Trummor, träflöjt, röst. Långa, utbroderade sångstrofer. Uttryck och utlevelse, som i blues, fado, tango och chanson. Historier.
– Den egyptiska folkmusiken lever fortfarande, ute i de små byarna, utanför storstäderna. Det finns massor av melodier, de används och omformas, sjungs vid bröllop och begravningar, livshändelser, berättar Donia Massoud.
Hon föddes i Alexandria 1975 och började arbeta som skådespelare i slutet av 1990-talet. Genom en sånginsats i en roll kom hon i kontakt med folkmusiken – vilket inledde en lång, intensiv och framgångsrik kärleksaffär med genren.
– För det första behövde jag samla mod, att tro på att min egen röst var god nog för att hålla på egen hand. För det andra visade det sig bli ett rätt omfattande arbete att få tag i sångerna, säger Donia Massoud.
För i Egypten behövs det papper, stämplar och tillstånd för att komma åt bibliotek och arkiv. Många. Så Donia Massouds approach blev sociologisk eller etnografisk: under tre år reste hon runt på den egyptiska landsbygden och lyssnade, antecknade och bandade.
– Det är fantastiska sånger och de tar upp oväntade och drastiska saker.
Hennes tolkningar har fått en hel del uppmärksamhet i både Egypten och Libanon, där hon också spelat en hel del och hon har också turnerat i Europa.
Och så var det en viss audition, för ett par år sedan i Alexandra. En svensk teatergrupp, Teater Foratt, sökte skådespelare till uppsättningen ”Stillett”.
Donia Massoud sökte – och fick en av huvudrollerna. Och ja, det förändrade hennes liv.
– Det var första gången jag stod på en scen och kände att jag verkligen uttryckte mig. Att jag kunde ge av mig själv. Det var fantastiskt, säger hon.
Efter det blev det ytterligare uppsättningar med Teater Foratt. Och så, våren 2011, kom den så kallade arabiska våren: Arton magiska, frihetsrusiga dagar. Och sen, sedan islamisterna tagit makten i Egypten: ett långsamt, åtdragande av det politiska skruvstädet.
Så beskriver åtminstone Donia Massoud det som hände, och som ledde fram till beslutet att lämna Egypten på försommaren i år.
– Jag är ateist, feminist, ogift kvinna – alla de orden är tillräckligt för att …poff. De kan döda dig, säger hon och siktar med en inbillad pistol i luften.
Än värre var vännernas svek.
– Personer som stått mig nära, som jag gömt i min lägenhet när de varit eftersökta, som nu plötsligt spelade med regimen. Det var svårt att bära, säger Donia Massoud och får tårar i ögonen.
Så: Sverige. Där hon redan kände folk och hade arbetat. Och nu första giget på svensk mark, efter bara några månader.
– Vi försöker få ihop musiken. Musikerna är jätteduktiga, särskilt med tanke på att den musik jag sjunger är rätt annorlunda för dem – de kommer från Irak och Palestina.
I sitt gamla band satt samspelet tätt, tätt sammanflätat. Inte minst med flöjten, som är den andra ackompanjerande och kompletterande rösten.
– Raafat Farahat, jag saknar honom så. Vi var som ett gammalt gift par i musiken, kände varandra utan och innan.
Hur känns det nu, inför första spelningen i Malmö?
– Nervöst! Jag är alltid väldigt nervös inför spelningar. Och jag undrar om det kommer någon publik, ingen känner ju mig här. Men jag ska göra mitt bästa, det lovar jag.