Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Systern som försvann

Imorgon ställs hennes lillebror inför rätta. Men en part kommer lindrigt undan, tycker systern Saga: socialförvaltningen i Landskrona.

På flera platser i Sverige arrangerade föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime manifestationer till minne av Maria Barin. Ordföranden Sara Mohammad kritiserade socialtjänsten för att inte förstå hur hedersrelaterat våld tar sig uttryck. Mikael Wiehe deltog.Bild: Foto: Stig-Åke Jönsson
Systern Saga berättar:
"Vi skulle sätta oss och ta en fika. Min syster ville sitta inne, men det var sommar så jag sa 'kom igen, vi sitter på uteserveringen'. Varje gång folk passerade sprang hon in i restaurangen och gömde sig. Jag satt där med mitt kaffe.
Efter en stund gick vi. Min syster kollade sig omkring hela tiden och vände sig bort så att de som gick förbi oss inte skulle se hennes ansikte. Vi hade handlat mat, jag skulle stanna en vecka. Hade köpt godis och chips. Det skulle bli jättemysigt. Några killkompisar ville komma och träffa mig. Jag var egentligen för trött, klockan var mycket och jag hade åkt buss från Stockholm. De kom hem till henne. Betedde sig jätteilla men gick efter ett tag. Sen kom vår bror och sa hej men han gick också.
Jag ville sova, så jag gick och tvättade av sminket. Tog upp håret i en knut och la mig på soffan. Då kom plötsligt kompisarna tillbaka. Öppnade kylskåpet och tog för sig av vår mat. La upp fötterna på soffbordet. Tände cigg och rökte inne. Maria satte sig i hörnet i sängen. Hon sa ingenting. Det var som att hon inte vågade. Killarna var spydiga mot mig och gjorde narr av mig. Jag fattade inte hur min syster kunde låta dem ta vår mat och bete sig illa i hennes hem. Och mot mig, utan att säga ifrån. Jag skulle aldrig tillåta det. När jag vaknade nästa morgon ringde jag en taxi och åkte hem till Stockholm igen.
Min mamma pratade med min syster på kvällen. Hon var så ledsen. Jag med. Hon skämdes för det som hänt, och jag skämdes för att jag hade stuckit. Det blev stel stämning ett tag efter det.
Jag fattade inte hennes situation riktigt då."
Socialstyrelsen kritiserar Landskrona bland annat på följande tio punkter. Kommunen ska redovisa åtgärder senast den 13 december, annars kan vite bli aktuellt.
Klockan är lite i halv tolv på natten den 23 april när Landskronapolisen larmas till en lägenhet på Kapellgatan. Där finner de nittonåriga Maria Barin, knivhuggen till döds. I närheten finns hennes sextonårige bror. Han grips och anhålls samma natt misstänkt för mordet.
Dagen efter står det klart att Maria Barin länge haft kontakt med socialtjänsten i Landskrona. Hon har också fått hjälp i ett år hos Tänk om, en förening i Malmö som jobbar med och skyddar ungdomar som lever under hedershot.
Allt fler pusselbitar om Maria Barins liv offentliggörs. Till exempel att hon och hennes yngre bröder kidnappades 2004 och fördes till sin pappas hemland Irak. Att hon där, femton år gammal, blev bortgift. Att hon lyckades fly och få hjälp tillbaka till Sverige. Att hon sedan hjälpte sin bror som nu är åtalad för mordet, att också komma hit.
När Maria Barin bara sex dagar före sin död intervjuas av några studenter beskriver hon ett liv med våld och hot. Hon säger att hon får hjälp från socialen, men att de inte tar läget på tillräckligt allvar.
Socialtjänsten får hård kritik dagarna efter mordet. I TV4:s morgon-tv sitter advokaten Elisabeth Massi Fritz och ordföranden i föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, Sara Mohammad, båda experter i hedersproblematik.
– I en kommun ska man se till att ha gjort en hotbildsbedömning och då kommer man fram till om den här kvinnan är hotad och hur hon är hotad och vad har vi för skyddsmöjligheter och hur kan vi hjälpa henne, säger Elisabeth Massi Fritz.
Sara Mohammad kommenterar:
– Socialen har gett en del stöd och skydd till flickan, men det brister i hur man har mätt de här signalerna och hotbilden.
Chefen för individ- och familjeförvaltningen, Annette Lindberg Mohlin säger i Sveriges Radios Studio ett att kommunen aldrig nekar någon skydd, men att ingen kan tvingas att ta emot hjälp.
Verksamhetschefen i föreningen Tänk om, Newroz Ötunc, som haft tät kontakt med Maria Barin, rasar i Helsingborgs Dagblad:
"På vilket sätt har kommunen skyddat henne om hon nu är död?"
Sextio mil bort bor Saga, Maria Barins halvsyster. Deras pappa fick barn med två kvinnor samtidigt, det skiljer en månad mellan dem. Det är bara några dagar sedan systrarna talat med varandra i telefon. Maria Barin var då orolig, säger Saga.
– Hon var rädd att bli bortgift igen, och tillbakaskickad till Irak.
Saga får inte själv något dödsbesked. Istället får hon veta via sin mamma, Madelene, som blir kontaktad av en reporter. Madelene är då på väg till läkarstationen.
– Min tioåring hade öroninflammation. Han satt vid sidan om mig i bilen när det ringde.
Reportern undrar om hon är mamma till Saga som är syster till Maria Barin. När hon svarar ja undrar han ifall hon har någon kommentar till mordet.
– Där satt jag med en sjuk son och två timmars bilresa till Saga.
Madelene tar sig igenom besöket hos doktorn, hämtar ut penicillin till sonen, återvänder hem. Skaffar barnvakt. Sedan kör hon. I bilen ringer hon sin dotter.
– Jag var så rädd att någon journalist skulle få tag i henne före mig.
I telefon hör Saga sin mamma säga att hennes syster är mördad. Och att hennes bror har anhållits för mordet.
Det är först när systrarna är fem år gamla som de träffas. Konflikter mellan de vuxna har gjort att det inte blivit av förr. Saga säger att hennes minnesbilder från den första tiden är "pyttesmå".
– Jag fick en gul cykel av vår pappa och min syster blev arg, hon ville också ha en cykel. Och så minns jag att vi var på någon gård och red.
Barnen träffas hemma hos varandra, de bor alla i Stockholm vid den tiden. De firar födelsedagar, åker på utflykter. Sagas mamma är alltid med. Vid något tillfälle tar hon kontakt med socialtjänsten.
– Maria Barin ringde mig ofta för att prata, det var mycket bråk i familjen. Hon var bara åtta nio år då, säger Madelene.
Över julen 2004 tar pappan Maria Barin och bröderna till släktingar i Tyskland. När skolan börjar är de inte tillbaka. De har förts till Irak.
Det är tyst i fem år. Så en dag, när Saga är på väg ut genom dörren, ringer telefonen.
– Det var min syster. Jag visste inte ens att hon var hemma igen.
Systrarna har blivit sexton år. Deras relation tar ny fart. Det går lite trögt i början. Maria Barin vill veta allt om Sagas liv men är själv fåordig. Hon talar inte om tiden i Irak.
Hon återupptar också kontakten med Sagas mamma. Maria Barin bor då i Landskrona där hennes mamma med ny man och brodern finns.
Maria Barin berättar att hon blir misshandlad hemma och är kontrollerad. Att hon inte får träffa kompisar. Hon tyr sig allt mer till Madelene.
– Jag sa att hon inte ska behöva ha det så och måste be om hjälp. Och att hon alltid är välkommen att flytta hit. Det sa jag ofta.
Den 24 januari 2011 ringer Maria Barin till polisen och gråter hysteriskt. Hon har tagit sin tillflykt till sitt rum men kan inte låsa dörren. Hon säger att hon blir slagen och att hon blöder i ansiktet. En patrull åker dit. Efteråt gör polisen en anmälan till socialtjänsten.
Några veckor tidigare har personal från socialtjänsten varit hemma hos familjen tillsammans med polisen som kallats till ett våldsamt bråk.
Under de här veckorna tar också Madelene kontakt med socialtjänsten för att anmäla det Maria Barin vittnat om i telefonsamtal och mejl. Hon informerar också om sina egna erfarenheter av familjen. Maria Barin berättar stötvis. Därför blir det flera samtal till socialtjänsten under någon veckas tid.
– Jag jobbar inom förskolan och vet hur en anmälan ska göras. Jag var därför mycket tydlig och sa både för- och efternamn flera gånger.
Socialtjänsten jourhemsplacerar Maria Barin under våren. När hon ska fylla arton i april bjuder Madelene och Saga henne att komma och fira sin dag hos dem.
Det är länge sedan de setts, när Maria Barin kommer gående mot dem på Arlanda flygplats. Alla är nervösa. De möts i en stor omfamning och käkar pizza på väg hem.
Madelene säger att hon inte riktigt känner igen Maria Barin. Från att ha varit en livlig tjej som tagit stor plats, är hon nu mer dämpad.
– Inte blyg, men rädd att göra misstag. Hon var lågmäld.
Nu berättar hon om Irak. Att hon tvingades gifta sig med en gammal gubbe som misshandlade och våldtog henne. Att vuxna omkring henne piskade henne och slog med kedjor.
– Hon visade mig ärren på sina armar, säger Saga.
Inte en enda gång under det veckolånga besöket pratar Maria Barin med Madelenes sambo. Hon sätter sig inte vid bordet när han är där.
– Det kom ju fram att hon inte fick titta på män, sitta bredvid män eller ens vara i samma rum som män.
Som traditionen bjuder hos familjen stannar den som fyller år i sängen och får frukost och paket. På Maria Barins artonårsdag klampar hela stora familjen in, minns Saga.
– Vi sjöng och hurrade. Hon blev så glad att hon började grina.
På kvällen ger systrarna sig iväg till stan för att fira. I Sagas lägenhet fixar de sig. Båda går frisörutbildning och håller länge på med håret. Maria Barin vill ha samma frisyr som sin syster, precis som när de var små. De sminkar sig. Tar på sig klackskor. Det syns, säger Saga, hur ovan Maria Barin är att gå i dem, men så är det också första gången som hon ska gå ut och dansa. Tillsammans med Sagas kille och några kompisar går de till en klubb. Det lilla gänget dansar ihop i klunga. Maria Barin också. Men hon är orolig.
– Hon frågade mig om hon inte var en hora, för att hon dansade med oss. 'Det är inget horigt med det', svarade jag. Jag tänkte mycket på det efteråt.
Nästa gång systrarna träffas är när Saga ett par månader senare åker till Landskrona. Hon blir så illa berörd av hur systerns kompisar beter sig att hon åker hem redan dagen därpå. Efter ett tag återupptar de kontakten. Då får Saga veta allt mer.
– Hon sa att jag var hennes familj. Hon hade brutit med de andra.
Det sista året pratar de ofta om att bo nära varandra. Maria Barin vill flytta till Stockholm. Saga letar lägenhet.
Också Madelene har nära kontakt med Maria Barin.
– Jag sa att hon kan komma och bo hos oss precis när som helst. Att vi alltid har plats för henne.
Maria Barin har fyllt arton, men går i gymnasiet och Landskrona kommun står för hennes boende och försörjning.
– Min syster sa flera gånger till soc att hon ville till mig, säger Saga. Jag vet inte varför det aldrig blev.
Ingen kontaktar Saga med dödsbeskedet, förutom reportern som ringde hennes mamma. Av en slump får hon vetskap om begravningen, dagen innan den äger rum. Hon åker inte.
– Ingen har ringt mig. När jag frågat varför är svaret att det är anhöriga som får besked. Vår bror är åtalad för mordet. Men jag räknas inte. Det tycker jag är så dåligt.
Hon hade velat att Maria Barin skulle begravts i Stockholm.
– De omkring henne respekterade inte henne när hon var i livet. Hon borde bli respekterad nu. Det är här hon ville vara. Det är här hon hör hemma.
Under sommaren och hösten har Saga försökt att förstå hur det kunde bli såhär. Hon behöver få svar, säger hon. För att få klarhet har Saga begärt ut Maria Barins akt hos socialtjänsten. Individ- och familjenämnden har svarat med att vägra henne all insyn. Det är, hävdar myndigheten, för att värna Maria Barins frid. I sitt avslag slår man fast att "uppgifter från en personakt inte kan lämnas ut då en sådan kan innehålla sådana känsliga uppgifter om den enskildes person att dennes frid därför skulle kränkas om handlingarna lämnades ut".
– Ursäkta mig, men det där är ju bullshit! Grejen med min syster var att hon var så öppen. Hon sa det rakt ut: Jag blir slagen, jag är hotad. Det är mer kränkande för hennes frid att jag inte får veta.
Beslutet överklagas till Kammarrätten, som delvis ger individ- och familjenämnden bakläxa. Nämnden har sekretessbelagt hela akten istället för att pröva varje enskild journalanteckning. Det är de skyldiga att göra och det visar, menar domstolen, att det inte gjorts en noggrann prövning. Stora delar i akten innehåller känsliga uppgifter, om Maria Barins andra anhöriga, exempelvis, och bör omfattas av sekretessen, skriver domstolen. Men det finns även uppgifter som Saga kan få ta del av. Nämnden måste göra en ny prövning.
Och det tar tid. Stort material, lyder förklaringen till att akten på sjuttio sidor först tre veckor senare når Saga.
Då har Socialstyrelsen redan kommit med frän kritik mot socialtjänstens insatser. Bland annat har det saknats risk- och säkerhetsbedömningar vid flera tillfällen då sådana borde ha gjorts. Kommunen har också saknat kompetens i hur hedersrelaterat våld tar sig uttryck, och därför inte utrett den saken tillräckligt.
I Landskrona håller man presskonferens och kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg menar att det inte är kommunens utan polisens och åklagarens sak att slå fast ifall det handlat om hedersmord och att han därför är skeptisk till Socialstyrelsens kritik. Socialtjänsten poängterar att Maria Barin tackat nej till skyddsboende.
Ingrid Andersson på Socialstyrelsen, som gjorde utredningen, kommenterar utspelet såhär:
– Vi säger varken att det är hedersrelaterat eller att det inte är det. Däremot säger vi att Landskrona kommun inte ens utrett om så var fallet. Och inte heller gjort en utredning om våldsutsatt kvinna. Det är mycket allvarligt.
När Saga till slut får handlingarna är det mesta sekretessbelagt och överstruket med svart penna. Hon får inte veta vad som hände med hennes mammas anmälningar, eller vad som hände när Maria Barin utsattes för nya hot om tvångsgifte, i början på det här året.
Däremot får Saga ta del av sådant som att Maria Barin är glad och uppskattad i skolan, att hon trivs med sina kompisar och i den nya lägenheten som socialtjänsten ordnat. Att hon tycker om att träna och gillar ämnena engelska och ekonomi.
Vid flera tillfällen det sista året har Maria Barin uttryckt att hon vill flytta till sin syster i Stockholm. Men Saga får inte veta varför det aldrig blev så.
– Jag tror att de inte vill att jag ska få veta. Men det är inte rätt, säger Saga.
Hennes mamma funderar vidare. Hon berättar att hon blev uppringd och utskälld av den person som hon anmälde, så därför vet hon att socialtjänsten tagit emot hennes samtal. När myndigheten nu inte vill kännas vid detta har hon inga bevis.
– Ska man behöva spela in sina samtal när man ringer till myndigheter? Våra barn är skyddslösa när det går till såhär.
Sydsvenskans granskning visar att Madelenes anmälningar inte blivit dokumenterade. Inte heller de hot som Maria Barin utsattes för i början av 2012. Enligt våra källor har handläggarna på socialtjänsten inte tolkat dem som tillräckligt allvarliga. Inte heller finns Maria Barins egna upplevelser av hoten nedtecknade, eller vilken hjälp hon ville ha.
Det saknas också både utredning och beslut om hennes upprepade önskemål att få flytta till sin syster i Stockholm.
– Det är väldigt allvarligt att man inte gjort en ordentlig utredning och prövning av detta. Handläggningen har präglats av brister i helhetsbedömningar och i dokumentationen. I vårt beslut skriver vi gång på gång att man inte gjort risk- och säkerhetsbedömningar, vilket man borde ha gjort, säger Ingrid Andersson på Socialstyrelsen.
Många är också frågande inför att kommunen inte skulle ha känt till att det handlat om hedersproblematik. Madelene tog upp det med handläggare på förvaltningen. Det har även Newroz Ötunc på föreningen Tänk om gjort. Idag ångrar hon att hon inte bandat träffar och samtal.
– De hade möten med oss och visste att Maria Barin gick i behandling hos vår terapeut, de betalade hennes tågresor. Och deras handläggare med särskild kompetens i hedersfrågor och Maria Barin hade regelbunden kontakt. Deras hållning är helt obegriplig.
Juno Blom är utvecklingsledare på länsstyrelsen i Östergötland som har nationellt regeringsuppdrag att motverka hedersrelaterat förtryck och våld. Hon har följt händelserna i Landskrona.
– Detta är ett skolexempel och har de rekvisit som vi försöker lära ut när det gäller heder. Flickan har förts ut ur landet och gifts bort, hon kommer tillbaka, uttrycker oro, blir hotad och slagen, söker hjälp i en verksamhet som jobbar med hedersproblematik. Då måste samhällets insatser svara på just de behoven.
Att Maria Barin enligt socialtjänsten själv skulle ha tackat nej till skyddat boende saknar betydelse, enligt Juno Blom.
– Man ska inte bo kvar i sin hemkommun när det finns en kollektiv hotbild. Det ansvaret kan samhället aldrig lägga på den utsatta. Även om hon i något läge själv sagt nej till ett skyddsboende är vuxna skyldiga att göra bedömningarna. I det här fallet hade vi säkert kunnat göra något åt det.
Egentligen har systrarna planerat att Saga ska komma till Landskrona för att fira Maria Barins nittonde födelsedag den 22 april. Men hon får förhinder och besöket skjuts framåt.
En månad senare står Saga istället i Sveriges riksdag och håller tal. Föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime arrangerar ett seminarium i samband med att justitierådet Göran Lambertz presenterar sin utredning om tvångsgifte. Det har gått tretton år sedan Pela mördades av släktingar. Trettio dagar sedan mordet på Maria Barin.
Saga är nervös. Men hon är också arg. Hon har något viktigt att säga:
"Vart tog de utlovade händerna vägen som utåt talar om att de finns där för att stärka samhället, men som inne på ett kontor kan blunda för ett barn som far illa? Ska det krävas min systers liv för att dessa frågor ska väckas? Vi som familj har ställt dessa frågor under hela min uppväxt, men kan inte ändra samhället själva. Alla måste våga vara modiga, alla måste våga se, alla måste våga fråga, alla måste våga säga emot.
Och framför allt, alla måste våga reagera."

Detta har hänt

2011: Maria Barin kontaktar föreningen Tänk Om, som arbetar mot hedersrelaterat våld.
23 april 2012: Maria Barin, 19 år, hittas knivhuggen till döds med fler än hundra hugg i sin lägenhet i Landskrona. I lägenheten finns hennes 16-årige bror, som larmat polisen. Under natten anhålls brodern, skäligen misstänkt för mord.
26 april: Maria Barins 39-åriga mamma anhålls, skäligen misstänkt för anstiftan till mord. Polisen tvekar att benämna mordet som hedersrelaterat.
4 maj: Mamman släpps ur häktet. Brodern omhäktas några dagar senare.
1 oktober: Socialstyrelsen riktar skarp kritik mot Landskronas socialförvaltning.
14 november: Den nu 17-årige brodern åtalas mot sitt nekande för mord. Rättegången inleds imorgon.

Kritiken mot kommunen

1 Kommunen har inte gjort riskbedömning eller uppföljning när Maria Barin kom till Sverige efter tiden i Irak.
2 Kommunen har saknat rätt kompetens när det gäller våldsutsatta kvinnor.
3 Kommunen har saknat kompetens i hur hedersrelaterat våld tar sig uttryck. Därför har man inte utrett saken tillräckligt, trots att en handläggare med särskild kompetens i hedersproblematik varit inkopplad.
4 Landskrona har gjort insatser utan tillräcklig utredning vilket lett till att man brustit både i genomförande och uppföljning.
5 Det har inte funnits någon samverkan mellan handläggarna trots att både Maria Barin och hennes bror varit aktuella.
6 Maria Barin har vid flera tillfällen ställt frågor som kunnat tolkas som att hon sökt hjälp, utan att någon utredning gjorts.
7 Risk- och säkerhetsbedömningar kunde ha genomförts vid flera tillfällen under ärendets gång.
8 Broderns akt har samma slags brister som Maria Barins.
9 Det saknas rutiner för att överväga polisanmälan om någon utsätts för brott.
10 System för att planera, leda, kontrollera, följa upp, utvärdera och förbättra verksamheten saknas.
Gå till toppen