Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Varför tycker svenskar att engelska är så fint?

När min brasilianska väninna i Stockholm hade bott sju år i Sverige tog hon ett beslut. Hon bestämde sig för att börja prata svenska. Fram tills dess hade hon endast pratat engelska, vilket fungerat bra både privat och på hennes jobb som gästforskare vid Stockholms universitet. Men när hennes tonårsbarn lärt sig flytande svenska och tog med sig svenska kompisar hem kände hon att det vore bra om hon också pratade svenska. ”För integrationens skull”, tänkte hon.
Vad hon sedan upplevde var något hon i sin vildaste fantasi inte kunnat föreställa sig. Hon fick sämre service i butiker, folk tittade snett på henne när hon pratade i mobilen på gatan och på middagar började hon få frågor som hon inte fått på flera år: Hur länge har du nu bott i Sverige, i vilken stadsdel bor du nu i och vad gör du egentligen på universitetet? Sakta hade nedgraderingen börjat.
– På några veckor gick jag från att vara en respekterad internationell ekonomiforskare till att bli en invandrare.
Tidigare när Sandra gått in i butiker och frågat på sin fläckfria engelska var klänningarna hänger hade biträdena flugit upp bakom disken och visat runt henne i butikerna. På tydlig svengelska, med charmig Stockholmsdialekt, hade biträdena berättat om skor, smycken och skärp som passade till.
Nu när Sandra frågade på bruten svenska var klänningarna hängde någonstans fick hon en arm till svar. ”Där borta”.
Lär du dig ett nytt språk efter att du fyllt trettio år är det nästintill omöjligt att helt och hållit slipa bort din brytning. Inte ens hovets talpedagoger har under drottning Silvias trettiofem år i Sverige lyckats tvätta bort hennes tyska förflutna.
När jag flyttade till Brasilien var jag trettiotvå år, hade rest i Latinamerika och bott ett år i Portugal. Min brytning bär därför fortfarande på unika drag av skånska, spanska och portugisisk portugisiska. De enda orden jag har praktiska problem med är três (tre) och dez (tio). Brassarna hör inte riktigt skillnaden när jag uttalar numren snabbt. Mitt uttal av jornalista (journalist), som inleds med ett komplicerat tschjo-ljud, skapar också missförstånd. Jag föredrar att presenterar mig som repórter (reporter). Det är mycket enklare.
För Sandra i Stockholm är det annorlunda. Hon tvingades återgå till engelskan för att bli integrerad i Sverige. Det väcker en fråga i mig.
I Brasilien uppmuntras varenda försök av utlänningar att prata portugisiska. Att utlänningar bryter gör inget. Men om invandrarna envisas med att prata engelska i Brasilien kan de bli kritiserade för att de inte anstränger sig tillräckligt för att lära sig landets språk. I slutändan kan det resultera i nationalism och rasism.
I Sverige är det tvärtom. Pratar du flytande engelska så behandlas du som en Gud. Du anses intressant, världsvan och modern. Men om du bestämmer dig för att lära dig svenska, och råkar bryta, så åker du längst ned i samhällets bottenskikt och behandlas sämre.
Vad är det egentligen som gör svenskar så lättförförda av engelska? Till och med sverigedemokrater föredrar ju engelska när de ska häckla andra. Blattelover är ett svenskt skällsord.
Gå till toppen