Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

I kollektivet är förståelse en del av livet

Hur kvinnor som går hand i hand, män som bär kippa eller ber mot Mecka bemöts handlar om tolerans. Det gör också våra reaktioner på ludd i torktumlaren eller grannens fest. I kollektivhuset Slottet är vardagstoleransen avgörande.

I kollektivhuset Slottet lever de boende nära varandra. Ulrika Anzén med dottern Lola Anzén-Persson, Karin Palm Lindén och Bertil Egerö är glada för just det, eftersom det breddar den egna förståelsen för hur andra har det.Bild: Emma Larsson
33 åsikter, känslor och vanor. I kollektivet Slottet, som rymmer 16 lägenheter, storkök och andra gemensamma utrymmen, bor 33 personer. Några är småbarn, andra pensionärer. Alla möts de, stöts och blöts.
– Vi känner varandra betydligt bättre än man gör i ett vanligt hus, säger Karin Palm Lindén, 70, som bott på Slottet sedan starten för snart trettio år sedan.
De har inte valt varandra, men de har valt gemenskapen i det kollektiva. Den som flyttar in åtar sig att laga mat till alla några gånger per termin, städa och engagera sig i huset.
– Vi är alla olika som människor, i vårt sätt och i våra värderingar. Men samtidigt har vi en överenskommelse om vad som ska gälla här. Resten, problem som dyker upp, tänker jag att vi löser på vägen, säger Ulrika Anzén, 38.
Bertil Egerö, 75, nickar:
– Vi som bor här har nog alla en hög toleransnivå, annars skulle vi ha flyttat.
– Det är mer av ett förhållningssätt, tänker jag. Vi är inte tolerantare, men vi är inställda på att vi behöver acceptera andra. Men såklart kan folk vara väldigt osmidiga även här, säger Ulrika Anzén.
Grunden för att bo kollektivt, anser de, är att folk säger vad de tycker. Ulrika Anzén jämför med den ocensurerade rakheten i en familj. Alla vet att de kommer att fortsätta ses, oavsett.
– Om man tycker att någon är jobbig i ett vanligt hus har man kanske aldrig mer med den att göra. Men här följer vi varandra över tid, säger hon.
Det i sig ökar toleransen, menar hon. Förståelsen för andras livsfaser. Samtidigt är just skillnaden mellan faserna småbarnsår och utflyttade barn-år något som sätter toleransen på prov. Karin Palm Lindén, som har vuxna barn, väljer ibland att inte vara med på de gemensamma måltiderna.
– Ljudnivån kan bli för hög med barnen, även om jag är hemskt glad att det flyttat in barnfamiljer. Jag får ut så mycket av att bo så här att det känns helt okej att jag får stå ut med vissa saker, säger hon.
Femåriga Lola Anzén-Persson, som kommit trippande från trapphuset i strumplästen, kryper upp i mamma Ulrikas knä.
– Egentligen har jag svårt för begreppet tolerans. För mig innebär det ett maktförhållande, att någon, ofta vit medelklass, bestämmer vad som ska tolereras och inte, säger Ulrika Anzén.
Förutom åldern är alla på Slottet ganska lika, konstaterar de. Och de tillhör medelklassen.
– Just diskussionen kring tolerans handlar ju ofta om kultur och kulturkrockar, och vi har inte utsatts för de här frågorna, säger Bertil Egerö.
– Jag kan inte se att det skulle bli någon skillnad om det flyttade in någon med rötter i ett annat land. Som jag ser det så har man antingen ett acceptabelt beteende eller inte. Om någon inte lagar mat som vi kommit överens om, till exempel, så säger jag ifrån och vill veta varför, om det finns ett skäl, säger Ulrika Anzén.
Var gränsen för acceptans, eller tolerans, ska gå är knivigt, konstaterar de. Att någon bryter mot husets praktiska regler är en tydlig gräns, men när det finns förståeliga anledningar blir den genast luddig. Det finns också outtalade regler och det finns frågor och situationer som härrör från en grannes personliga problem som kan vara både känsliga och svårhanterliga.
– Men att bo så här lär en att skilja mellan stort och smått, viktigt och oviktigt. Min toleransgräns går när jag känner att min integritet är hotad, säger Bertil Egerö.
Gå till toppen