Malmö

Åtskilliga spädbarn dog hos änglamakerskorna

När seklet var ungt hade ogifta mödrar det svårt. De tvingades lämna bort sina barn. Två fosterbarn blev stora Malmösöner, men flertalet for illa. Åtskilliga blev ”änglar”.
Två änglamakerskor uppmärksammades för hundra år sedan. Den ena grymmare än den andra.

På den tiden då det var skillnad på äkta och oäkta barn fanns det pengar att tjäna. Ogifta havande kvinnor kunde ”erhålla obemärkt inackordering hos barnmorska, god vård, moderat pris”, för att citera en tidningsannons. Fosterbarnsmarknaden var stor och inte sällan annonserade ”barnkära familjer” om att ta emot adoptivbarn mot en summa, ”ett för allt”.
Det kunde innebära en placering hos en så kallad änglamakerska som genom utstuderad vanvård påskyndade barnets död.
I Malmö vid förra sekelskiftet var en betydande del faderslösa. 1907 var drygt tolv procent av alla barn som var födda i Pauli församling – vilken bland annat omfattar arbetarkvarteren på Lugnet – födda utom äktenskapet.
Detta fick naturligtvis sina konsekvenser, bortsett från skammen, då det inte fanns plats i samhället för ensamstående mödrar med barn, inga dagis och oftast inga möjligheter att ta med barn till arbetsplatsen.
Däremot fanns det utrymme i lagen för ogifta kvinnor att föda som ”okänd moder”. Genom ett kungligt brev från 1778 hade modern till ett utomäktenskapligt barn rätt att vara okänd, detta för att förekomma barnamord. I praktiken förutsatte detta att det fanns en man i bakgrunden som hade råd att betala vad det kostade att bli ”kvitt problemet”.
Klockan tre på eftermiddagen den 30 maj 1898, i ett rum på Föreningsgatan 10 B förlöste den utexaminerade barnmorskan Karna Johansson i diskretion den unga kontoristen Hilda Johnsson.
Förlossningen journalförs som ”af naturen fullbordad” och modern uppges vara okänd och ogift. Inom ett dygn lämnades barnet till fosterföräldrar mot en ersättning av 15 kronor i månaden.
Därmed kom gossen Hjalmar inte att heta Brand som sin biologiske fader, utan Gullberg såsom faddrarna Elsa och Bengt.
En annan berömd Malmöson kom oönskad till världen 1908. Nisses okända moder lämnade honom nyfödd till en änglamakerska någonstans på söder i Malmö. De första två åren överlevde han efter egen utsaga på en diet av öl och bröd. Nisse fick det bättre hos sina fosterföräldrar Anders och Amanda Jönsson på Claesgatan 2.
Nisses biologiska föräldrar hette Selma Henriksson och Nils Jönsson. Själv kom han att kalla sig Poppe.
Möjligen kan man säga att Hjalmar Gullbergs och Nils Poppes mörkare sidor blev en del av deras konstnärskap. För många andra ovälkomna barn gick det betydligt sämre.
Av svenska änglamakerskor är kanske Hilda Nilsson i Helsingborg den mest kända. 1917 dömdes hon till döden för att ha dränkt och eldat upp fyra barn. Hennes dåd anses vara ett unikt exempel på en svensk kvinnlig massmördare, men hon är långt ifrån unik som änglamakerska.
Det fick den socialt engagerade Malmöprästen Hagbard Isberg (1880–1960) erfara. I sin verksamhet ägnade han särskilt intresse åt fattigvården och de sociala frågorna och i sin bok ”Så var det” (1959) berättar han om två fall som särskilt kom att beröra honom.
I mitten av juni år 1911 uppsöks kyrkoadjunkten Isberg av en John Elis Andersson, en mager man med färglöst ansikte, vattengrå ögon och insjunket bröst. Han anhåller om en jordfästning av den avlidna flickan Elisabet. Omständigheterna gör adjunkten misstänksam och vid ett hembesök i lägenheten på Norra Vallgatan kunde han konstatera att lägenheten i det närmaste saknade möbler. Hustrun satt i en säng omgiven av trasor och lump.
Ärendet överlämnas till polisen. I sällskap med diakonissan Hilda Johnsson omhändertas fyraåriga Sonja och tvåårige Nils som påstods vara parets barn. Ingen tjänlig mat finns i lägenheten, bara smutsiga och illaluktande kärl med sur mjölk, mögliga brödkanter och svålar av fläsk.
Bakom dörren till en låst ”skräpkammare” hörs ett svagt kvidande. Där i mörkret gör sällskapet en fasansfull upptäckt. ”Vid ena väggen låg på golvet, på en av urin genomdränkt kjol, två barn omgivna av avföring och varjehanda orenlighet och darrande av köld.” Båda barnen var pojkar som föreföll vara sex månader gamla. Senare visade det sig att de var ett år äldre och döpta till Carl Erik och Göte Bernhard. Svårt medtagna, starkt avmagrade och på alla sätt misshandlade togs pojkarna till fattigvårdsinrättningens barnavdelning och senare till barnsjukhuset på Rönneholmsvägen där de kom under barnläkaren Johan Cronquists vård.
Då det inte går att styrka att paret varit vållande till Elisabets död blir paret emellertid fällda för misshandel och vanvård av Carl Erik och Göte Bernhard, till vardera fem års straffarbete.
Genom Isbergs försorg vet vi att det svårast misshandlade barnet Carl Erik mot alla odds överlevde efter en svår kamp. Missformad av höggradig rakit (engelska sjukan som orsakas av D-vitaminbrist), svår tarmkatarr och flera benbrott lärde han sig under ett år att ”tala och gå och leka och le”. Han blev därefter omhändertagen av en lantbrukarfamilj utanför Malmö och fick en kärleksfull omvårdnad.
Trots sitt handikapp och sin plågade kropp blev Carl Erik inkallad 1943. Efter ett brev till regementsläkaren kan emellertid dr Johan Cronquist – för övrigt även känd som fader till Alice Lyttkens – glädja sig åt att få Carl Erik frikallad.
Det rysliga fallet på Norra Vallgatan har ännu inte kallnat när en ny förskräcklig historia rullas upp. I januari 1912 uppsöker en Anna Nilsson kyrkoadjunkten Isberg. Ett halvår tidigare hade hon som ”okänd moder” fött ett barn hos barnmorskan Maria Persson på Hermansgatan 10–12. Mot en betydande summa skulle barnet utackorderas även om Anna Nilsson närde en förhoppning att i framtiden själv kunna omhänderta sitt barn. Trots upprepade påstötningar fick hon – nu full av ånger – emellertid inte adressen till barnets fosterföräldrar.
Det visar sig att barnmorskan enligt församlingsboken har förlöst ett inte obetydligt antal okända mödrar mellan åren 1908 och 1911. Anmärkningsvärt många av barnen var rapporterade döda. Andra var inte ens inskrivna som födda. Var finns de barnen? frågar sig Isberg. Och varför återfinns inte Anna Nilssons barn i rullorna? Finns det fler födslar som inte rapporterats?
Frågorna hopparsig och polisen kopplas in. Barnmorskan Maria Persson har inga eller svävande svar.
Det framkommer så småningom att Anna Nilssons barn avlidit strax efter födseln, att kroppen lagts i en korg och burits ner till makens fabrikskontor, ”som brukligt hade varit med andra döda barn”. Anders Persson var förman på A P Sjöbergs kreosotfabrik på Hermansgatan 8 och skötte bland annat ångpannan som låg vägg i vägg med kontoret.
Barnmorskan hävdar att maken skickade kistorna till kyrkogårdsvaktmästaren för jordfästning, men han nekade till annat än att ha mottagit små lådor med ”ofullgångna foster, enligt barnmorskans intyg”.
Så var är då alla barnen?
Anders Persson får aldrig frågan att besvara. Natten innan han ska förhöras insjuknar han, förs från fängelset till sjukhuset där han avlider.
Utredningsmaterialet var för den tiden omfattande. Tidningarna rapporterade återkommande och rättegångsförhandlingar hölls tio gånger mellan den 29 mars och fram till utslaget den 12 juni 1912. Åtskilliga vittnen hörs och utredningen omfattade inte mindre än 73 barn. 14 av dem är noterade som möjligen avflyttade till okänd ort, 21 av dem som döda, varav bara 3 officiellt medan lejonparten rönt ett okänt öde. 24 av barnen var inte ens kända till namn, än mindre gällande föräldrar och öde.
Omständigheterna kring dessa barn blev aldrig klarlagda och inte heller kunde rätten bevisa att Maria Persson eller någon annan bragt Anna Nilssons barn om livet. Vad som idag hade rubricerats som misstänkt massmord blev redan då ett antiklimax. I brist på bevis och erkännande dömdes Maria Persson att återbetala de 500 kronorna hon mottagit av Anna Nilsson samt till åtta månaders straffarbete. Hon fanns skyldig till trolöshet mot huvudman.
Vad hände sedan? Arkivarien Anette Sarnäs som forskat i fallen och som höll ett föredrag i ämnet på Malmö stadsarkiv i våras erfar att både paret Andersson och Maria Persson satt av sina straff, i Härlanda respektive Växjö. Paret Andersson frigavs båda den 10 februari 1917, återförenades och flyttade därefter till Köpenhamn där spåren efter dem försvinner.
Maria Persson som undkommer med åtta månaders straffarbete i Växjö återkommer till lägenheten på Hermansgatan. 1915 flyttar hon till Jörgen Ankersgatan 16 där hon bor tillsammans med sina döttrar Ruth och Ester tills hon avlider av en hjärnblödning 1921, 64 år gammal.
Medialt fick de två fallen stort utrymme och var den tidens stora samtalsämne. De blev besjungna som skillingtryck: ”En sång om de upprörande barnskandalerna i Malmö” och ”Änglamakarehistorien i Malmö 1911”, den senare framför av Anna-Mia Barwe på skivan ”Tjo va’ det viftar!”
Men framför allt bidrog sorgligheterna till att Hagbard Isberg inkallades som sakkunnig vid en ny lagstiftning om utomäktenskapliga barn som vann laga kraft 1918. Enligt den måste båda föräldrarna erkänna och försörja sina barn

Ur domen mot barnmorskan Maria Persson, juni 1913

I målet har väl utretts att den tilltalade vid utövandet av sin verksamhet såsom barnmorska förfarit synnerligen vårdlöst i avseende å omvårdnaden av omhänderhavda barn, vilken omständighet i förening med vad övrigt mot henne förekommit giver vid handen att hon åsyftat att bringa barn om livet, men emedan sådan utredning icke blivit förebragt att hon mot sitt nekande är försvunnen att hava med målsägandens ifrågavarande barn förfarit brottsligt, varder åtalet i denna del lämnas utan bifall”.

Fråga oss!

Har du gamla Malmöbilder eller en historia från förr att berätta?
Mejla gamlamalmo@syd- svenskan.se eller ring Martin Andersson, 040-28 14 05.
Läs alla artiklar om: Försvunna Malmö
Gå till toppen