Kultur & Nöjen

En rörelse kan bli till ord som flyger högt över förnuftet.

Jag tillhör inte dem som behöver övertygas. Ända sedan jag tappade andan till Ulf Gadds uppsättning av Stravinskys ”Våroffer” på Göteborgsoperan 1998, har jag erkänt dansen som den konstform som kan beröra mig allra djupast. Men jag är ändå förvånad över att den kunde knocka mig så fullständigt som ”Katlego” på Skånes Dansteater förra söndagen, som tyvärr var enda speltillfället. Katlego betyder lycka och framgång på setswana, som talas i Botswana och i viss mån Sydafrika.
Melody Putu koreograferade ”Katlego” på Skånes dansteater.Bild: Jens Nordström
Föreställningen var ett samarbete mellan kulturcentret Drömmarnas hus och två grupper för ungdomar med någon form av funktionsnedsättning: Aktiva tjejer och Kulturcentrum Skåne. Sammanlagt tjugo medverkande, koreograferade av Skånes Dansteaters Melody Putu, som stod bakom den mycket starka föreställningen ”Faith” i våras. Och nu har han gjort det igen.
Det finns berättelser om våld och förakt i ”Katlego”. Om ömhet och intimitet. Men framförallt är det en föreställning om själva dansen: vad den är och kan vara. En uppvisning i konstformens essens.
I lagren utanför denna innersta kärna, det vill säga det man vanligen får se på dansföreställningar finns saker som total kroppskontroll och fulländad disciplin. Den visuella kraften i synkroniserade massrörelser. Den ofrivilliga men ofrånkomliga erotiken.
När man närmar sig kärnan kommer man till det jag såg dansprofessorn Cilla Roos göra när hon höll en föreläsning om koreografen Per Jonsson (1956–1998) på Skånes Dansteater i början av oktober. Iklädd träskor och kofta och med glasögonen uppskjutna i pannan lämnade hon ett par gånger sin pulpet och demonstrerade några av rörelserna hon talade om. På en sekund återupplivade hon detaljer ur Jonssons koreografier – huvudvridningar, fingerfladder, ögonkast – och skapade total andlöshet i lokalen.
Jag tror det var något liknande ungdomarna i ”Katlego” åstadkom, fast ytterligare ett steg in mot dansens mittpunkt, i en zon där de tekniska färdigheterna och kropparna blir oväsentliga – där det inte handlar om hur väl man utför en rörelse, utan att man vet varför man gör den, och lyckas visa att den är nödvändig. Då kan en ryckig förflyttning av en arm i en rullstol bli oändligt mycket kraftfullare än ett fulländat men slentrianmässigt lyft i ”Svansjön”. Då blir rörelserna ord som flyger långt över förnuftet och träffar mitt i känslorna.
Det handlar förstås också om självförtroende. Att erkänna sin rätt att ta plats, inte bara på scenen. Att vara medveten om att man inte är ensam i ensemblen och samhället, utan en del av en helhet. Då tränger dansen plötsligt ut ur sig själv, och börjar istället handla om vad det är att vara människa.
Gå till toppen