Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kungafirande

Nya blad. Det är väl klart att Kungen ska få en alldeles egen dag.

Borde han bli föremål för en bladvändardag?
När jag strax efter Gustav Adolfs-dagen den 6 november åt middag i goda vänners lag konstaterades det att nuvarande kungen kanske inte kommer att begåvas med en egen dag. En av oss – Kerstin Stenius – tyckte att vi borde göra allt för att råda bot på detta. Hon föreslog att vi skulle ta upp kampen för att till Carl XVI:s Gustafs åminnelse få en allmän bladvändardag införd. Vi blev ivriga och visste genast vilken tårta och sång dagen skulle hedras med – tusenbladstårtan och Owe Thörnqvists ”Titta titta” med refrängen ”Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där” som inte bara är lagom glättig utan också relevant då den handlar om att tysta ner högljudda röster.
Hos mig slog idén rot och nu har jag spånat vidare. Det här är en dag vi alla på fullaste allvar skulle behöva. Vi skulle behöva den både för att kunna komma över våra egna felsteg och (kanske framförallt) för att komma över andras, för att släppa känslor av förorättelse, för att kunna sluta älta och gå vidare, ja, helt enkelt för att äntligen komma ur den förfärliga kränkthetskultur som en längre tid har gjort oss alla till offer eller förövare. Eller åtminstone potentiella offer, potentiella förövare.
På sista tiden har jag haft anledning att återvända till Eyvind Johnsons författarskap och har inte minst fäst mig vid vad han har att säga om det självbiografiska skrivandets svårigheter. Den som skriver självbiografiskt, heter det, måste ständig bevaka sin huvudperson för att inte denne ”allt för mycket ska smitta ner författaren med tycka-synd-om-sig-själv-känslor eller kors-vad-jag-är-bra-i-det-här-kapitlet-tankar”. Men det var länge sen man resonerade så. En Carina Rydberg, en Maja Lundgren, en Felicia Feldt skulle inte förstå honom: för dem (och många andra) kan det aldrig bli för mycket tycka-synd-om-sig-själv.
Jag tänker på hur man inom judendomen föreställer sig betydelsen av de tio dagarna mellan det judiska nyåret, Rosh Hasnhanah och Yom Kippur, ångerns och försoningens dag. På Yom Kippur beseglas våra öden. Då avgörs vem som ska känna missunnsamhet och vem som ska acceptera sitt öde. Mellan de två helgerna får man välja, vända sig bort från det man inte vill mot det man vill. Allmänna bladvändardagen skulle kunna vara den lagomsvenska sekulära motsvarigheten till Yom Kippur-helgen.
När ska den då firas?
Ja, det bestämde vi redan den där kvällen vi åt middag, jag tror det var Kerstin Stenius själv som bestämde det. Den ska firas i stället för Karl XII:s dag, imorgon den 30 november, och därmed avleda uppmärksamheten från nynazisterna. Och tusenbladstårtan är givetvis djupt symbolisk: den lär oss att vi måste vara beredda att vända blad på nytt och på nytt.
Gå till toppen