarki: ju högre upp i båten, desto ljusare skinn på städarna. Längst ner i nerspydda C-hytter och dålig luft städade de svarta. Högst upp i de luftiga lyxhytterna städade min vita vän.
En vän, svart amerikan, blev chef för ett svenskt företags lokalkontor i USA. De amerikanska anställda hade inga problem med det. Vissa svenska anställda ansåg däremot att deras kvalificerade och internationellt meriterade chef måste ha kvoterats in på grund av hudfärg. Svarta ansågs ha förkörsrätt ”fast de kan mindre”.
Jag och ett av mina barn skulle en kväll vid ett utvecklingssamtal träffa en ny klassföreståndare. Jag kom till en tom skola där bara en svart man rörde sig i en korridor. Jag tänkte inte ens ”det är städaren”, utan tog det bara för givet och ignorerade honom. Han fick själv lov att förklara för mig att han var min sons lärare.
Man kan ursäkta min reaktion, den var inte illvillig, den berodde på ovana och gammal vana. Visst. Svenskar är vana vid att svarta är städare, så vad berättar det om rasism i Sverige? Oavsett vad jag är van vid, måste jag öva på att inte reflexmässigt definiera andra (vad de kan, vad de har för plats i samhället) utifrån ”ras”. Det är vad fejden om Stina Wirséns karaktär Lilla Hjärtat djupast sett handlar om.
Sverige kommer i framtiden att misslyckas med alltfler handelsförbindelser om man inte börjar se klart på dessa ting. Många ekonomier i Afrika är på uppåtgående och skulle naturligtvis inte uppskatta att göra affärer med ett Sverige som i kultur- och näringslivsförbindelser låter sig presenteras med hjälp av Lilla Hjärtat.
Att svenskar kan ha svårt att begripa detta beror inte på aktiv rasism (”svarta är sämre och det står jag för”) utan på självblindhet för strukturer som vi borde börja se. Stina Wirsén såg inte vad hennes barnboksbild härbärgerade. Välvilja kan vara blind. Det hedrar Wirsén att hon nu ser Lilla hjärtat med nya ögon och har meddelat förlaget att böckerna ska dras in.
Gå till toppen