Det är frånstötande. Jag kommer aldrig att besöka Martin Bryder Gallery för att se dess senaste utställning. Huvudattraktionen: en akvarell utblandad med krematorieaska från koncentrationslägret Majdanek.
Aldrig kommer jag att gå ned i källargalleriet för att beskåda denna skändning av judiska kroppar. Vem vet – en del av askan kanske härrör från någon av mina släktingar? Rent av min köttslige bror? Ty ingen vet vart de deporterades – alla min mors syskon och deras barn eller mina morföräldrar. På min fars sida: likadant.
En gång talade jag med en judisk soldat. Han hade tillhört Röda armén. När de närmade sig Lublin, där Majdanek låg, fylldes näsborrarna av den vidrigaste slaktodör. De brände de sista judarna – om det var tyskar, ukrainare eller balter som stod för likbränningen får vi aldrig veta.
Den utställande konstnären har berättat att han roffat åt sig judeaskan ur en krematorieugn. Kvarlevorna fick sitt konstnärliga uttryck långt senare.
Jag vämjes inför hans hantverk, denna besatthetens nekrofili.
För att inte tala om de polska museimännen som låtit exponera sina forna nabor – helt öppet. Åtskilliga av de förbipasserande besökarna i detta antisemitiskt anstungna land åsåg säkert med en illa dold tillfredsställelse denna återstod. Många av dem hade inte ens sett några levande judar. Resterna av den polska judenheten hade förvisats i Europas senaste pogrom år 1968.
Vad med galleristen som låter likaskan placeras i sitt källargalleri? Hade jag inte vetat att hans släkt också drabbats av Europas svarta oår, skulle min avsky även ha drabbat honom. Men utställningen är ett uttryck för hans omåttliga sorg och vrede över offrens öde.
Förintelsen är en av Lunds många salongsdiskurser idag, genompyrd av en inte alltid så äkta avsky för ”rasism”, ”främlingsfientlighet” och ”de motbjudande Sverigedemokraterna”.
I stället noterar jag galleristens mod. Att föra in denna odiösa död mitt i det centrala Lund kräver kurage. Det var i Lärdomsstaden stödet till Tredje Rikets politik var som störst, här bland bildade akademiker. De var grannar till det judespill som nu kommit på sitt uppskjutna besök.
Nu finns de här, utan att jag vill gå ner till detta galleri-Hades. Jag är alltför uppriven. Men nu har de äntligen fått komma till vår Sörgård. Ett posthumt äckel bemöter dem.
Men varför beskåda akvarellslagget? Låt istället minnet av askflagorna blandas upp med snöflingorna som dessa dagar singlar ned från de mörka moln dit en gång krematorieröken nådde.
läkare och författare