Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Det franska problemet

Våren 2011, när obalanserna i den europeiska ekonomin hade slagit över i fullskalig kris, besökte Göran Persson Malmö. En av stadens affärsprofiler hade bjudit in honom till en informell lunchträff. Till kaffet höll den före detta statsministern ett improviserat anförande om läget så där i största allmänhet och så där som bara han kan.

François Hollande.Bild: Foto: MICHEL EULER
Han Som Bestämde, evigt förknippad med 1990-talets sanering av statsfinanserna, väcker fortfarande känslor. Men även kritikerna torde hålla med om att han behärskar två saker:
Ekonomi – och att tala.
I Malmö levererade Persson, som vanligt utan manus, precisa formuleringar som hade kunnat gå rakt till trycket. Men framför allt sade han något som ytterst få ens knystade om vid denna tid.
När Persson kom in på Europas skuldkris svepte han förbi Grekland, Portugal, Irland, Spanien och Italien och underströk sedan att problemen där är ingenting jämfört med vad som väntar ifall Frankrike börjar vackla. Risken för att det går dithän är överhängande, menade Persson, och pekade på Frankrikes kroniska budgetunderskott, svaga konkurrenskraft, skakiga banker och överbelastade pensionssystem.
Det var utomordentligt klarsynt.
Frankrike framstår idag allt mer som Europas sänke, något som det kan vara värt att reflektera över nu när somliga drar en lättnadens suck efter veckans överenskommelse mellan euroländernas finansministrar om fortsatta stödutbetalningar till Grekland, krisens epicentrum.
Det värsta kan fortfarande ligga framför Europa.
Länge, alldeles för länge, undveks ämnet Frankrike i den europeiska krisdiskussionen, kanske därför att ingen riktigt ville tänka på följderna av ett sammanbrott i världens femte största ekonomi, ena halvan av den tysk-franska motor som i decennier har drivit den europeiska integrationen framåt.
Men nu har fördämningar sprängts av en före detta tysk förbundskansler och ett brittiskt nyhetsmagasin. Mer salt kan knappast hällas i den galliska stolthetens sår.
Gerhard Schröder, socialdemokratisk regeringschef i Tyskland 1998–2005, uttryckte sig nyligen på ungefär samma sätt som sin svenske partivän Göran Persson, fast lite mer inlindat:
"De största ekonomiska problemen finns i Spanien, Italien, men också – jag säger det så tyst som möjligt – i Frankrike."
Schröder, som uppmanar Frankrike att genomföra strukturella reformer, har hög trovärdighet.
När Schröder tog över som förbundskansler var den tyska arbetslösheten 11 procent, tillväxten platt och budgetunderskottet växande. Höga arbetskraftskostnader, en genomreglerad arbetsmarknad och överdimensionerade trygghetssystem var – i kombination med återföreningens enorma kostnader – på väg att knäcka Europas största och viktigaste ekonomi.
För att vända utvecklingen lanserade Schröder 2003 ett reformprogram kallat Agenda 2010. Inkomst- och bolagsskatter sänktes, arbetskraftskostnaderna pressades ned och arbetsmarknaden liberaliserades. Schröders kristdemokratiska efterträdare Angela Merkel har i allt väsentligt hållit fast vid reformerna.
Detta förklarar varför Tyskland har stått så starkt i den europeiska krisstormen: arbetslösheten är 6,9 procent, klart under euroländernas snitt på 11,7 procent, statsfinanserna är stabila och i ett läge med recession i eurozonen växer den tyska ekonomin, om än blygsamt.
Schröder fick inledningsvis frän kritik för Agenda 2010, även från partivänner, men resultatet talar för sig självt. Minst lika självmedveten som Persson drar han sig heller inte för att ta åt sig äran.
"Länge var vi Europas sjuke man. Nu är vi Europas friska Frau", sade han i en intervju med Wall Street Journal tidigare i år – under rubriken "Mannen som räddade den tyska ekonomin".
Häromveckan publicerade världens förmodligen mest inflytelserika tidskrift, The Economist, en grundlig inventering av Frankrikes ekonomi. Omslaget pryddes av en bunt baguetter som dynamitgubbar med en brinnande stubintråd och texten: "Den tickande bomben i Europas hjärta."
Det är kuslig läsning, särskilt med tanke på bristen på franskt krismedvetande.
*Den offentliga skulden närmar sig 100 procent av BNP och Frankrikes kreditvärdighet har nedgraderats av både Moody's och Standard & Poor's.
*Senast en fransk budget balanserades var 1974.
Endast vid ett tillfälle har arbetslösheten under de senaste tjugo åren understigit 8 procent. Idag är den nästan 11 procent och ungdomsarbetslösheten kryper upp mot 25 procent.
*Den offentliga sektorn har antagit kvävande proportioner och motsvarar 57 procent av BNP; i Tyskland är siffran 45 procent.
*En överreglerad arbetsmarknad, höga kostnader och lågt arbetskraftsdeltagande bidrar till ett allt sämre näringsklimat. Proportionellt har Frankrike bara hälften så många medelstora företag som Tyskland och Storbritannien. Företag med 49 anställda är märkligt överrepresenterade och förklaringen säger egentligen allt: vid 50 anställda slår ett trettiotal extra regleringar till.
*Konkurrenskraften urholkas. Enbart under perioden 2005–2010 sjönk den franska andelen av världsexporten med närmare en femtedel. I World Economic Forums konkurrensrankning har Frankrike rasat till tjugoförsta plats; Tyskland ligger sexa, hårt krisdrabbade Storbritannien åtta.
*Till detta skall läggas banksystemet. I inget annat land är bankerna så exponerade mot ett konkursmässigt Grekland som i Frankrike. Enligt BIS, centralbankernas samarbetsorgan i schweiziska Basel, rör det sig om cirka 50 miljarder dollar i grekiska statspapper.
Det är inte bara The Economist som varnar för Frankrikes utsatta situation. Det gör även Internationella valutafonden, IMF. I en rapport från slutet av oktober lyfte IMF fram den försvagade konkurrenskraften, den dysfunktionella arbetsmarknaden och förhållandet att tjänstesektorn i Frankrike är hårdare reglerad än i de flesta andra OECD-länder.
Men eftersom The Economist är en i allra högsta grad brittisk produkt utlöste magasinets genomgång rent bisarra reaktioner från den nya socialistregeringen i Paris; fransmännen har ju svårt att komma över att det var de fördömda anglosaxarna som befriade dem från tyskarna.
Finansminister Pierre Moscovici rasar följaktligen mot att "den anglosaxiska pressen" beskriver Frankrike som ett problem – dessutom med hjälp av oförskämt missbruk av baguetter. I själva verket är den socialistiske presidenten François Hollande, enligt Moscovici, involverad i en "kopernikansk revolution" för att stärka fransk ekonomi, en lätt svindlande referens till den polske astronomen Kopernikus, som på 1500-talet visade att jorden rör sig runt solen och inte tvärtom.
Nu är det alltså Hollande som skall omdefiniera vår världsbild, åtminstone ekonomiskt, genom att sänka pensionsåldern, höja den högsta marginalskatten till 75 procent och hota den internationella ståljätten Arcelor Mittal med nationalisering om den går vidare med planerna på att stänga olönsamma anläggningar.
På 1970-talet, när Sveriges granne stod vid ruinens brant, cirkulerade ett lätt galghumoristiskt danskt talesätt:
"Vi åker åt helvete, men vi reser åtminstone i första klass."
Danskarna tog sig samman, liksom britter, svenskar och tyskar. Men fransmännen vägrar envist att lämna sin lyxiga kupé.
Ingen ifrågasätter att Frankrike har mycket att stoltsera med, utöver sin fantastiska kultur: en toppmodern infrastruktur och ett av världens bästa sjukvårdssystem. Men ett Frankrike som vägrar reformera sig förblir en tung börda på hela den europeiska ekonomin och på en europeisk välfärdsmodell som förutsätter tillväxt och ständig förnyelse.
Andra länders lösningar kan inte rakt av transplanteras till ett särfall som Frankrike med destruktivt militanta fackföreningar och en olycklig fixering vid statskontroll, dirigisme, som går tillbaka till 1600-talet och Jean-Baptiste Colbert, Ludvig XIV:s merkantilistiske finansminister. Men reformbehovet är akut, inte bara för Frankrikes egen skull, utan också för Europas.
Mot bakgrund av 1900-talets erfarenheter har det sagts, alldeles sant, att valet står mellan ett tyskt Europa eller ett europeiskt Tyskland. Tack vare EU har frågan avgjorts till Europas fördel.
Men lika sant är att Frankrike nu måste bli mer tyskt. Eller, om man vill vara mindre provokativ, mer svenskt.
Om socialisten François Hollande menar allvar med att han vill vitalisera fransk ekonomi utan att slita sönder det sociala kontraktet borde han vända sig till Gerhard Schröder och Göran Persson. Båda är numera tillgängliga för konsultuppdrag.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen