Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: "Vässa åtgärder mot korruption"

Om framtida antikorruptionsåtgärder ska lyckas måste de ta hänsyn till människors förväntningar på andras beteende. Det skriver Anna Persson, universitetslektor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och forskare vid Quality of Government-institutet.

Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Under de senaste två årtiondena har medvetenheten om hur viktig god samhällsstyrning är för länders utveckling ökat radikalt. Under samma period har världen bevittnat en nära nog explosionsartad ökning av antikorruptionsåtgärder. Det handlar om åtgärder som ska få politiker och tjänstemän att sluta ta mutor och på andra sätt sko sig på samhällets bekostnad för att istället ägna sig åt utvecklingsfrämjande verksamheter som gynnar den egna befolkningen.
Delvis har reformerna bestått av nya lagar och institutionella ramverk som ska göra det lättare för medborgarna att utkräva ansvar från makthavarna. Reformerna har också bestått av utbildning om korruptionens moraliska förkastlighet och dess negativa konsekvenser för samhället i stort, så kallad sensitizing.
Trots dessa massiva insatser fortsätter korruptionen att skörda offer på bred front.
En omfattande forskning visar att den utbredda korruption som kännetecknar majoriteten av världens länder inte bara leder till stora ekonomiska förluster och utbredd fattigdom, utan också till lägre utbildningsnivå bland befolkningen, kortare livslängd och sämre tillgång till grundläggande resurser så som sjukvård och rent vatten.
Att vi måste fortsätta att bekämpa korruptionen är med denna bakgrund självklart. Frågan är bara hur. Det internationella samfundets svar på denna fråga har i stort sett varit "mer av samma medel". De forskningsresultat som jag och mina kollegor Bo Rothstein och Jan Teorell kommit fram till pekar i en annan riktning.
Problemet är inte främst i utformningen, eller omfattningen av, de juridiska och administrativa formella ramverken. Påhejade av det internationella samfundet har många utvecklingsländer idag i princip samma juridiska och administrativa ramverk på plats som vi har i Sverige för att förhindra korruption.
Skillnader i korruptionsnivåer kan inte heller förklaras med kulturella skillnader i etik och moral, så som det internationella samfundet underförstått gör gällande med sitt fokus på sensitizing. Människor som lever i djupt korrupta samhällen har i stort sett samma negativa syn på korruption som de individer som lever i samhällen med låga nivåer av korruption.
Vari ligger då problemet?
Enligt vår studie kan utbredd korruption i mångt och mycket förstås i ljuset av teorier om kollektivt handlande. Om de flesta individer tror att de flesta andra individer kommer att agera korrupt kommer de flesta faktiskt också att agera korrupt. På samma sätt, om de flesta tror att de flesta andra inte kommer att agera korrupt, kommer de flesta faktiskt inte att agera korrupt.
Denna logik lever på det stora hela sitt eget liv och är därför inte direkt beroende av antalet formella kanaler för korruptionsbekämpning eller den moraliska hållningen i ett land. Istället är det de förväntade kostnaderna respektive fördelarna med att bryta mot det förväntade beteendet som spelar en avgörande roll för det faktiska agerandet.
I samhällen där korruptionen är utbredd innebär det för den enskilda individen ofta höga kostnader på kort sikt att gå emot det förväntade beteendet och bekämpa korruptionen.
För en ugandisk polis är det meningslöst, till och med farligt, att inte ta mutor eftersom hela systemet är uppbyggt kring mutor.
För en invånare i en kenyansk by finns det på kort sikt inget att vinna, men allt att förlora, på att vara den enda som inte mutar läkaren för att få medicin till sina barn.
Likaså, där korruptionen är utbredd bör vi inte förvänta oss att den politiska eliten kommer att göra några större ansträngningar för att motverka den. Detta eftersom makteliten oftast tjänar på korruptionen.
För att framtida korruptionsreformer i högre grad ska lyckas krävs det att de tar denna typ av förväntningar på "de andras" beteende på allvar.
I praktiken innebär detta att mindre resurser bör ödslas på ytterligare juridiska och administrativa reformer, och att mer resurser bör läggas på att försöka förstå de kostnader respektive vinster som olika typer av agerande för med sig för den enskilda individen i djupt korrupta samhällen.
Frågor man således bör ställa är:
Vilka grupper bär de tyngsta kostnaderna av att bryta mot det förväntade beteendet?
Är kostnaderna absoluta eller relativa, och är de främst materiella eller utgörs de snarare av stigmatisering och hot?
När vi har svaren har vi kommit ytterligare en viktig bit på vägen när det gäller att motverka den utbredda korruption som plågar en så stor del av världens befolkning.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen