Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Man kan vara kompis även med dumma

De som är dumma är också snälla. Därför kan man oftast vara kompis med dem trots att man inte gillar allt de gör och säger. Det menar tre nioåringar på Hermodsdalsskolan, som funderar över begreppet tolerans.

Emanuel Suljic, Nikita Isie och Bahast Sarwar leker då och då. Men det kan kosta en sur kommentar, som alltid när man leker med någon av motsatt kön, konstaterar de.Bild: Lars Dareberg
Det är slagsmål i korridoren. Tre tredjeklassare viker oroligt undan innan deras lärare leder in dem i ett avskilt rum och stänger dörren om tumultet.
– Det är bra att vara i vår ålder. Vi är inte så kaxiga och bråkiga, säger Nikita Isie.
Under terminen får landets alla treor var sitt exemplar av ”Vem är du? En bok om tolerans”, av Pernilla Stalfelt, distribuerad genom stiftelsen Teskedsorden. Enligt en enkät som stiftelsen genomfört upplever nittio procent av landets lågstadielärare intolerans mellan barnen, och rasism angavs som den vanligaste orsaken.
Klass 3b har ännu inte läst boken, men Nikita Isie, Emanuel Suljic och Bahast Sarwar vill gärna prata om tolerans – om de bara får en förklaring av vad ordet betyder.
– Menar du hur man är mot kompisar? Att man kan vara vän med någon som är dum, säger Bahast Sarwar:
– För så är det för mig. Jag har en kompis som lätt blir sur, puttas och skriker. Men han är ändå min vän. Han är liksom lite jobbig, lite snäll.
Men det kan också bli för mycket. När någon slåss eller säger för fula saker.
– Så känner jag med en. Men om jag säger nej när han vill leka är jag rädd att han ska bli ännu störigare mot mig, säger Emanuel Suljic.
De andra håller med. Det är inte lätt att navigera: Ibland leker man med någon som är störig för att man vet att personen också är snäll, ibland för att det är svårt att säga nej. Andra gånger gör man det förebyggande, för att inte riskera att råka illa ut. Av delvis samma skäl, menar de, är det svårt att själv alltid vara så snäll och inkluderande som man vill vara.
– Men när jag har varit taskig känns det som att mitt hjärta är svart, säger Nikita Isie.
– Som att det är hål i det, säger Emanuel Suljic.
Alla i klassen vet vem som har rötter i vilka länder, vilken religion de tillhör, vilka språk de talar. Emanuel Suljic räknar stolt upp sina fem språk: svenska, romani, serbiska, bosniska och lite engelska.
– Och jag har varit i Spanien. Då lärde jag mig jättemånga spanska ord, inflikar Nikita Isia.
De debatterade frågorna i samhället är på ett sätt en ickefråga för dem: blandningen i etnicitet, religion och kultur är så självklar. Å andra sidan sipprar världen utanför in genom skolans väggar.
– Vissa, från vissa länder, snor ju saker och slåss, säger Bahast Sarwar.
– Man kan komma från Sverige och alltid vilja slåss också, säger Nikita Isia. När några killar kallade mina kompisar ”jävla araber” skrek jag åt dem. En i klassen kallar mig förresten jämt för ”svenne”, fast jag säger bara ”var tyst”.
Som alla tredjeklassare vet de mycket väl när de gör något som anses gå utanför normen.
– Ibland leker jag med tjejerna och blir retad för det. Då slutar jag, säger Emanuel Suljic.
När Nikita Isia fick ett par byxor som var ”sådär långa” visste hon att hon tog en risk som drog på sig dem.
– Några sa taskiga saker, men jag struntade i det.
Klockan ringer ut och läraren Gunnel Sandberg öppnar dörren.
– Det här är ett tufft område och vi pratar mycket om olikheter, att man ska vara trevlig mot alla, oavsett.
Barn kan inte välja sina klasskamrater, de kan inte välja bort eleven som är skrikig, kaxig eller taskig.
– Faktum är att de är väldigt tålmodiga. Min erfarenhet är att de inte vill utesluta någon från gruppen utan hjälpa eleven in i den, säger Gunnel Sandberg:
– Men sedan får det inte gå för långt. De måste också få lära sig att säga ifrån och stå upp för sig själva.
Gå till toppen