Heidi Avellan

Heidi Avellan: Hejdå och hej, Hosianna

Advent – och debattdags: Får skolan fira i kyrkan? Ja, menar Skolverket, fast bara om lagen följs. Hoppsan, säger politikerna. Tillbaka på ruta ett.

Tradition. Men kristen tradition.Bild: Arkivfoto: Jan Collsiöö
Minst en vers av Bereden väg för Herran eller Dotter Sion klarar jag av utan att staka mig, om du så väcker mig mitt i natten. Eller varför inte Hosianna.
För en som vuxit upp i kyrkans barnkör och skolans kör och en rad andra körer sitter julens toner djupt. Advent var en lång räcka från Gläd dig du Kristi brud till O helga natt och Det är en ros utsprungen.
Släng dig i väggen, Kalle Anka. Min barndomsjul var en kyrka med ljus, stearindoft och Stilla natt till pampig orgel – eller mitt nervösa blockflöjtsolo.
I väntan på tomten.
Vi är flera i den stämningsklubben. Därför återkommer diskussionen när höstmörkret sänker sig:
Kan skolan samlas till advent i kyrkan? Om och om igen dras argumenten, utan att enighet uppnås. Da capo i vår: Var ska Idas sommarvisa sjungas?
Säkert som amen i kyrkan.
Många älskar estetiken – scenografin, dräkterna, musiken – och tycker att barnen ska få ta del av allt det vackra i kyrkan. Men det går inte att bara se till pyntet. Innehållet är kontroversiellt, för många, av många skäl:
En del föräldrar reagerar på att deras barn påtvingas religion. Det handlar inte om att barn måste lära sig tillräckligt för att kritiskt kunna granska religionen; det måste stå människor fritt att överhuvudtaget inte förhålla sig till religion, att se kyrkan som vilket särintresse som helst.
Det krävs ju inte heller att barn sitter av politiska möten för att ”ta del av” eller ”lära sig” – trots till exempel arbetarrörelsens betydelse för modern svensk tradition.
Kyrka och stat har skilts åt – och ska inte sammanföras köksvägen. Skolan är och ska vara icke-konfessionell. Den som inte har respekt för andras tro och icke-tro måste i alla fall böja sig för beslut som fattats i demokratisk ordning.
I tillägg finns det barn med annan religion än evangelisk-luthersk kristendom.
Så slår också den nya skollagen fast att det inte får förekomma några konfessionella inslag: ingen bön, ingen trosbekännelse eller välsignelse.
Enkelt. Men svårt.
Därför är det alldeles utmärkt att Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo sätter ner foten (DN Debatt 25.11):
”Skolverket har slagit fast att det är möjligt att ha skolavslutning i kyrkan och att en präst kan medverka. Kravet är att det inte får förekomma konfessionella inslag … bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse.” Också de flesta psalmer ligger illa till.
Alltså: om prästen förmedlar religiösa budskap är det inte tillåtet med adventssamling i kyrkan.
Ska inte barnen få lära sig varför vi firar jul? Visst, men ”det är stor skillnad på att få kunskap om religioner i undervisningen och att tvingas delta i religiös utövning”.
Egendomligt nog reagerar en grupp politiker från alliansen och S på detta med att kritisera Skolverket för att inte förstå att advent utan innehåll är meningslöst (DN Debatt 27.11). Frågan är vem som inte förstår här. Dessa politiker har rätt i att det handlar om ”den grundläggande frågan om religionens plats i det offentliga rummet”. Men i ett sekulariserat samhälle borde väl svaret vara att religionen hör hemma i den privata sfären.
Rektorerna kan alltså välja kyrkan. Ställer kyrkan upp?
Kyrkoherde Berth Löndahl i Bunkeflo församling är kritisk till de striktare reglerna. I Sydsvenskan i våras sade han att ingen utomstående ska förbjuda att det talas om Gud i kyrkan.
En rimlig hållning – varför ska kyrkan ställa upp med vacker yta utan innehåll?
De kyrkor som ändå viker sig för sekulära villkor gör det förmodligen av världsliga skäl:
Kyrkan är som vilken förening som helst idag, den behöver pengar, och vackra kyrkorum och skön musik är inte att förakta då det handlar om att locka betalande medlemmar. Det handlar också om tyngd i samhället: idag är drygt två av tre svenskar medlemmar och trenden pekar neråt.
Hur stor måste kyrkan vara för att ses som en relevant samhällsaktör? När går det inte längre att tala om en ”folkkyrka”?
Lagen har sagt sitt. Skolverket har tolkat den. Rektorer och präster har fått något att hålla sig till. Ändå är punkten inte satt.
”Om verket tolkar skollagen så strikt ska man överväga att ändra den”, säger socialminister Göran Hägglund (KD) till TT – och utbildningsminister Jan Björklund (FP) är inne på samma linje:
”Det är ju en traditionell högtid som firats i många hundra år i kyrkan, det är en del av vårt kulturarv. Om den här tramsiga debatten fortsätter år efter år är jag helt beredd att se över skollagen, även om jag tycker att den redan nu ger utrymme för psalmer och julevangelium i kyrkan vid skolavslutningen.” 
Hans gräns går vid trosbekännelsen.
Skolan går inte att styra med nostalgi. Någon måste sätta ner foten, utifrån de principer som gäller. Skolstyrelsen försökte – och får kritik för detaljstyrning, för att inte förstå sig på advent och för att göra oss urarva.
De missbelåtna får vända sig till lagstiftaren. Missnöjda politiker får väl se över lagen.
Och så är vi tillbaka på ruta ett.
Gå till toppen